Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 24 april 1948 - Bombröjning i England under kriget, av G L - Atombombsfabrikerna — ett rekordbygge, av Arne Hellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 april 1948
273
Fig. 6. Bomb med tändrör Y, djupfryst med kolsyresnö
och metylalkohol för riskfri förflyttning.
I längden kan militära hemligheter inte bevaras och
under striderna i Nordafrika kom exemplar av de
konstruerade apparaterna i motståndarnas händer. Vid
bombraiderna 1943 dök så nya rörtyper upp. När en bomb med
tändrör, till det yttre liknande nr 17, skulle behandlas och
röret dragits ut fann man att det var ett rör av helt ny
typ, tändrör Y. Den elektriska armeringsanordningen var
visserligen densamma men i stället för ett urverk
inkopplades en batteriström i vilken var parallellkopplade tre
inbördes vinkelräta kvicksilverströmbrytare samt en
skak-strömslutare. Bomben var alltså konstruerad som en
blind-gångare, och en ändring av bombens läge eller en lätt
vibration kunde alltså utlösa detonation. Av en lycklig
slump råkade batteriet, som var på 1,5 V, ha dålig
kontakt i det först påträffade exemplaret. Alla blindgångare
röntgenfotograferades nu och de som var försedda med
Y-rör fick ligga i avvaktan på att någon metod hann
utarbetas. Inom en vecka var problemet löst och efter
ytterligare tio dagar hade samtliga dessa bomber
oskadliggjorts. Man hade konstaterat att vid —30 °C blev det inre
motståndet i batteriet så stort att strömmen var ofarlig
och metoden blev alltså att djupfrysa röret, fig. 6. Detta
skedde först genom att man hällde på flytande luft; senare
användes en särskild behållare med kolsyresnö och sprit.
Med röret sålunda kylt kunde bomben transporteras bort.
För att förstöra röret genomborrades batteriet sedan med
en för ändamålet konstruerad borr samtidigt som det hölls
kylt med flytande kvävgas; denna gas föredrogs såsom
mer neutral i förhållande till sprängmedel. Eftersom
flytande kvävgas tidigare endast tillverkades i London fick
ett antal små anläggningar för sådan fabrikation byggas
i landet. Tändröret vållade annars ej stora svårigheter och
endast en bomb av denna typ exploderade vid behandlingen.
Bland krigsbytet på Sicilien hittades bomber med helt
ny tändrörskonstruktion. Röret var kemiskt med mycket
lång fördröjning och med anordning som ger detonation
när man försökte lösa rörets låsring. Den kemiska
fördröjningsanordningen var grundad på att aceton upplöste
en celluloidplugg. Både denna anordning och
försåtanord-ningen på låsringen var emellertid beroende på vissa
mekaniska delar. Genom att pressa in en stelnande
konstmassa kunde röret göras ofarligt. En skruv lossades eller
ett litet hål borrades, röret sattes under vakuum på
tidigare beskrivet sätt och sedan pressades konstmassan in.
Ett alldeles nytt problem erbjöd V 1- och V 2-bomberna.
Redan på tionde dagen av den första attacken med V
1-bomber hittades en komplett bomb. Tidigare hade man
av funna delar slutit sig till att bomben hade tre
tändrör och detta bekräftades nu. Röntgenfotografier visade
att spetsröret var ett elektriskt nedslagsrör. Ena sidröret
var ett mekanisk nedslagsrör. Dessa båda kunde utan
vidare dras ut på blindgångarna. Det andra sidoröret var
ett urverksrör men det var omöjligt att på röntgenbilden
se om någon försåtanordning fanns. Man var angelägen
om att ha röret oskatt för undersökning och därför löstes
kringliggande delar av bomben upp med syra varefter det
högexplosiva innehållet sköljdes bort med varm aceton.
Dessa förberedelser tog 48 h oavbrutet arbete och utfördes
utan att bomben utsattes för vibrationer. Hela tiden
bevakades urverket med ett stetoskop. Förnyade
röntgentagningar visade nu att man hade att göra med ett
urverksrör av typen med lång fördröjning men utan försåt. Detta
speciella rör var inställt på 32 min, en lämplig tid för att
bringa bomben att detonera ett par minuter efter
nedslaget. Det hade armerats på riktigt sätt då bomben
avsändes men av någon anledning hade urverket ej
kommit i gång. Sedan det dragits ut startade det dock efter
en lätt skakning i handen. Man behärskade nu helt
tänd-anordningarna på V 1-bomben: magnetisk stoppare för
urverket, stelnande konstmassa för det mekaniska röret,
och urladdning av det elektriska röret genom håltagning
och jordning av batteriet. Instruktioner skickades ut
omedelbart och ett antal bomber kunde oskadliggöras.
V 2-bomben kom som bekant ej lika överraskande som
V 1. Man hade redan på förhand kunnat rekonstruera vad
som komma skulle med ledning av det i Sverige funna
provexemplaret. Röret utgjordes av ett elektriskt
nedslagsrör. Kondensatorerna laddades upp under bombens gång
på ungefär 40 s. Dessförinnan fungerade ej röret.
Behandlingen vållade här inga principiella svårigheter.
Oskadliggörandet av bomber var annars ett veritabelt
tekniskt detektivarbete. Det gällde att lösa gåtan med
utnyttjande av tidigare erfarenheter och utan att ta onödiga
risker. Men ingen tid fick förspillas, varje timme som
vanns kunde betyda avvärjda katastrofer. Att såsom var
fallet med V 1-bomben arbeta i två dygn invid 1 t
hög-explosivt sprängämne, försett med armerade tändrör,
ställer stora krav på personalen. I detta fall resulterade
arbetet också i svåra nitroförgiftningar (H J Gough i Proc.
Inst. mechan. Eng. 1947 h. 1). G L
Atombombsfabrikerna — ett rekordbygge.
Anläggningen av atombombsfabrikerna vid Clinton, Hanford och
Los Alamos (Tekn. T. 1945 s. 1433, 1451) tog tre år,
kostade 1 500 M$ och sysselsatte 150 000 man, en årlig
arbetsprestation, motsvarande byggandet av Panamakanaleu.
Clinlon-fabrikerna, en för vardera av de tre
separeringsmetoderna för uranisotoper (Tekn. T. 1946 s. 760), och
en för framställning av plutonium, jämte staden
Oak-Ridge har dragit en totalkostnad av ca 1 000 M$.
Hanford-fabrikerna, som enbart handhar framställning av
plutonium i stor skala med U 238 som utgångsmaterial och
U 235 som energikälla, har kostat 342 M$. Fabrikerna vid
Los Alamos nära Santa-Fé slutligen, vilken användes för
Fig. 1. Fabriken för gasformig diffusion av liran vid Clinton.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
