Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 2 oktober 1948 - Aktuellt om transformatorolja, av Halvard Liander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C) 16
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 4. Slamtalets variation med tiden för tre oljor försatta
med 10—200 mgjl i kopparpalmitat resp. järnbensoat.
Oxidation vid 100°C och 1 I/h syre bubblande genom 60 g olja.
palmitat och järnbensoat till tre oljor och fig. 5
motsvarande syratal. Man finner, att en ökning
av katalysatorkoncentrationen inte ändrar
kurvornas form, endast förskjuter dem något uppåt.
Hur skall man nu bäst följa oxidationsförloppet
vid ett korttidsprov? Det har hävdats, att
bestämningen av syreförbrukningen ger ett
fysikaliskt-kemiskt sett entydigt resultat. Det lämnar
emellertid inget besked om den för den praktiska
användningen av oljan viktiga frågan om vad som
händer vid oxidationen, om det bildas siam eller
syra eller bada delarna. Det förefaller därför
lämpligare att vid korttidsprovet använda samma
bedömningsgrund som vid driftövervakningen.
Här finns emellertid flera metoder att välja pä.
Man kan följa förändringen i elektriska förluster
eller i ledningsförmågan, man kan mäta
ytspänningen eller bestämma förtvålningstalet eller
svra-talet. Vid de driftprov, som gjordes på Aseas
laboratorium med transformatorolja ur skifferolja,
jämfördes några av dessa metoder. Elektriska
förlusterna bestämdes — givetvis på torr olja —
vid frekvenser från 50 till 1 000 000 p/s och vid
temperaturer från 20 till 90 C. Av resultaten kan
man sluta, att det räcker med att utföra
mätningarna vid en frekvens och en temperatur. Jämför
man resultaten av de elektriska mätningarna med
bestämningarna av förtvålnings- och syratal, lig.
6, finner man att de följer varandra väl. Det är
inte troligt, att ledningsförmågan eller
ytspänningen säger så värst mycket mer. Det föreligger
alltså knappast någon anledning att frångå den
enkla och snabba syratalsbestämningen, som
dock givetvis bör kompletteras med en
iakttagelse av slambildningen.
Den bristande ändamålsenligheten hos
Ander-son-Asea-provet har aktualiserats av
uppträdandet på marknaden av inhiberade oljor. Man
måste kunna avgöra i vad mån inhiberingsmedlet
påverkar oxidationsförloppet, och det kan inte ske
utan att man studerar tidsfunktionen, vilket är
mycket besvärligt med Anderson-Asea-metoden.
Det får väl anses vara ställt utom allt tvivel, att
mineraloljan i sig själv innehåller vissa ämnen,
sannolikt av fenolkaraktär, som motverkar
oxidationen, men som man ganska lätt tar bort vid
raffineringen tillsammans med mindre
önskvärda beståndsdelar. En blandning av under- och
överraffinerade oljor har sålunda ofta bättre
oxidationsbeständighet än någon av komponenterna.
Det har också visats, att om man extraherar en
basolja för transformatorolja med lämpligt
lösningsmedel och tillför en del av extraktet till den
färdigraffinerade oljan, dennas
oxidationsbeständighet blir bättre. Idén att tillföra
inhiberings-medel mot oxidation är ingen nyhet. Redan för
Fig. 5. Neutialisationstal, motsvarande slamtalen i fig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
