Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 24 april 1948 - Atombombsfabrikerna — ett rekordbygge, av Arne Hellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274
TEKNISK TIDSKRIFT
försök och framställning av bomberna med hjälp av de
båda andra anläggningarna, kostade 55 Om denna
anläggning finns för övrigt inga uppgifter.
Clinton-gruppen, som samtidigt var högkvarter med
täcknamnet Manhattan District, är uppförd på en yta av
25 000 ha och köptes av staten 1942 som "upplagsplats
för gammalt material". Fabrikerna är belägna vid västra
stranden av Clinch River, några kilometer nedanför
Nor-ris-dammen och 30 km väster om Knoxville, Tennessee.
Fabrikerna består, staden oräknad, av 175 byggnader,
varav nio mycket stora.
Arbetet med fabriken för elektromagnetisk separation
påbörjades i februari 1943, och fabriken fungerade delvis
sedan januari 1944. I juli 1944 var den effektiva
arbetsstyrkan 13 200 man. De enorma elektricitetsmängderna
för processen erhålles från Tennessee Valley Authority
(Tekn. T. 1945 s. 393). Byggnaderna innehåller icke några
särskilda egendomligheter, men de är mycket imponerande.
Vid uppförandet har åtgått 230 000 m3 betong, 13 000 t
armeringsstål och 19 000 t annat stål.
Stora svårigheter uppstod vid grundläggningen, då
fabriken innehåller mycket tung materiel. På ena sidan av den
dal, i vilken fabriken är belägen, fann man på svag grund
en tillräckligt bärkraftig skiffer, från vilken de lerartade
övre marklagren hade sitt ursprung. Man kunde utan
svårighet tillåta en grundpåkänning av 6 kp/cm2 på 4.5 m
djup. Grunden på andra sidan utgjordes av veckad,
kraftigt vittrad, kalkhaltig dolomit i 55° lutning med
meterbreda sprickor, fyllda med mjuk lera. Sprickorna innehöll
ofta mycket stora stenblock. För en grupp av fyra
byggnader, för vilka inga sättningar kan tillåtas, förfor man
sålunda: för de tre första byggnaderna, som delvis skulle
ligga på god mark, borrade man 1 500 hål, i vilka mer än
800 m3 bruk (35—70 1 vatten per säck cement) injicerades
med ett tryck av 0,8—1,4 kp/cm2. Man förstärkte på så
sätt en skiva mark med 4,5 m tjocklek. På skivan göt
man en tjock sula av betong, som på grund av järnbrist
gjorts oarmerad. På tomten för den fjärde byggnaden har
man efter borttagande av matjorden egendomligt nog
funnit block. Marken mellan blocken undanröjdes för hand.
Sedan blocken rengjorts, göt man en betongsula, som
inneslöt deras överdel. Grundläggningsdetaljerna
bestämdes dag för dag, allteftersom schaktningen framskred.
De elektromagnetiska fabrikerna kompletterades av en
liten stapel för framställning av plutonium.
Avfallsprodukterna lagras bakom strålskyddande skärmar av
barium-kromathaltig betong.
Arbetet med fabriken för gasformig diffusion utfördes
under oktober—december 1943 på 1 390 timmar i två 10
timmars skift. Anläggningen kostade 500 M$ och har
sysselsatt maximalt 25 000 personer. Diffusionen sker i en
enorm byggnad i form av ett U, bestående av två parallella
flyglar med dimensionen 750 X 120 m, förenade med en
byggnad om 120 X 120 m, liggande hörn i hörn med de
båda förstnämnda.
Terrasseringen utfördes på fyra månader och omfattar
en vta av 52 ha ined maximalt 7 m fyllning och 14 m
schaktning. Man har flyttat 1.3 milj. m3 jord. Växlingen
mellan områden, som schaktats och utfyllts, har
åstadkommit ett besvärligt grundläggningsproblem. Tre
lösningar för grundläggningen i fyllnadsmassorna
diskuterades: dels att låta byggnaden vila på pelare, som står på
plattor på naturliga marken med återfyllning mellan
pelarna, dels grundläggning på pålar i fyllningen (vilket
dock skulle gå långsamt, vara kostsamt och utgjorde en
relativt osäker metod, emedan placeringen av fabrikens
tunga maskiner icke var preciserad), och dels den metod,
som kom till utförande, nämligen att återfvllningen
utfördes i 0,15 m tjocka lager, som packades med
fårfots-vält, varefter byggnaden lades på plattor. Jorden hade
en vattenhalt av 33 %, varför man först var nödsakad att
slå sönder och torka den. Packningen med fårfotsvält vid
ett tryck av 8.3 kp/cm2 gav en täthet på marken av 87,5 %
av maximala tätheten, vilket motsvarar en bärförmåga av
2,5 kp/cm2. Den naturliga markens täthet på platsen var
86,6 % av maximalt.
Fabriken har en ångcentral om 238 000 kW, vilket kan
förefalla paradoxalt, då den är belägen i hjärtat av
Tennessee Valley. Men detta var nödvändigt för att inte
riskera avbrott i driften och för att täcka variationer i
kraftbehovet. Centralen har kostat 34 M$.
Fabriken för termisk diffusion är utförd för att öka
uranhalten i de produkter, som kommer från den
elektromagnetiska fabriken. Den är relativt liten och mäter endast
25 X 155 m, med en höjd av 22 m. Den byggdes på 75
dagar och kostade 10,5 M$.
Hanford-fabriken är belägen intill Columbiafloden, som
medger goda avkylningsmöjligheter och tillgång på
elkraft från Bonneville Power Administration. De sju
byggnaderna är utspridda på en vta av 160 000 ha och
sysselsätter 45 000 man. Produktionen i Hanford utföres
i grafitstaplar; av fem planerade sådana har endast tre
utförts. Staplarna ligger avlägset från varandra och från
övriga installationer. För att skydda personalen mot
radioaktiv strålning är de inneslutna i skal av betong samt
järn och andra absorberande metaller, vilka måste vara
gastäta för att hindra att luften blir radioaktiv.
Påfyllningen, regleringen och den enorma vattencirkulationen
för kylning utföres genom mekanisk avståndsreglering.
För att utföra denna grupp flyttades 19 milj. m3 jord och
åtgick 760 000 m® betong, tillverkade i fem fabriker. För
att betjäna arbetsområdet var det nödvändigt att göra
600 km vägar, 250 km järnvägar. 80 km 230 kV ledningar
och en vattenanläggning, motsvarande en medelstor stads.
Det övriga materialet var i samma skala som arbetet:
1 800 bilar, 1 900 tippvagnar, 437 bandtraktorer, 240 andra
traktorer och släpvagnar, 147 betongbilar, 29
automatpumpar, 20 ambulanser, 9 flyttbara betongblandare, 44
lokomotiv, 460 vagnar av olika typer, 311 kranar på band,
5 lyftlokomotiv m.m. Arbetsveckan var 66 h med fem
dagar om 10 h och två (lördagar och söndagar) om 8 h.
Tjänstemännens arbetstid uppgick till 79 h i veckan.
Allt arbete utfördes under iakttagande av noggranna
skyddsåtgärder. I Clinton och Hanford var
olycksfalls-frekvensen 6,91 resp. 5,99 per milj. arbetstimmar, medan
motsvarande siffror för en normal amerikansk
byggnadsplats är 27,7. Antalet förlorade arbetsdagar per 1 000
arbetstimmar har varit 1,51 resp. 1,30 mot i vanliga fall
3,68. Anmärkningsvärda ansträngningar hade gjorts till
fördel för personalen, som var svår att rekrytera och
skydda. I Clinton t.ex. var därför arbetsförlusten på grund
av arbetskonflikter mindre än 0.06 % av hela arbetstiden.
Staden Oak-Ridge i Clinton uppbyggdes för en kostnad
av 100 M$, inberäknat allmänna byggnader, för att
härbärgera 15 000 familjer och 30 000 ungkarlar eller
tillsammans 75 000 innevånare. Staden utfördes på 21/2 år
och bestod av 10 000 monteringsfärdiga hus, 13 000
platser i sovsalar, 16 000 baracker och 5 000 flyttbara hus.
Stadsplanen har noga anpassats efter terrängen för att
undvika schaktning; huvudvägarna följer åsryggarna,
avenyerna går från dalarna till topparna," driverna" går
parallellt med ryggarna och "looparna" är korta slingor, som
utgår från avenyerna. Alla bivägarna har samma
begynnelsebokstav som de huvudvägar varifrån de utgår och
är ordnade i bokstavsordning från dalarna. Gatorna har
en bredd av 9 till 12 m och en största lutning av 12 %.
Avenyerna är belagda med bitumen, de övriga stensatta.
Det finns några trottoarer av betong i de kommersiella
kvarteren. Staden innehåller 9 monteringsfärdiga skolor
med 350 à 2 000 platser, 2 jättelika tvättinrättningar, 2
grupper affärshus, ett sjukhus med 300 platser, liksom
lekplatser för småbarnen, 2 rullskridskobanor, 22
tennisbanor, 7 biografer, ett bibliotek, plaskdammar för barnen
etc. I Hanford är 39 000 personer inkvarterade på något
annorlunda sätt, huvudsakligen i baracker (Travaux jan.
1946; Engng News Rec. 13 dec. 1945). Arne Hellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
