Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 15. 10 april 1948 - Cellulosaindustrins produktionsförhållanden, av Gösta Hall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 april 1948
233
Utvecklingen på textilområdet har på ett
övertygande sätt demonstrerat den artificiellt
framställda fiberns inneboende konkurrenskraft. I
Förenta Staterna har sålunda konstsilke och
cellull tillsammans distanserat ullen och nått andra
platsen efter "King Cotton" som textilråvara. Det
säger ganska mycket, att samtidigt som priserna
för naturfiber i olika skepnader successivt höjts,
så har priserna för konstfibern tack vare
rationalisering av tillverkningen i stället kunnat sänkas,
såsom framgår av följande tabell, som visar
prisutvecklingen för olika slags textilfibrer i USA,
med 1936 års värden som bas:
Natur- Ull Bomull Konstsilke Cellull
silke vanlig linters tråd viskos acetat
1933 91 73 68 — 107 143 —
1936 100 100 100 100 100 100 100
1939 154 110 75 130 91 89 77
1944 — 143 223 170 97 86 72
Det andra världskrigets efterdyningar i form av
brist på bränsle, arbetskraft, ved och kemikalier,
har verkat betydligt mera prisdrivande i Europa
än i USA. För den svenska exportindustrins
vidkommande har prisspänningen ytterligare skärpts
genom kronans uppvärdering. En konsekvens av
denna ovälkomna utveckling har varit, att de
europeiska cellullfabrikerna blivit allt hårdare
trängda i konkurrens med den amerikanska
bomullen. För att bistå avnämarna i deras strävanden
att bibehålla tidigare vunna positioner, har de
svenska silkesmasseproducenternas prispolitik
därför måst anpassas därefter, dvs. noteringarna
har intentionellt hållits lägre än vad marknaden
medgivit.
Någon motsvarighet till detta finns inte på
pappersområdet. Där har, efter ett sällsamt
mellanspel i anslutning till kronapprecieringen, lagen
om tillgång och efterfrågan fått ha fritt spelrum.
Följden är att blekt papperscellulosa i dagens
läge betalas med ett högre pris än viskoscellulosa,
trots att självkostnaden för viskosmassan
självfallet är högre. Högre ång- och
kemikalieförbrukning respektive lägre utbyte ur veden måste ju
återspegla sig i kostnadskalkylerna.
Samma egendomliga förhållande, ehuru mindre
frappant, finner man vid en jämförelse av
prisläget för blekt och oblekt sulfitcellulosa för
papperstillverkning. Prisskillnaden är där mindre
kvaliteterna emellan än vad den borde vara med
hänsyn tagen till produktionskostnaderna och
utbyten. Förklaringen finner man i två
samverkande faktorer. Den begränsade tillgången på
utländska betalningsmedel, och nödvändigheten av att
uppdriva största möjliga masstonnage, har i
många länder föranlett de för
råvaruförsörjningen ansvariga myndigheterna att favorisera inköp
av oblekt massa framför blekt. Härtill kommer
att de förutsättningar för en inhemsk
cellulosatillverkning, som på åtskilliga marknader är till-
finnandes, nästan undantagslöst av tekniska skäl
är limiterade till produktion av blekt vara. Det
råmaterial man har tillgång till kan med andra
ord endast genom blekning lämna en fullgod
produkt. Det kan vara fråga om espartogräs, såsom
i Skottland och Spanien, det kan gälla halm som
i Holland, Italien, Argentina, Uruguay och Chile,
eller kanske lövved som på sina håll i Frankrike
och Portugal. Även i Förenta Staterna finns stora
lövvedstillgångar som endast passar för
framställning av blekt cellulosa. Detta gäller för övrigt
också i viss mån de stora bestånd av hemlock ute
på Pacifikkusten, vars fiber först genom blekning
vunnit pappersingenjörernas gillande. Som en
följd härav är intresset för svensk grancellulosa
i USA, vår största marknad, betydligt större för
oblekta kvaliteter än för blekta, och den
inställningen får man även fortsättningsvis räkna med.
Som synes måste man på goda grunder
konstatera, att vägen till ytterligare förädlad
cellulosaproduktion i vårt land är allt annat än klar.
Tvärtom är det nog så, att vi får vara glada om
den kapacitet för tillverkning av blekta kvaliteter
som vi förfogar över, kan utnyttjas effektivare
än vad fallet varit under det gångna året, då bl.a.
kraftransoneringen verkade hämmande på
produktionsmöjligheterna.
Det kan i varje fall vara intressant att fastslå,
att om den snabba utbyggnad av sektorn för blekt
cellulosa som genomförts under de senaste tjugo
åren nu kunde följas av en lika imponerande
fortsättning, så skulle stegringen i det totala
exportvärdet av våra skogsprodukter ändå stanna
vid 2—3 %. Den kvantitativa tillväxten har dock
under den perioden varit femfaldig eller en
ökning från 150 000 t/år 1927 till drygt 700 000 t
1947. En ytterligare omläggning av samma mått
skulle sannolikt kräva en kapitalinvestering av
mellan 60 och 70 Mkr.
Pappersindustrins utbyggnad
Man har, bl.a. i tider av arbetslöshet, hört den
frågan ställd, varför inte Sverige självt förädlar
all sin råvara till papper för export i stället för
att sända ut ett sådant halvfabrikat som
pappersmassa. Det skulle ju bereda ökad sysselsättning
inom landet och samtidigt öka värdet av vår
export till fromma för vår levnadsstandard. Ja,
skulle det ha varit så, att tidpunkten för
träcellulosans introduktion i Europa sammanfallit med
byggandet av den första pappersmaskinen, då
hade också förutsättningar funnits för att taga
steget fullt ut och på en gång konvertera veden
till papper inom landets egna gränser. Nu förhöll
det sig i realiteten så, att när sulfit- och
sulfatmassan började uppträda på arenan, så fanns
redan en sedan ett sekel väl etablerad och väl
förankrad pappersindustri i alla avnämareländer,
en industri beredd att försvara sina legitima
intressen mot varje hotande konkurrens utifrån.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
