Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Vid flamylhärdning av smidesstäd gäller det t.ex. att få
ett härdat skikt, vars djup är minst O à 7 mm, för att
man ej med släggan skall slå igenom ytskiktet. Detta
stora härddjup uppnås genom lämplig fördelning av
brän-narlågorna samt genom långsam förning av brännaren,
50 mm/min. i stället för normalt 100—200 mm/min.
Dessutom får materialets kritiska avkylningshastighet ej vara
för stor.
Sammanfattningsvis kan flamhärdningen anses erbjuda
följande väsentliga fördelar:
relativt billig maskinell utrustning,
härdanläggningen omedelbart färdig för användning,
inga uppvärmningstider,
snabbt arbetsförlopp, •
garanti för jämnt resultat,
billiga kolstål kunna användas i stället för dyrbara och
licensbelagda legerade stål,
arbetsstycket härdas endast på ytan,
delhärdning möjlig på stora arbetsstycken,
jämn strukturövergång,
härdskiktet visar inga tendenser att vilja flaga av,
praktiskt taget inga kastningar hos arbetsstycket;
riktning är lätt att genomföra,
efter det att arbetsförloppet vid ett visst arbetsstycke
fastlagts, erfordras ingen temperaturmätning,
samtidigt med ythärdningen erhålles i viss grad en
seg-härdning av kärnan,
endast smärre antal arbetsstycken bindas i
härdverkstaden,
härdning möjlig på ställen som hittills ej kunnat härdas,
kostnaden för flamhärdning endast ungefär hälften av
kostnaden för sätthärdning, vid användning av lysgas ännu
mindre.
Alla dessa fördelar göra, att flamhärdningen med all
sannolikhet kommer att finna synnerligen stor
användning i vårt land, liksom den redan fått i såväl Tyskland
som England och Amerika.
Diskussion
Diplomingenjör Edvin Lundgren: Goda erfarenheter
med flamhärdning ha gjorts vid tillverkning av svarvar,
där som f.ö. vid alla slags verktygsmaskiner det är ett
önskemål att få glidytor av hårt, slitstarkt material. Som
bekant använder man därför på sina håll kokillhärdat
gjutgods och andra lägga in linjaler av härdat stål. Båda
dessa metoder ha sina olägenheter. Även vid
flamhärdning hade man en del svårigheter att övervinna.
Framför allt få deformationer och kastningar av materialet
undvikas och, som föredragshållarna hade betonat, måste
övergången från de härdade ytorna till de därunder
liggande partierna vara mjuk, så att ingen risk för
sprickbildning eller avflagning av material uppstår. Under
härdningen hålles hela svarvbädden nedsänkt i vattnet, så
att endast toppytorna sticka fram. Dessa bestrykas av
gaslågorna, som tätt åtföljda av kraftiga vattenstrålar
föras fram med en hastighet av ca 100 mm/min., så att
härdningen av en 2 m lång svarvbädd tar 20 min. i anspråk.
Av stor vikt är valet av utgångsmaterialet. Vanligtvis
tillsättes rätt mycket stålskrot, och f.ö. har en relativt hög
nickel- och manganhalt visat sig vara gynnsam. Man
uppnår en hårdhet av 500—600 Brinell, så att den slutliga
bearbetningen måste ske genom slipning.
Vid jämförande prov i en amerikansk fabrik har man
ställt upp två svarvar bredvid varandra, den ena med
flamhärdade prismor, den andra med ohärdade, sedan
belastat båda supportarna vardera med 225 kg och
med en motordriven vev fört supportarna fram och
tillbaka, ca 20 slag/min., varvid man samtidigt i jämna
mellanrum strödde svarvspån och fint gjutjärnsdamm på
prismorna. Denna anordning fick oavbrutet vara i drift dag
och natt. När supportarna efter något över ett år hade
utfört 10 miljoner slag, mättes på de ohärdade prismorna en
förslitning av Vs nnn och ytorna voro rätt illa åtgångna,
med djupa repor och spår, medan på de flamhärdade
ytorna ingen avnötning alls kunde konstateras och ytorna voro
i förstklassigt skick.
Flamhärdningen har emellertid fått en konkurrent i
induktionshärdningen, vid vilken snabb upphettning av de
yttre ytskikten sker med hjälp av växelström med hög
frekvens. Induktionsliärdning användes t.ex. för
härdning av vevtappar och lagergångar, på vevaxlar till
motorer, för härdning av cylinderfoder till dieselmotorer för
traktorer och andra motordetaljer. Härdningen sker
mycket snabbt och kan utan svårighet inordnas i den
flytande tillverkningen. En fördel för induktionshärdningen
är, att den medför mindre risk för menlig inverkan på
materialets kemiska sammansättning än flamhärdningen. Då
den även är snabbare, torde den i vissa fall vara att
föredra framför flamhärdningen. I andra fall kan
flamhärdningen dock vara det bättre och f.ö. det enda användbara
förfarandet. Det torde därför finnas ett rikt fält för båda
metoderna.
Civilingenjör Birger Norsell: Hur inverkar egentligen
ythärdningen på deformationen? Vid vanlig härdning kan
man ju lätt få deformationer, och då bör risken vara sä
mycket större, när endast föremålets ena sida härdas.
Materialet sväller, när martensitstrukturen utbildas, så att en
platta, som ythärdas, bör bli konvex.
Civilingenjör Bo Gorthon: Ingenjör Andrén visade
gejdrar för lokomotiv, som voro flamhärdade. Härtill kan
nämnas, att i Tyskland tillverkas nu alla nya lokomotiv
med flamythärdade gejdrar. Vid vanlig härdning fick man
nästan alltid härdsprickor och måste t.o.m. använda
gejdrar med sådana för att ej få en orimligt hög
kassa-tionsprocent. Beträffande flamhärdade räler kan
nämnas, att metodens användning för detta ändamål är av
tvivelaktigt värde. Man får nämligen vid flamhärdning av
räler ett allt för hårt ytskikt, som flagar av. I USA
användes visserligen flamhärdning men med efterföljande
anlöpning, så att hårdheten endast stegras ca 100 Brinell.
Denna behandling göres dock endast på rälsändarna till en
längd av ca 300 mm, och det på detta sätt behandlade
materialet har visat sig väl motstå den där uppträdande
av-nötningen i samband med slagpåkänningarna.
Till ingenjör Lundgrens redogörelse vill jag nämna, att
man utan tvivel får avsevärda kastningar i prismor efter
en flamythärdning. Detta är också orsaken till att man
måste slipa dem efter flamhärdning. Härför krävas
mycket stora slipmaskiner, och en av våra största
verktygsmaskintillverkares projekt att taga upp flamythärdning
strandade på de kostnader, som en slipmaskin skulle
betinga.
Den av ingenjör Lundgren omtalade
induktionshärdningen har även kommit till användning i bl.a. Tyskland.
Det är otvivelaktigt en förnämligare och snabbare metod
än flamhärdning med gaslåga, i synnerhet som den skötes
helt automatiskt, men nackdelen är att
anläggningskostnaderna äro så stora, att denna metod fordrar myckel
stora serier för att bli ekonomiskt lönande.
Civilingenjör Budolf Gunnert: Det blir otvivelaktigt
kastningar och deformationer vid härdningen. Man måste
vid dimensioneringen och formgivningen före härdningen
tänka på detta.
Myntdirektör Alf Grabe: Vi ha hört, att stål med
kolhalter mindre än 0,4 % ej äro lämpliga för härdning. Ett
stål med denna sammansättning består av perlitkorn,
inbäddade i en grundmassa av ferrit. Vid en
härdningspro-cedur komma då dessa korn att anta martensitstruktur,
och man får ett antal hårda korn, inbäddade i den mjuka
ferritmassan. Ett sådant material kan i vissa fall vara
mycket lämpligt, t.ex. för glidytor, som skola gå mot en
härdad yta. Materialet har t.ex. funnit användning i vissa
knähävtygspressar vid K. Myntverket. Det bör naturligtvis gå
att flamhärda även ett sådant material, och det torde vara
speciellt lämpligt som lagermaterial.
M 68
19 juni 194.’$
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
