Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 39. 23 oktober 1948 - Självprövning i bostadsbyggandet, av sah - Fiskerinäringen och forskningen, av W S - Räddningsboj för lösa föremål ombord, av W S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23 oktober 1948
693
Är det riktigt, att man inte kan bygga höghus i
storstädernas ytterområden? Eftersom den väsentliga
skillnaden mellan att bo centralt och i en förort är restiderna,
innebär ett jakande svar på frågan att någon faktor
förutom restiderna talar mot höghuset i förorten, men inte
mot det centrala höghuset. Vad skulle i så fall denna
faktor vara — månne förortens lantliga miljö? Men vad
blev det av den lantliga miljön med vår nuvarande
tre-våningsbebyggelse? Är det inte lättare att bevara en
lantlig miljö ju högre man gör huset och ju mindre yta man
bebygger?
Punkthusens ohanterlighet både plantekniskt och
arkitektoniskt har erfarenheten givit belägg för. Men det höga
smalhusets (Guldheden!)? Skulle inte en gångbar
smalhustyp, vars ekonomi vore oavhängig av våningstalet, kunna
ge stadsbyggaren nya möjligheter till koncentration och
variation av bebyggelsen och möjligen även kunna slå
ut både punkt- och trevåningshusen ur marknaden? Är
tillträde till lägenheterna via ett korridorsystem ur
trevnadssynpunkt underlägset de vanliga trapphusen? I så
fall, vad betyder detta minus mot det pius som de
förbättrade koncentrations- och variationsmöjligheterna vid
bebyggelsens gruppering innebär?
Slutligen: är inte det väsentliga lägenhetens egna
trevnadsvärden — dess utrymmes- och utrustningsstandard,
dess rumsdisposition, rumsproportioner, möblerbarhet och
hemtrevnad? Och därnäst — är inte den utblick man har
från lägenhetens fönster av väsentlig betydelse? Ligger
inte den "lantliga miljöns" största charm däri, att man
från sina egna fönster inte ser några hus, att man kan
öppna dessa fönster eller vistas på sin balkong utan att
störas av gatubuller, att grannarna (ty man är så asocial,
att grannar åtminstone i viss mån är en olägenhet) varken
syns eller hörs? Är till sist inte stadsplanens och de
enskilda byggnadernas rent arkitektoniska skönhetsvärden av
primär betydelse — formspråkets klarhet, logiska stringens,
harmoniska rytm och frihet från choser? Har vi inte
tekniska resurser att på ett fullt tillfredsställande sätt klara
alla de sekundära problemen om vi bara kan lösa de
primära? (T WiiLU AM - Olssön i Byggmästaren 1948 h. 16).
sah
Fiskerinäringen och forskningen. Fiskarbefolkningen
har ständigt varit utsatt för starka ekonomiska växlingar,
beroende dels på svårigheten att erhålla jämn avsättning
och dels på den osäkra tillgången på fisk. Detta
framträder särskilt, om man studerar sillfiskets historia. Som
bekant har såväl det bohuslänska som det norska
vintersillfisket visat perioder med rika fångster i skärgården
omväxlande med perioder, då sillen har varit helt borta.
Vår sista stora sillperiod hade vi före sekelskiftet, inen
sedan 1904 har vintersillfisket helt upphört i den
bohuslänska skärgården. Denna osäkerhet är naturligtvis
oerhört skadlig icke blott för fiskarbefolkningen, utan även
för hela folkförsörjningen. Växlingarna i fisktillgången är
en av huvudsvårigheterna, då det gäller att organisera
bättre marknadsförhållanden för fisket, att bygga ut en
fiskindustri och en därpå grundad export.
Svårigheterna kan emellertid i viss mån undanröjas
genom en intensifierad forsknings- och försöksverksamhet,
vilket praktiken redan har visat i flera fall. Vid ett av de
tillfällen, när sillen försvann från vår västkust, nämligen
1808, trodde man att detta berodde på bl.a. för hårt drivet
fiske med fina sillvadar. Det utfärdades då förbud mot
fiske med finmaskade redskap. Först under vår sista
sillperiod i slutet av 1800-talet kunde havsforskarna G
Ekman och O Pettersson genom omfattande hydrografiska
undersökningar påvisa, att vintersillen till sin förekomst
är bunden till ett visst vattenskikt, bankvattnet. Detta
bankvatten intränger periodiskt till den bohuslänska
skärgården, sannolikt i förbindelse med förändringar i
Golfströmmen. Denna upptäckt gjorde det möjligt att efter
sillens försvinnande 1904 anvisa fiskarna nya
fångstområden ute i Skagerack och Kattegatt. I åtskilliga fall
har man kunnat göra upp relativt tillförlitliga prognoser
för växlingarna i fisktillgången, enligt en metod som
tidigare hade praktiserats i Norge. Sedan man hade upptäckt,
att fiskens ålder kunde avläsas av fjällets årsringar,
organiserades kontinuerliga observationer över
ålderssammansättningen av de ekonomiskt viktigare fiskbestånden såsom
sill och torsk. Det visade sig, att en årsklass kunde vara
ända till trettio gånger så stor som en annan, tydligen
beroende på levnadsbetingelserna under en kort kritisk
period i ett tidigt livstadium. Den "befolkningslära" för
viktigare fiskslag, som sålunda har kunnat utarbetas, har
otvivelaktigt varit till gagn för fiskerinäringen.
Vad som i vårt land hittills har gjorts för systematisk
forskning och försöksverksamhet för främjande av fisket
är rätt blygsamt, om man beaktar de produktiva
möjligheter som en sådan forskning kan ge. Är 1931 började
havsfiskelaboratoriet i Lysekil sin verksamhet; här
inrättades även en mindre fiskeriteknisk avdelning. Ett år
senare tillkom en undersökningsanstalt för sötvattensfisket
vid Drottningholm. Anslagen har dock varit så knappa,
att sammanlagt endast fem fiskeriforskare har kunnat
anställas. Det säger sig självt, att fem man inte förslår långt,
när det gäller så omfattande och komplicerade
arbetsuppgifter. Forskningen borde inte heller begränsas enbart till
produktionsproblemen; den borde även omfatta
undersökningar som syftar till att göra varorna mera lämpade
efter människornas behov. Vid stora fångster kan fisken
ofta inte avsättas som färsk; den bör då frysas eller
konserveras och därigenom fördelas jämnare över säsongen.
Avfall och överskottsfisk kan användas till framställning
av fiskmjöl, vitaminoljor, hushållsfett, läcker m.m. Den
framtida fiskkemin kommer säkert att möjliggöra
framställning av ytterligare värdefulla produkter; tillsvidare är
dock den kemisk-tekniska fiskeriforskningen obefintlig i
vårt land. Bristen kommer delvis att avhjälpas, när det 113 a
institutet för konserveringsforskning träder i funktion.
Det kan anföras många exempel på hur skadlig den
ofullständiga forskningsberedskapen har varit. Det
fladensill-fiske som har utvecklats under senare år, har kommit till
utan att saken har systematiskt förberetts genom
försöksfiske, genom studium av berednings- och avsättningsfrågor
eller genom fiskeribiologiska undersökningar. Resultatet är,
att man ännu inte har lärt sig att på bästa sätt utnyttja
denna sill för alla olika ändamål; konservindustrin anser
sig ännu inte kunna hantera den på ett fullt
tillfredsställande sätt. Detta har i sin tur medverkat till att fiskarna
har nödgats tillgripa en fångstbegränsning, som
naturligtvis innebär rent slöseri. Det finns tecken som tyder på att
en ny stor sillperiod är i annalkande. Skulle de visa rätt;
är det desto mera angeläget, att vi har en forsknings- och
beredskapstjänst med sådan kapacitet att vi inte står
oförberedda inför en sådan eventualitet. Det bör drivas en
sådan observationstjänst, att fiskarna i någorlunda god
tid kan bli varskodda och få tillfälle att rusta sig. Ännu
viktigare är, att man får tillfälle att bygga ut
avsättningsmöjligheterna. Här kan det bl.a. gälla att planera en
silloljeindustri (S Runnström i Tiden 1948 h. 2). W S
Räddningsboj för lösa föremål ombord kan man kalla
en apparat som numera finns på marknaden i USA. På
en segeltur eller motorbåtsfärd har man ofta med rätt
dyrbar utrustning: kikare, kamera, spinnspön, gevär osv.,
som lätt kan gå förlorade, om de faller överbord. Den
nya räddningsbojen utgörs av en liten aluminiumdosa, som
skruvas eller klämmes fast vid föremålet. Dosan innehåller
ett litet flöte, en nylonlina och en utlösningsmekanism.
Om föremålet faller i vattnet, tränger vatten in genom
små öppningar i dosan och upplöser en patron med
kemikalier. Denna utlöser en kraftig fjäder, som kastar ut det
vid nylonlinan fästa flötet, som flyter upp till ytan, medan
linans andra ända förblir fäst vid det sjunkna föremålet.
Då flötet kommer upp till ytan, avger det ett färgämne, så
att en lätt synlig färgfläck bildas omkring flötet (Outboard
Boating juli—aug. 1948). W S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
