Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 8. 21 februari 1948 - Aktuella problem inom järngjuterierna, av Alf Öhman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21 februari 1948
97
Aktuella problem inom järngjuterierna
Gjuteriingenjör AU öhman, Norrahammar
Järngjuterierna ha för närvarande många, stora
fundamentala problem att brottas med, kanske
t.o.m. i ännu större utsträckning, än vad fallet är
inom den mekaniska verkstadsindustrin. Att
förhållandet är detta, beror ej på att
gjuterihante-ringen i och för sig skulle vara någon mera
invecklad eller komplicerad tillverkningsprocess
än vad t.ex. verkstadsindustrin är, utan det hela
får nog sägas vara en följd av, att vi på
gjuteri-sidan belt enkelt ej ha hunnit så långt i
utveck-lingshänseende, som vad fallet är på
verkstads-sidan.
Historik
De allra första järngjuterierna lågo oftast i
direkt anslutning till hyttorna, och man göt
detaljerna med det vanliga tackjärnet. I och med att
omsmältning i kupolugnar mera allmänt började
praktiseras i mitten av 1800-talet, flyttades
gjuterierna från hyttorna till särskilda lokaler.
Därvid gick det i allmänhet så till, att den tekniskt
skolade personalen stannade kvar vid hyttorna,
och gjuteriet anförtroddes åt någon praktiskt
erfaren man, som kände till formningsmetoder
osv. På så sätt utvecklades så småningom en
gjutmästarekår, som otvivelaktigt nedlagt ett
berömvärt arbete, men som kanske saknat
förutsättningar att hålla jämna steg med utvecklingen
inom de övriga tekniska områdena t.ex.
stålbehandlingen. Även om vi alltså till största delen ha
våra goda gjutmästare att tacka för att våra
gjuterier äro vad de i dag äro, och även om deras
uppgifter fortfarande äro stora, så är det dock
omöjligt, att dessa män skola kunna ta hand om
de större driftproblemen och framför allt
forskningsuppgifterna.
Redan efter första världskriget steg både
produktionen och fordringarna på gjutgodset
kraftigt, och denna utveckling har under senare år
ytterligare accentuerats. De större företagen ha
därför under senare tid låtit mera teoretiskt
skolade krafter gripa in även i gjuterierna för att
hjälpa praktikens män att klara de ideligen
växande bekymren. Denna utveckling har
emellertid inom gjuterierna gått för långsamt och i för
ringa utsträckning, och följden har blivit, att våra
svenska gjuterier i stor utsträckning kommit att
Föredrag i avd. Mekanik den 15 april 1947.
621.741.2
ligga avsevärt efter t.ex. de amerikanska,
engelska och även schweiziska.
Om vi dra en parallell med verkstäderna, så har
väl utvecklingen där gått därhän, att
verkstädernas skötsel i stor utsträckning omhänderhas av
ingenjörer, som till sin hjälp ha verkmästare eller
förmän. Båda grupperna av arbetsbefäl äro väl
också överens 0111, att de behöva och komplettera
varandra. Denna utveckling, som för
verkstädernas vidkommande är ett nära nog avslutat
kapitel, har knappast mera än börjat inom
gjuterierna, och man kan ju fråga sig vad anledningen
härtill är. Många orsaker kunna angivas, men en
av de viktigaste torde vara, att vi här i landet den
dag, som i dag är, fortfarande ej ha någon
speciell utbildningsanstalt för gjuteriingenjörer. Just
nu ser det dock ut, som om planerna på en
lämplig gjuteriskola skulle kunna förverkligas. I
Jönköping planeras nämligen ett tekniskt
gymnasium, och det är nu vår innerliga förhoppning,
att de försök, som göras att där få förlägga en
gjuteriteknisk linje, skola krönas med framgång.
Beträffande den nära hithörande frågan om
driftkontroll och driftsforskning så kan man
fråga sig, hur många av landets gjuterier det är,
som ha ordentliga laboratorier till sin hjälp. De
äro snart räknade, och gjuteribefälet får
fortfarande i stor utsträckning "känna sig fram", då
det gäller att klara de uppkommande
situationerna. Under senare år ha emellertid
företagsledningarna fått upp ögonen för bristerna, och
hjälpmedel av alla slag börja nu ställas till
gjuteriernas förfogande.
Ett annat stort problem är den nuvarande
befolkningssituationen, som för övrigt är besvärlig
för alla yrkesgrupper. Jag tror dock ej att jag
överdriver, om jag påstår att frågan är speciellt
högaktuell för gjuteriernas vidkommande, och jag
skall be att få belysa detta med några exempel.
Vid Norrahammars Bruks gjuteri hade vi år 1946
11 % ombyte på arbetare, då däremot siffran för
verkstäderna ej uppgick till mera än 30 %. På
vår handformningsavdelning (alltså de verkliga
yrkesgjutarna) ligger medelåldern mellan 50 och
60 år, och någon nyrekrytering från den
skol-färdiga ungdomen tycks vara omöjlig. För att
stimulera de unga pojkarna till gjutareutbildning
försökte vi hösten 1946 starta en gjuterilinje vid
vår yrkesskola, men på grund av bristande an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
