Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 2. 10 januari 1948 - Standardiseringen och det moderna samhället, av Hilding Törnebohm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 januari 19A8
17
Standardiseringen och det moderna samhället
Dr techn. Hilding Törnebohm, Göteborg
För något mer än tjugofem år sedan utbröt en
eldsvåda i en under byggnad varande
verkstadsbyggnad tillhörande ett västsvenskt
industriföretag med mycket gamla anor. Då det var ett
välorganiserat företag hade det egen brandkår.
Utrustningen för denna hade emellertid anskaffats
genom successiv upphandling under olika
perioder. När elddopet kom, visade det sig
beklagligtvis, att brandskyddsmaterielen icke lät sig
samordna. Släckningsarbetet blev icke effektivt.
Stadens brandkår tillkallades, dess
brandskydds-materiel var av ett helt annat slag. De slangar och
slangkopplingar, som denna brandkår hade till
sitt förfogande, passade icke ihop med företagets
brandposthuvuden. Resultatet av
släckningsarbetet kan sammanfattas i ordet otillfredsställande.
För några veckor sedan läste vi i tidningarna
om eldsvådan i Skara, som drabbade den
ärevördiga och förnämliga Skara domkyrka. Vi läste
också om vilken omfattning denna eldsvåda höll
på att få, samt hurusom Skara myndigheter sågo
sig föranlåtna att inkalla hjälp från Lidköping
och andra närbelägna orters brandkårer. Denna
hjälp blev mycket effektiv. Av inhämtade
vittnesbörd vet jag, att utan denna hjälp skulle
eldsvådans omfattning blivit skrämmande stor. Skara
domkyrkas imposanta valv hade då sannolikt
skattat åt förgängelsen. Sammanfattningsvis kan
alltså sägas, att det uförda eldsläckningsarbetet
var i hög grad tillfredsställande. Att så blev
förhållandet kan tillskrivas dels personliga goda
insatser från brandkårsmännen, dels att de olika
brandkårerna hade utbytbar
brandskyddsmate-riel. Det har omvittnats att de fyra samverkande
brandkårerna kunde hantera varandras slangar
och hopfoga dem utan hänsyn till om de
tillhörde Skaras, Lidköpings, Skövdes eller Götenes
brandkår. Den brandskyddsmateriel, som dessa
brandkårer hade till sitt förfogande, var utförd
enligt svensk standard utarbetad av dåvarande
Sveriges Maskinindustriförenings
Standardkommitté och fastställd som svensk standard av SIS
år 1939. Fördelen med en dylik standard är
uppenbar. Jag har svårt att tro, att någon medlem av
vårt svenska samhälle kan ondgöra sig över
tillkomsten av en dylik standard.
I detta sammanhang vill jag också nämna, att
Föredrag vid Standardiseringskongressen den 27 september 1947.
389.6
ett betydande arbete låg bakom, innan vi kommo
så långt som att få en svensk standard. Teknisk
forskning, uppmätningar av förefintliga
kopplingar, studium av förefintliga prospekt,
toleransundersökningar, tillverkning av mätdon och
likare, toleranssättning av dessa, nya
utprov-ningar, upprepade överläggningar med
fackmän bland såväl kopplingstillverkare som
brandskyddsmän fingo äga rum, innan resultat så
småningom ernåddes. För fullständighetens skull
kan jag också nämna, att när väl standarden
fastställts, hade vi också att hos K.M:t
hemställa om ändring av tidigare förordning rörande
brandskyddsmateriel, vilken förordning var
ineffektiv och otidsenlig.
Det jag nu nämnt om standardisering av
brandskyddsmateriel är ett enstaka exempel taget
liksom på måfå bland den mängd svenska
standard, som fastställts under de gångna tjugofem
åren. Exemplet torde direkt tyda på, att samhället
har nytta av standardiseringsåtgärder. Det är
också ett exempel på att standardiseringsarbete
ej behöver vara ett utslag av
standardiseringsiv-rarnas önskan att göra livet grått och enformigt.
I det följande skall jag anföra några andra
exempel från helt andra områden, vilka också
syfta till att visa att standardiseringen kan anses
vara till nytta för alla och envar och alltså för
hela samhället, samt att den näppeligen kan
vara till skada för någon. Är det månne någon
söm skulle känna sig glad och belåten, om han
köpte en vanlig glödlampa och så fann, att den
ej passade i lampfattningen? Jag tror icke ens att
de fantaster, som av princip och ohejdad vana
skälla på standardiseringsivrarna, skulle kunna
finna det angenämt, om denna utbytbarhet icke
vore för handen. Edisongängan, som förevarande
vanliga lampfattning kallas på fackspråket, är
en svensk standard. Utbytbarheten är numera
säkerställd med fastställda toleranser och
noggrant preciserade mätdon. Ingenting sådant
kommer fram av sig självt. Det är
standardiseringsorganisationerna förbehållet att lösa dylika
problem. Jag tror ej heller, att bekämparna av
standardiseringssträvandena skulle vara glada, om
elektriska stickkontakter icke vore utbytbara. Att
denna utbytbarhet säkerställts ha vi att tacka
fabrikanterna för, vilka för länge sedan togo
initiativet härtill.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
