Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 24 april 1948 - Dimensionering av tryckta stålsträvor, av Sven G Bergström - TNC: 9. Lödning, lod, av J W
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2A april 19A8
263
o_I__,__1__I_I-1–1–1–1-!-1–1
O eo 40 60 (to /OO as9 /60 JOO ZOO
X
Fig. 3. Tillåten nor mal spänning enligt förslag och enligt
1938 års järnbestämmelser (centriskt tryck, St. 37).
brottlasten. Här överensstämmer förslaget
fullständigt med de schweiziska bestämmelserna.
Förslagets konsekvenser för den tillåtna
normalspänningen vid centriskt tryck, material St. 37,
framgå av fig. 3, där även den tillåtna
spänningen enligt nuvarande järnbestämmelser
införts. För de ogynnsamma profiltyperna I och
III överensstämmer förslaget med nuvarande
bestämmelser upp till I» 100 men ligger sedan
markerat högre. För den gynnsamma profiltypen
II ger förslaget genomgående högre tillåten
normalspänning. I fig. 4 visas motsvarande variation
av den nominella säkerheten, dvs. förhållandet
brottspänning : tillåten spänning vid centriskt
tryck. Förslaget ger här maximum av nominell
säkerhet vid A äs 100, där som ovan nämnts en
oavsiktlig excentricitet är farligast.
Detta förslag får endast uppfattas som
principiellt. Frågeställningen har närmast varit, hur
en tryckt konstruktion skall dimensioneras för
att med hänsyn till brottrisken bli jämbördig med
andra konstruktioner. Vi ha sålunda icke tagit
ställning till säkerhetsfrågan i stort, exempelvis
differentiering av säkerhetsfaktorerna för
egenvikt och rörlig last. Det måste dock bestämt
framhållas, att en dylik differentiering är nödvändig
vid tryckta konstruktioner, exempelvis sådana
fall, där egenvikten ger dragande och rörliga
Fig. 4. Nominell säkerhet enligt förslag och enligt 1938 års
järnbestämmelser (centriskt tryck. St. 37).
lasten tryckande normalkraft. Ett flertal speciella
knäckningsproblem tarva särskilda utredningar,
exempelvis bucklings- och vippningsfenomen. Ett
sådant specialfall ha vi behandlat, nämligen den
flerdelade strävan, och resultaten ha redovisats
i den fullständiga rapporten’.
Litteratur
1. Ljungberg, K: Sicherheit bei Druck- Knickung- und Biegung.
Bauing. 1939, h. 25/26.
2. Aas-Jakobsen, A: Knekkforskrifter for soyler. Tekn. Ukeblad
1946, h. 4.
3. Wästlund, G & Bergström, S G: Undersökning av knackning,
speciellt vid strävor av stål. Stat. Komm. Byggn.-Forskn.,
maskin-skriven rapport 1946.
4. Ljungberg, K: Probleme heim Entwurf von Kraftleitungsmasten
und Bogenkonstruktionen aus Ståhl. Bauing. 1934 s. 430.
5. Timoshenko, S: Theori) of elastic stability. New York &
London 1936.
6. Steel column research. Träns. Amer. Soc. civ. Eng. 98 (1933)
s. 1376.
TNC
9. Lödning, lod
Lödning innebär hopfogning av metallstycken med hjälp
av någon lödmetall som i smält tillstånd flyter ut i fogen,
och som har lägre smältpunkt än själva metallstyckena
vilka därför kanske inte smälter men dock (i regel)
hop-legeras med lödmetallen. För att hålla metallytorna rena
vid lödningen använder man olika slag av flussmedel, t.ex.
lödvatten, som huvudsakligen är zinkkloridlösning, eller
lödpasta eller lödpulver.
Ett kortare namn för lödmetall är lod, ett gammalt
germanskt ord med betydelsen bly, (bly) kula, (bly) vikt. Loden,
lödmetallerna, indelas efter sin smältpunkt i mjuklod som
smälter under ca 400°C, och hårdlod som smälter först
över ca 550°C. Var temperaturgränserna skall läggas är
dock ingen nomenklaturfråga. Loden kan också namnges
efter sina karakteristiska beståndsdelar, t.ex. tennlod,
kad-iniumlod, vismutlod, som alla är mjuklod, och silverlod,
mässingslod, kopparlod, som är hårdlod.
Alltefter de använda loden skiljer man i fråga om
lödningsförfarandet mellan mjuklödning och hårdlödning. På
samma sätt kan man tala om tennlödning,
kadmiumlödning osv. utan att missförstås. Däremot kan man tveka
om vad t.ex. mässingslödning skall betyda: lödning med
mässingslod eller lödning av mässing (med exempelvis
tennlod). I sådana fall är det bäst att uttrycka sig genom
omskrivning.
I stället för mjuklod och mjuklödning säges ibland
"veklod" och "veklödning"; dessa ord är varken önskvärda
eller behövliga. Ävenså förekommer termerna "snällod"
och "snällödning", men man är inte ense om deras rätta
innebörd. Somliga jämställer snällod med tennlod, medan
andra håller före att snällod är ett tämligen lättsmält
hårdlod. Det är därför bäst att helt undvika användning
av orden i fråga. De bygger ju dessutom på en dålig
försvenskning av det tyska "sehnell".
Hårdlod och hårdlödning kallas ofta "slaglod" och
"slaglödning". I detta fall råder ingen tvekan om vilka slag av
lod och lödning som åsyftas, och termerna är därför
ofarliga. De är emellertid onödiga, och detta så mycket mer
som förleden slag- inte längre är entydigt vägledande.
Det har uppgetts att slaglod, på tyska Schlaglot, skulle
fått sitt namn av att de därmed lödda föremålen kan tåla
slag, hamring. På annat håll förmodas att slag- hänger
samman med lodets egen sprödhet vid viss temperatur, där
det låter sig stötas sönder i mortel.
Mjuklod och mjuklödning, hårdlod och hårdlödning är
utan tvekan de bästa termerna. J W
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
