Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 16. 17 april 1948 - Flytdockor, av Emil Palmblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 april 1948
245
streckat, där abskissorna ånge vattenmängd och
ordinatorna statisk tryckhöjd. Ytan betecknar det
mekaniska arbete, som erfordras för att lyfta
docka med fartyg. Diagrammet utgör grundvalen
för beräkning av såväl rörledningarna med
pumpar och motorer, som den lokala hållfastheten.
Anläggningens totalverkningsgrad är relativt låg,
den kommer sällan högre än 0,5. Man räknar för
säkerhets skull vanligen med 0,4 för mindre och
medelstora dockor. Då rörledningar och ventiler
med manövreranordningar utgöra en betydande
utgiftspost vid dockans byggande, söker man att
minska dimensionerna så långt tillåtet. Vi räkna i
allmänhet ined ca 2 m/s vattenhastighet i
ledningar för mindre och medelstora dockor.
Sänk-tiden blir i allmänhet endast hälften av pumptiden.
Rörledningssystemet i tyska 40 000 och 60 000 t
dockor var överdimensionerat för att man i
händelse av fara för luftangrepp snabbt skulle kunna
sänka dem. Varvet, som byggde dem. hade
garanterat 15 min sänktid. Vid normal drift skulle
sänk-tiden vara en timme. Regleringsventilerna kunde
därför elektriskt ställas i tre lägen: stängda,
delvis öppna och fullt öppna. Snabbsänkningsprovet
med 40 000 t docka utfördes på 11 min, varvid
25 000 m3 vatten, alltså nära 40 m3/s, strömmade
in i dockan. Pumptiden vid största last är två
timmar, vilket är vanligt för större dockor. I större
hamnar, t.ex. Hamburg, är dockornas pumptid i
allmänhet högst en timme.
Utom de stora länspumparna finnes alltid en
eller flera pumpar med rörledningar för mindre
vattenmängd, vanligen 50—100 m3/h för varje,
men för högt tryck, ca 60 m v.p. att användas
som brandpumpar och för spolning och
tankfyllning av dockade fartyg.
Pumparna i äldre dockor drevos vanligen med
ångmaskiner. Sedan varven fingo elektrisk kraft
från större centraler, elektrifierades även
dockorna. De äro således alltid färdiga att träda i aktion,
utan att man först behöver elda upp ångpannan.
Det är emellertid vanligt att större dockor
dessutom ha sin egen dieselgenerator för att även
kunna arbeta, om strömtillförseln från land
tillfälligtvis skulle avbrytas. Vanligen finnes även en
mindre ångpanna för avisning vintertid, ångning
av oljetankar och uppvärmning av dockade fartyg.
Dockans uppvärmning är ett problem, som ännu
icke synes vara tillfredsställande löst. Försök
ha gjorts med såväl ånga och varmvatten som
med varmluft och elektrisk uppvärmning, men
vart och ett av dessa system har utom fördelarna
även sina nackdelar. Enklaste sättet att skydda
pumpar och ventiler mot frostfara är att blåsa in
ånga i tanken där de befinna sig.
Utrustning
Utom pumpanläggningen måste en docka ha
åtskilligt tillbehör för att kunna tjänstgöra. Hit hör
först och främst kölblocken, på vilka de dockade
fartygen vila, förr klotsar av trä, vanligen ek,
med mellanliggande dubbelkilar. I större dockor
äro de otillräckliga, emedan de höga och smala
blocken vid större belastning tryckas ihop
olikformigt och då lätt bli labila. Det har hänt att en
längre serie av överansträngda kölblock av trä
givit efter, varvid fartyget föll ner på
ponton-däcket och orsakade stora skador (t.ex. i en 25 000
t docka i Turkiet). Större dockor ha därför i
allmänhet kölblock med nedre delen av järn, förr
stålgjutgods, numera uteslutande av plåt och
svetsade, med bred fot och endast övre delen,
under fartygsbotten, av trä. I nyare dockor för
pansarfartyg äro kölblocken parvis sammanställda
på gemensam fot för att ytterligare öka
stabiliteten. Kölblocken måste kunna lösas under last
och äro därför försedda med kilar, som vid behov
kunna slås ut, varvid icke sällan händer att de
splittras sönder. Det har därför i Hamburg
utprovats en ny modell med icke självspärrande
kilar, som hållas samman med bultar. Lösas
muttrarna, så gå kilarna i sär utan att skadas.
Modellen (fig. 8) har hittills visat sig särdeles
praktisk.
Det dockade fartyget vilar helt på kölblocken
men måste även stödjas för att icke falla åt sidan.
Härtill användes slagblock, mindre i antal och
anordnade parvis, som sättas an mot slaget, då
fartyget tagit kölblocken och pumpats upp något,
och sålunda hindrar detta att falla åt sidan. Ett
stort antal slagblockkonstruktioner ha uppstått.
Den enklaste består av ett på en bana tvärskepps
förskjutbart block, oftast försett med en omkring
en horisontal axel vridbar klots, som själv ställer
sig in efter fartygsbottnens lutning. Sådana
slagblock användas ännu i stor utsträckning i
marindockor för mindre fartyg, men i större dockor
tillfredsställa de ej, emedan de svårligen kunna
lösas under last. De ha därför alltmer blivit
ersatta av tvärskepps liggande balkar, vilkas inre
ändar äro vridbart lagrade, under det att de yttre
lyftas av någon mekanism, som manövreras från
toppdäck för hand eller t.o.m. elektriskt från
centralen.
Fig. 8. Kölblock med icke självspärrande kilar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
