Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 26. 26 juni 1948 - Återuppbyggnadsarbeten i Orléans, av Lars Forssblad - Kina i stöpsleven, av W S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
432
TEKNISK TIDSKRIFT
Plattorna är mycket ljusa och husytorna blir måhända
något livlösa. Lägenheterna är rymliga och inredningen
är av samma klass som de moderna svenska bostadshusen.
På grund av materialbrist och andra svårigheter är
byggnadshastigheten låg.
Vattenreservoaren, fig. 3, byggs ovanpå en äldre
lågreservoar, som förstördes under kriget. Den uppbäres av
pelare, som är gjutna i liggande läge och därefter
uppresta. På dem vilar de förspända betongbalkar, vilka skall
uppbära bassängens botten och sidor, likaledes förspända.
Balkarna är upplagda på 3 cm träfiberplattor för
medgivande av rörelser. Kablarna spänns med en
specialtillverkad hydraulisk domkraft, fig. 4, och deras lägen
fixeras med kilar. Dessa trycks in i ett andra
arbetsmoment med hjälp av domkraften. Balkarnas ändstycken
är gjutna av en starkare betong än de övriga partierna för
att medge en säker förankring av järnen. Lars Forssblad
Kina i stöpsleven. Kina har genom kriget blivit fritt från
stormakternas förmynderskap men med stora offer.
Miljoner människor har dukat under och ofantliga områden
har helt ödelagts; inflation, dyrtid och livsmedelsbrist
försvårar återuppbyggnaden, och ett inbördeskrig, vars utgång
ingen kan förutse, hotar att klyva landet i två delar. Hur
framtiden skall gestalta sig för Kina, och särskilt hur det
kommer att utvecklas i tekniskt och ekonomiskt avseende,
är av den allra största betydelse för hela världsekonomin.
Bakom all utveckling i Kina skönjer man
befolkningsproblemet. Huvudnäringen, jordbruket, kan icke försörja
flera människor. Det är därför nödvändigt att genomföra
en viss industrialisering, om man över huvud taget skall
kunna höja levnadsstandarden över det absoluta
existensminimum, som hittills har varit lotten för det övervägande
flertalet av Kinas 500 milj. invånare. Först måste
emellertid transportförhållandena förbättras, och detta är i dag
Kinas viktigaste tekniska problem. Som förhållandena nu
är, är det omöjligt att skaffa fram produkter som
framställts i det inre av landet — där bl.a. några av de rikaste
mineralförekomsterna finns — till yttervärlden, och det
finns heller ingen möjlighet till en effektiv fördelning av
livsmedelsproduktionen. Missväxt i ett distrikt betyder
hungersnöd där, även om andra distrikt kunde undvara en
del av skörden. Hur primitiva förhållandena är, visar det
faktum, att av de lantbruksprodukter som före kriget
fördes ut på marknaden, 5 % transporterades med tåg eller
bil, 45 % med skottkärra, åsnekärror eller djonker och
50 % bars på människorygg.
I vilken omfattning Kina kan industrialiseras beror på
vilka naturtillgångar som kan utnyttjas; här bör man
komma ihåg, att landet är långtifrån grundligt undersökt.
Hittills har man inte lyckats finna några större
oljeförekomster, medan kol finns i praktiskt taget obegränsade
mängder fördelade över hela landet och stora möjligheter
till vattenkraftverk finnes i söder och sydväst. Värre är,
att järnförekomsterna är rätt anspråkslösa, om man
beaktar landets storlek, och att de dessutom ligger illa till;
även koppar och svavel finns blott i små mängder. Det är
därför knappast sannolikt, att Kina någonsin blir ett
egentligt industriland, men detta hindrar naturligtvis inte,
att det på många områden finns möjligheter till en mycket
kraftig industriell utveckling. Detta gäller t.ex.
livsmedels-och textilindustrierna, för vilka råvaror finnes eller kan
produceras inom landet och för vilka den obegränsade
arbetskraft, som normalt står till buds. är av avgörande betydelse.
Innan några planer på lång sikt kan realiseras, måste
man emellertid bygga upp vad som blev ödelagt under
kriget. Shanghai, och kuststäderna över huvud taget, har
visserligen kommit relativt lätt undan, men man behöver
inte komma långt in i landet för att inse hur kolossal
förstörelsen har varit. I provinsen Kuangsi, som dock inte
hör till de värst medfarna, var de större städerna förstörda
till mer än 50 %, och mer än 25 % av byarna var
nedbrända. Av landets kolgruvor, som producerade ca 30
Mt/år, var 90 % ödelagda och samma procenttal gäller för
stora delar av den övriga industrin. Genom
dammsprängningar hade arealer, större än Danmark, av bästa
åkerjord översvämmats. Den kanske största födödelsen hade
dock gått ut över transportapparaten. I de landsdelar, som
hade varit krigsskådeplats, fanns vid krigets slut
bokstavligen inte en landsväg som var farbar med bil. De flesta
flodångarna och en stor del av djonkerna var sänkta.
Järnvägarna var ödelagda i en omfattning som man icke sett
i Europa. Icke endast tunnlar och broar var sprängda och
stationerna brända, utan även skenorna var borttagna,
syllarna brända, bankarna utspridda och den rullande
materielen hade störtats utför bergbranter eller ned i floder.
Av de över 5 000 km järnväg, som hade funnits söder om
Gula Floden, var endast några hundra km i drift. Man
beräknar att återuppbyggnaden av landets hela
järnvägsnät skulle kräva 2 Mt material till ett värde av 500 M$,
vartill sedan kommer arbetskostnaderna inom landet.
Trots det jättearbete som förestår har kineserna med stor
energi gått till verket för att få näringslivet i gång igen.
Återuppbyggnad kan man knappast kalla det som nu
utförs, men kineserna är mästerliga improvisatörer.
Halvmiljonstäder, som 1945 var till 90 % förstörda, är i dag
mer eller mindre återuppförda. Byggnadssättet är för det
mesta sådant, att man frågar sig vad en orkan eller
eldsvåda kunde ställa till, men invånarna bedriver dock sin
näring i husen. Inom vissa industrier, t.ex. cement- och
textilindustrier, har man kommit rätt långt med
reparationerna, medan gruvindustrin och över huvud taget
inlandets industri ännu till största delen ligger nere. Under
lågvattensperioden arbetar miljontals kulier med uråldriga
arbetsmetoder (Tekn. T. 1947 s. 90) på att få
dammbyggnaderna i skick och åkerbruket i gång.
Det svåraste hindret för återuppbyggnaden utgör det
med stigande bitterhet rasande inbördeskriget mellan
na-tionalregeringen och kommunisterna. Kommunisterna
behärskar i huvudsak norra delen av landet ned till Gula
Floden; denna del har de viktigaste kol- och
järnförekomsterna och det var den som före kriget var mest industrialiserad.
Att Mandschuriet är indraget i krigszonen betyder bl.a. att
exporten av sojabönor, Kinas viktigaste exportartikel, har
upphört, vilket är kännbart på många ställen i världen.
Regeringen har gjort upp ett arbetsprogram på lång sikt
för landets industrialisering. Några siffror ur detta visar
dimensionerna av de uppgifter som förestår. Järnvägarna
hade före kriget en längd av 20 000 km, inom de närmaste
två åren borde lika mycket tillbyggas och det i planen
uppställda slutmålet är 140 000 km. För landsvägarna är
motsvarande siffror resp. 150 000, 225 000 och 1 500 000
km, för järnvägsvagnarna 25 000, 44 000 och 350 000 st.
och för handelsfartygen 0,3, 3 och 14,4 Mt. För att
programmet skall kunna genomföras, räknar man med
att det under de närmaste tio åren skall utbildas
250 000 tekniker med lägre, och 350 000 med högre
utbildning. Hur många som behövs för att fullfölja hela
programmet, vilket beräknas ta 30—50 år, finnes inga
uppgifter om. Alla som känner förhållandena är ense om att
Kina icke utan hjälp utifrån med både tekniker och
kapital kan komma på fötter inom rimlig tid. Till en början
kommer det helt säkert att vara USA, som sätter sin
prägel på den tekniska utvecklingen, men uppgifterna
är så omfattande, att det säkert kommer att ges
möjligheter även för andra. Det är högst antagligt att man
gärna kommer att ta emot folk från små länder för att så
litet som möjligt komma under stormakternas inflytande.
För tillfället genomgås landet av en stark strömning "Kina
åt kineserna", vilken gör det mycket svårt för utländska
företag att arbeta där. Sålunda har t.ex. Jangtsekiang
stängts för utländsk skeppsfart, med resultatet att
ingenting kan göras för att bygga upp den stora industri, bl.a.
baserad på äggprodukter, som hade uppstått i
koncessions-städerna längs floden, speciellt i Hankou. Detta måste dock
vara övergående och en dag öppnas säkert åter dörrarna
till världens största marknad (K T Malling i Ingeniören
1948 s. 167). W S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
