Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 11 juli 1931 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 JULI 1931
B E R G S V E T E N S K A P
53
- såsom rnartensiten, fast alfajärnlösning - vilka
utmärkas genom stor hårdhet. Den successivt skeende
övergången från överkyld lösning till övermättad lösning
kunde förklara ett hårdnande av en legering, utan att
man behövde tillgripa den amerikanska teorien om
hårdhetsmaximum vid en viss kritisk koagulationsgrad - en
teori, som f. ö. enligt vad föredr. framhållit stred mot
åtskilliga nu kända förhållanden.
. Professor Gunnar Wallquist ville fästa
uppmärksamheten pä de av föredr. anförda intressanta
hållfasthets-siffrorna, vilka för några legeringar, särskilt
koppar-berylliurn legeringar, visade en anmärkningsvärt hög
sträckgräns i förhållande till brottgränsen.
’Sträckgräns-brottgränsförhållandet var t. o. m. högre än för de bästa
seghärdade kromnickelstålen. Tal. bad om upplysning,
huru sträckgränsen blivit bestämd.
Föredr. meddelade till svar, att sträckgränsen avser
den belastning, som åstadkommer en permanent
förlängning av 0,2 % efter belastningens borttagande vid
utförandet av dragprovet.
Härtill ville prof. Wallquist anmärka, att
sträckgränsen som väntat var, sålunda ej givit sig tillkänna som
en egentlig flytgräns vid dragprovets utförande, utan
måst såsom för många stålkvaliteter anges som
påkän-n ingen vid en viss töjning och därigenom i hög grad bli
beroende av de tillämpade provningsnormerna.
H. C.
FÖRENINGSMEDDELANDÉN"
Svenska teknologföreningens avdelning för kemi och
bergsvetenskaphöll ordinarie sammanträde fredagen den
8 maj 1931 kl. 19,30 å restaurant Gillet i Stockholm
under ordförandeskap av myntdirektör ALF GRABE.
Sedan ingenjör H. TÖRNQVIST och civilingenjör GUSTAF
ODQVIST utsetts att jämte ordföranden justera dagens
protokoll invaldes i avdelningen civilingenjör A. BIRGER
C. DAHLBERG, Äppelviken, ’och ingenjör VERA SANDBERG,
Stockholm.
Aftonens första föredragshållare var bergsingenjör
NILS ÅRMANN, Fagersta, som talade "Om eldhärdiga
stållegeringar", varefter bergsingenjör GUNNAR NORDSTRÖM,
Hallstahammar, redogjorde för "Motståndsmaterial till
elektriska ugnar för höga temperaturer". Båda
föredragen, som illustrerades av ljusbilder, komma att
tryckas i Teknisk tidskrift. Under den för båda
gemensamma diskussionen önskade bergsingenjör J.
BERG-SCHÖLD ett uttalande av ingenjör Årmann om
användbarheten av Al-legerade stål, främst de rena
Fe-Al-lege-ringarna och aliterade stål, vilka i föredraget berörts
endast i förbigående. De äro lätta att framställa, och nya
undersökningar visa intressanta förhållanden
beträffande värmebeständigheten, s’om vid halter på 9 % Al
och mera är god men vid t. e. 4 % Al är dålig.
Professor greve Bo KALLING vände sig till ingenjör
Nordström under framhållande av, att man i Avesta
funnit, att Al-haltiga stål kunna vara opålitliga i värme.
Tal. önskade upplysning huruvida beträffande
kan-thallegeringar någon erfarenhet föreligger i detta
hänseende. Anledningen, varför Al-legerade stål ej fått så
stor användning torde vara, att egenskaperna förändras
genom att Al förflyktigas i ytpartierna.
Ingenjör Nordström ville till svar meddela, att
hittills ej iakttagits något avtagande av eldhärdigheten hos
kanthallegeringarna vid längre tids användning.
Ingenjör Årmann framhöll, att aliterade stål äro svåra
att bearbeta, särskilt som det i regel är nödvändigt att
gå upp högt med Al-halten för att få lämplig
sammansättning hos skiktet.
Bergsingenjör M. TIGERSCHÖLD hade kommit till den
uppfattningen, att Al vore mera lättflyktigt i austenitiskt
än i perlitiskt stål, vilket kunde vara en förklaring till
att kanthallegeringarna ej undergå märkbar förändring.
Upplysningsvis ville tal. dessutom meddela, att en Baily’s
ugn var i drift i Sheffield i fjol.
Sammanträdet var besökt av ett 70-tal personer, varav
många i eke-stockholmare. Ungefär hälften av antalet
åhörare intogo supé och samlades därefter till samkväm.
Därunder visade och förklarade civilingenjör GÖSTA
ÄNGEL en originalkarta över Sovjetunionens femårsplan
med avseende på industrien. H. C.
LIT T E RA TUR
Järnbruksförbundet 1906-1931. Historik, enligt
uppdrag sammanförd av HERMAN SUNDHOLM.
Järnbruksförbundet har med anledning av sin 25-åriga
tillvaro utgivit en vackert utstyrd minnesskrift, som ger
en synnerligen livfull bild av den genomgripande sociala
omdaning, som järnindustrien, vårt lands äldsta och
traditionsrikaste industri, genomgått under förbundets
verksamhetstid.
När förbundet bildades, hade visserligen
brukspatronernas tidevarv för länge sedan avlösts av bolagens, men
mycket av den patriarkaliska andan kvarlevde vid bruk
och gruvor, och denna i förening rned den månhet om
självständighet, som av ålder utmärkt de svenska
bruken, gjorde att organisationstanken hade mycket svårt
att tränga igenom bland bruksindustriens
arbetsgivarerepresentanter. Det var först de tilltagande
organisationssträvandena hos bruks- och gruvarbetarna som
tvingade även arbetsgivarna in i en organisation, vilken
mycket snart skulle ställas på hårda prov.
Bildandet av en arbetsgivareförening för järnbruken
hade redan är 1902, eller samma år som Svenska
arbetsgivareföreningen trädde i funktion, varit under
Övervägande inom Järnverksföreningens styrelse, som åt
bruksägaren Lars Uno Lindberg uppdrog att undersöka
förutsättningarna för en dylik organisations bildande. Det.
visade sig därvid, att meningarna om nyttan och
behovet av en järnbrukens arbetsgivareförening gingo mycket
starkt isär. Ett av de förnämsta hindren var
arbetsgivareföreningens lockoutparagraf, vilken järnbruken, med
hänsyn till att många av bruksarbetarna ännu ej voro
organiserade, icke ansågo sig kunna biträda, och först
sedan lockoutparagrafen mildrats och andra ändringar
vidtagits i arbetsgivareföreningens stadgar, var marken
beredd för organisationen. När man kommit så långt,
att kallelser är 1906 i januari kunde utfärdas till
bruks-och gruvbolag, var det av 60 kallade endast 21 bruk sorn
inträdde i organisationen. Dessa representerade då en
arbetsstyrka av 8 235 personer. Formellt inträde i
arbetsgivareföreningen erhölls först i juli 1906.
Redan år 1907 fick Järnbruksförbundet en första
känning av den annalkande oron på arbetsmarknaden.
Arbetarorganisationerna hade detta och föregående år varit
i livlig verksamhet för åstadkommande av nya
arbetsavtal, och då lönerörelser sommaren 1907 yppades vid
icke mindre än 21 olika järnbruk, måste gemensamma
förhandlingar upptagas mellan fackförbunden och
järnbruksförbundet, vilka först i maj 1908 ledde till en
uppgörelse. Vid denna tidpunkt hade man även å
arbetsgivaresidan börjat omfatta organisationstanken med
mera sympati, så att järnbruksförbundet vid 1908 års
utgång kunde räkna med ett medlemsantal av 86,
representerande 28 631 arbetare. Järnindustrien stod alltså
starkt rustad till de kommande årens strider.
Skildringen av händelserna under storstrejksåret 1909
bringar egentligen intet i dagen som icke förut torde
vara väl känt. Som sig bör, har Munkforskonflikten i
detta kapitel ägnats en utförlig redogörelse. Den
egentliga tvistefrågan i denna konflikt, arbetsgivares rätt att
avskeda personal, är som bekant ännu lika aktuell.
Efter storstrejken kom lugnet efter stormen, då
arbetsfred i det stora hela rådde vid bruk och gruvor. Först
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
