Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Det är tvivelaktigt, va*rifrån namnet magnesia
härstammar. Magnesia nigra (svart magnesia) var den
term, som användes för den svarta oxiden av mangan,
så det är ganska svårt att förstå, varför greven av
Palma skulle ha kallat magnesiumsulfat "magnesium
alba" eller vit magnesia. Några författare tillskriver
namnet den grekiska författaren Dioscorides, andra
Plinius, vilken använde ordet "magnes" för magnetisk
järnmalm och pyrolusit. En tredje skola påstår att
namnet härstammade från Magnesia i Asien, som den
plats, där magnetisk järnmalm först upptäcktes. Det
är naturligtvis uppenbart för den opartiske forskaren,
att det rådde betydande förvirring beträffande dessa
mineral, i det termen magnesia användes för magnetit,
pyrolusit och magnesiumoxid. Härigenom erhöll
slutligen den senare ljusa föreningen det namn, som
egentligen skulle reserverats för de två förra mörkare.
Den verkliga naturen hos magnesium var ej ens
känd 1740, ty då beskrevs den som en slags alkalin
kalkjord, vilken skilde sig väsentligt från kalk. År
1755 beskrevs den som en egendomlig jord som skilde
sig från kalk, då den gav ett lösligt sulfat.
Magnesiums släktskap med metall påvisades av
B. G. Såge år 1777, vilken vid reduktionsexperiment med
Epsomsalt erhöll några små, sköra metallkulor, vilka
han trodde vara zink, ehuru de måste ha varit
magnesiummetall. År 1808 bevisade H. Davy att magnesia
var en metallisk oxid. Han kallade den motsvarande
metallen magnesium, ehuru han erkände att namnet ej
var bra. Några andra kemister hade samtidigt givit
metallen namnet talcium. Davy lyckades först omkr.
1828 framställa metallen dels genom reduktion av
magnesiumoxiden med kaliumångor, dels genom
elektrolys av vattenfri magnesiumklorid. Han erhöll dock
endast orena metallprodukter. Tolv år senare utvecklade
Bunsen en metod för elektrolys av vattenfri
magnesiumklorid i en smältdegel av porslin i det han använde sig
av kolanod och -katod. 1856 elektrolyserade Matthiessen
en smält blandning av magnesiumklorid och
kalium-klorid samt en ringa mängd ammoniumklorid. Men
dessa voro endast försöksexperiment, och först 1863 ägde
den första kommersiella tillverkningen rum.
Senare reducerade Deville och Caron i Frankrike en
blandning av vattenfri magnesiumklorid och
kalcium-fluorid medelst metallisk natrium i slutna smältdeglar
av järn. Mycket ren magnesium framställdes även av
Deville i en destillationsatmosfär av väte. Åtskilliga
andra metoder patenterades efter 1880, och de moderna
metoderna beskrivas i särskild avdelning längre fram.
Världsmagnesiumindustrien är jämförelsevis liten.
Det är svårt att komma över någon riktig statistik, men
Liddell anser, att den totala världsproduktionen aldrig
överstigit 2 230 ton per år. Frauke uppskattar
emellertid världsproduktionen 1936 till 15 000 ton. Detta år
såldes enbart inom Förenta staterna ungefär 1 300 ton
endast för hushållsändamål. Metallen påträffas i en
stor mängd mineral, bland vilka följande kan nämnas:
Periklas (magnesiumoxid) Mg O.
Brucit (magnesiumhydroxid) Mg(OH)2.
Hydrotalcit eller volkerite [3Mg(OH)2].
Pyroaurit [3 Mg(OH)2] • Fe(OH)3 • 3 H20.
Spinell (magnesiumaluminat) Mg(A102)2-
Magnesiumferrit [Mg(Fe02)2].
Pleonast eller järnspinell
(magnesiumaluminium-ferrit) CMgFe) [(AlFe)02].
Picotit eller kromspinell (Mg, Fe) [(Al, Cr)02]2.
Maganspinell MgMn [(Fe, Mn)02]2.
Den är dessutom rikt fördelad bland silikatmineralen
såsom talk, klorit och serpentin. Bland andra silikat
finns den i amfibol, pyroxen, glimmer och olivin. Det
förekommer även ytterst stora fyndigheter av
karbona-ten: magnesit (MgC03) och dolomit eller bitterspat
(MgCa)C03. Sedan finns det även ankerit eller brun-
spat (CaMgFeMn)C03; breunerit (MgFe)C03. Man kan
fortsätta att uppräkna de andra magnesiumkällorna
såsom haloidsalterna, sulfaterna, nitraten, fosfaten,
arse-niksyrade salterna, borofosfaterna och borsyrade
salterna och silikaterna.
Ett flertal källvatten innehåller magnesiumföreningar
i form av magnesiumsulfat, klorid eller vattenhaltigt
karbonat. Magnesium förekommer i sjövatten, särskilt
i Döda havet, i klorofyll, i vin, i djurkroppar såsom en
beståndsdel av blodet, i mjölk och ben; samt i de
oorganiska delarna av sjöorganismernas kroppar, såsom
långhalsar och mollusker.
Den första kommersiella produktionen tillskrives här
två fransmän 1863, men man får icke förbise
påståendet att magnesium först producerades i Förenta
staterna vid Boston, Mass., 1865. Det är intressant att
notera, att medan Förenta staterna år 1915 endast hade
tre producenter av magnesium med. en total avkastning
av ca 40 000 kg, producerade samma land år 1924 för
hushållsförbrukning 60 000 kg med endast två
prodü-center och 1934 ca 2 200 000 kg. 1936 sjönk siffran till
ca 2 000 000 kg. Under samma period sjönk priset från
5 dollar per tacka till 1,07 dollar 1924 och 0,26 1934.
I England var det noterade priset per tacka 1/6—1/7.
De kommersiella material, ur vilka magnesium
framställes äro ringa till antalet. Vattenfri
natriummagne-siumklorid är’ett av dem. Detta erhålles, när salt och
brom utvunnits ur saltvatten vid Midland, Mich.
Karnallit är ett annat, vilket förekommer i Stassfurt i
Tyskland. Ett tredje råmaterial är magnesit
(Kalifornien) och ett fjärde är magnesiumkarbonat utfälld ur
dolomit. Magnesit innehåller omkring 25 % metall och
karnallit 8 %.
De främsta världsproducenterna äro Tyskland,
Förenta staterna, Frankrike, Schweiz, England, Japan,
Sovjetunionen och Österrike, i den ordning de här nämnts.
Framställningen av magnesium har kommersiellt
utförts enligt sex olika karakteristiska metoder, av vilka
alla haft talrika varianter, både experimentellt och
praktiskt. Utrymmet tillåter dock ej att ingå på dessa.
Dessa sex främsta processer äro följande: a) att
reducera magnesiumföreningar genom en metall, såsom vid
reduktion av vattenfri smält magnesiumklorid med
natrium eller av magnesiumoxid med aluminium; b) att
medelst kol reducera magnesiumföreningar såsom
magnesiumoxid, vilket åstadkommes genom sublimering
och kondensering av metallen; c) att elektrolysen
vattenfri magnesiumklorid eller en blandning av
magnesiumklorid och en klorid i smält tillstånd; d) att
elektro-lysera magnesiumoxid upplöst i ett lämpligt smältbad;
e) att elektrolysen vattenlösningar av
magnesiumsalter; f) att elektrolysen magnesiumsulfid i ett lämpligt
smältbad.
Av dessa metoder har de två första förkastats av den
moderna metallurgien. Den tredje metoden börjar bli
den som mest användes av tyska och amerikanska
producenter. Den fjärde användes även i viss
utsträckning i Amerika. Den femte har övergivits, emedan den
anses tekniskt felaktig, och den sjätte användes, trots
att den är praktiskt utförbar, ej kommersiellt.
Det återstår alltså endast två huvudsakliga metoder,
emedan d) endast har begränsad användning. Dessa
omfatta 1) elektrolysering av magnesiumoxid upplöst i
ett smältbad av magnesiumfluorid (pius tillsats av
salter); 2) elektrolysering av vattenfri magnesiumklorid
med tillsats av kaliumklorid eller natriumklorid.
Magnesiumkloridprocessen utföres i tre avdelningar,
nämligen: beredningen av vattenfri magnesiumklorid
som sådan eller med tillsats av alkaliklorider; den
elektrolytiska processen, dvs. elektrolys av
magnesium-kloriden i en cell vid låg spänning; samt rening av den
metall, som erhålles därvid. För att erhålla en
fullständig beskrivning av processen på det sätt den utföres i
8*2
8 okt. 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
