Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 28. 7 augusti 1948 - Elektrisk fjärrmätning i flyget, av Dag Hartman - Magnetisk ljudfilm, av Str
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 augusti 1948
495
Fig. 2.
Genomskärning av en typ av
"inkopplingsrör".
att överföra ett visarutslag är att använda en
potentiometer vars slid kopplas till visaren. Förutsättningen för
att detta arrangemang skall vara användbart är, att
poten-tiometersliden ej belastar visarsystemet.
Potentiometer-anordningen kan även användas för att överföra
roderutslag och andra hävstångsrörelser.
Television användes inom fjärrmätningstekniken i
mycket liten skala, huvudsakligen beroende på, att den
behövliga apparaturen är dyr, tung och skrymmande och det
behövliga frekvensbandet är mycket stort.
Vid utprovningen av ett flygplan önskar man i
allmänhet mäta många storheter på en gång och önskar även
följa ändringarna av mätvärdena under den tid, som en
viss manöver utföres. Om varje mätstorhet skulle
kontinuerligt överföras måste ett stort antal överföringslänkar
användas, vilket har till följd att räckvidden för
överföringssystemet måste sjunka, då man alltid är begränsad
av tillgänglig energi. I stället söker man begränsa antalet
kanaler och låter varje kanal överföra ett stort antal
mätvärden. Man går då fram på två vägar; antingen får
varje givare modulera sin "underbärfrekvens" och alla
underbärfrekvenser modulerar sändar- eller
huvudbärfrekvensen (i mottagaren separeras de olika frekvenserna
av filter), eller också inkopplas de olika givarna så att
de direkt modulerar sändarbärvågen via stegväljare; varje
givare kommer då att endast vara inkopplad under viss
tid och mellan vissa intervall. Som stegväljare användes
antingen mekaniska eller elektriska väljare. Om ändringen
hos de mätvärden, som skall fjärrmätas, är långsam
använder man alltid mekaniska väljare (stegreläer), och
inkopplingstakten väljes till ca 5 givare per sekund. De
elektriska stegväljarna är uppbyggda av elektronrör.
Varje givare får styra ett elektronrör och rören inkopplas
efter varandra av en av tiden beroende elektrisk spänning
(gallerspänning) t.ex. en sågtandformad eller en i ett filter
fördröjd spänning. En annan elektrisk väljare är det
speciellt för ändamålet konstruerade "inkopplingsröret"
(fig. 2), vilket är uppbyggt av en katod, en serie galler
och ett antal lamellanoder. Genom lämpligt val av
gallerspänningar kan elektronerna från katoden fokuseras till
en skarp stråle, vilken även kan bringas att rotera. Varje
givare kan via styrgaller i varje rörsegment styra
anodströmmen varje gång denna flyter. Då metoden med
stegväljare för inkoppling av givare användes, måste den på
mottagarsidan använda stegväljaren arbeta synkront med
den i sändaren.
Fjärrmätningssändarna arbetar i allmänhet på
ultrahög-frekvensband (optisk räckvidd) och amplitud-, frekvens-,
pulsbredd-, pulsamplitud- eller pulstid-moduleras; på
mottagarsidan användes sling- och katodstråloscillograf
samt voit- och amperemetrar som upptecknande och
in-dikerande instrument.
Under de år som fjärrmätning använts inom flyget har
ett otal konstruktioner vuxit fram och sätten för
överföring har varit många. Detta har resulterat i att
tekniken på området har kommit långt och mycket goda
resultat uppnåtts. Med modern f järrmätningsutrustning
kan sådana storheter som t.ex. hastighet och acceleration
mätas med mindre än 7 % fel och temperaturer och tryck
med 1-—2 % fel, alltså med större noggrannhet än vad
moderna flyginstrument kan ge. Dagens
fjärrmätnings-teknik har emellertid nackdelen, att det i allmänhet tar
lång tid att omvandla de på skrivande och indikerande
instrument erhållna värdena till siffror och kurvor.
Uppskattningsvis räknar man att omvandlingsarbetet för ett
relativt enkelt system kräver en persontimme per
flygsekund, vilket gör att det är svårt att snabbt få fram
mätvärden (Milit. Eng. okt. 1947; Aviation Week 24 nov.
1947). Dag Hartman
Magnetisk ljudfilm. Den största fördelen hos den
magnetiska reproduktionen av ljud i samband med film är
metodens stora anpassbarhet. Den icke endast utvidgar
den nuvarande optiska ljudfilmens användning utan ger
även nya områden, där ljudfilm ej varit möjlig att
realisera eller ej givit tillräckligt gott resultat.
Vid den magnetiska ljudfilmen utgöres ljudspåret av ett
skikt magnetiserbart material, permanent anbragt på
filmbasen. Ljudspåret kan ta hela bildytan i anspråk, eller
samma utrymme som det konventionella optiska
ljudspåret, eller vara en tillsats till detta. Ett typiskt magnetiskt
ljudspår har en tjocklek av 0,0125 mm och en bredd
mellan 0,4 och 25 mm. Olika utföranden vid skilda filmformat
framgå av fig. 1.
En reproduktion åstadkommes på spåret genom att låta
det förstärkta ljudet från t.ex. en mikrofon passera ett
magnetiseringshuvud, som pressas mot ett svänghjul, över
vilket filmen rullar. En magnetisk krets bildas av
huvudet och ljudspåret och genomflytes av det flöde, som
alstras i huvudet. Materialet i ljudspåret blir då magnetiserat
i takt med talströmmen. Vid avspelning kan samma huvud
användas för återgivning, varvid de magnetiska
variationerna i ljudspåret inducerar spänningar i huvudet, vilka
förstärkes och återges i högtalare.
Den magnetiska ljudskriften är permanent och kan
avspelas hur många gånger som helst men är även lätt att
utplåna med ett högfrekvent fält. Spåret är sedan
användbart för nya inspelningar. Ett blockschema för magnetisk
ljudfilm visas i fig. 2. Med omkopplaren ställd i A sändes
en kraftig 40 kp/s ström genom huvudet och utplånar en
eventuell föregående inspelning. I läge B sker inspelning.
Ljudet från mikrofonen förstärkes, utlämnas och matas
in i huvudet. En del av strömmen från 40 kp/s oscillatorn
blandas med tonfrekvensen för att förbättra
reproduktionens linearitet. Läge C användes för avspelning. Ljudet
tas upp i huvudet, utjämnas, förstärkes och matas in i
högtalaren. Följande fördelar kunna anges för det
magnetiska systemet gentemot det optiska: ljudet kan lätt
utplånas i korrektionssyfte eller för upprepad användning
av materialet; ingen framkallning eller annan behandling
erfordras och ljudupptagningen kan avspelas omedelbart
efter inspelningen; ljudupptagningen (ej endast det
inkommande ljudet) kan kontrolleras under inspelningen;
utrustningen är enkel och billig, ingen ljusavskärmning
erfordras; mindre distorsion, orsakad av övermodulering;
Fig. 1. Magnetisk Ijudfilm: A 35, B 16, C 8 mm filmbilder
med magnetiskt ljudspår; 8 mm film kan även användas
som ljudband med hela bildytan uppfylld av ljudspår för
synkroniserad drift.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
