Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 43. 20 november 1948 - Planering av varvsanläggningar, av Gerhard Berntson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
758
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 7. Utrustningskaj vid öresundsvarvet.
befinnes vara för liten. Man bör alltid lägga till
en viss marginal till det utrymme, som vid
tillfället kan tyckas tillräckligt. En klok regel
bjuder också att, om man vid planeringen är oviss
om utvecklingen, reservera plats för eventuell
tillbyggnad och utföra byggnaderna så, att de
lätt kunna tillbyggas. På så vis behöver ej den
uppgjorda planen bli förfuskad, genom att en
ny verkstad eller en tillbyggnad får förläggas
på annan, ej avsedd plats. Det kan exempelvis
ofta vara lämpligt att utföra en
flervåningsbygg-nad med grund och bärande konstruktioner
förstärkta att kunna bära en eventuell
framtida påbyggnad av ytterligare en eller annan
våning.
Mellan kajkant och innanför liggande
bygg-narer skall avståndet vara bra tilltaget.
Åtminstone bör det område, som ligger inom
kaj-kranarnas räckvidd, vara fritt från bebyggelse.
Att låta kranarna svänga över hustaken är dålig
ekonomi. Inom utrustningskranarnas räckvidd
på eller innanför utrustningskajerna skola
tyngre utrustningsdetaljer, som ej behöva ligga
under tak, lagras, så att de kunna lyftas direkt
ombord med kranarna. Måste de förvaras på
annat håll, uppstå extra transportkostnader. Det
är alltså viktigt, att tillräckliga upplagsplatser
anordnas vid kajerna. Platserna böra vara
utmärkta på något sätt med erforderliga gångar,
så att godset kan läggas i en viss ordning och
ej hindrar trafiken. Eftersom en del tyngre
utrustningsgods anländer till varvet per järnväg,
färdigt att tas ombord, böra järnvägsspår dras
fram till utrustningskajerna inom kranarnas
räckvidd. Givetvis bör också en ordentlig kaj gata
för fordonstrafik ordnas.
Fig. 7 visar öresundsvarvets nybyggda
utrustningskaj, vilken kan tjäna som exempel på hur
en utrustningskaj kan anordnas. Kajen, som är
över 250 m lång och har ett vattendjup på 7,5 m,
är försedd med i stenbeläggningen markerade
upplagsplatser mellan kranspåren utefter hela
längden. Innanför kranspåren löper en
trafikgata, liksom kajen i övrigt belagd med
små-gatsten, och vid dennas innersida ett
järnvägsspår. Längre in finnas ytterligare
upplagsplatser.
Varvsområdena ha oftast så kort sjöfront, att
kaj längden måste ökas ut med hjälp av pirar.
Antalet kaj meter kan härigenom göras betydligt
större. Pirarna böra ha en väl tilltagen bredd,
som tillåter körtrafik och en viss
godsupplagring. Med ökad bredd minskas emellertid
kranarnas räckvidd utöver fartygen, om kranarna
gå mitt på piren, varför bredden ej lämpligen
kan göras hur stor som helst. Systemet med
pirar har den fördelen, att fartygsutrustningen
kan koncentreras inom ett mindre område,
varigenom gångtiderna kunna nedbringas, men
medför i gengäld sämre lagringsmöjligheter för
utrustningsgodset. Eftersom en pir har två
kaj-sidor, som betjänas av samma kranspår, blir
kranarnas åktid per lyft mindre för en pir än en
vanlig kaj.
Därmed är vi inne på frågan om
utrustningskranarna. För maskininsättning och
ombord-lyftning av pannor m.m. måste varven ha
tillgång till en krän med stor lyftkapacitet. Man
kan hjälpa sig fram med en enkel stationär
saxkran, men den arbetar otympligt och drar i
allmänhet med sig dryga förhalningskostnader. En
körbar krän med stor lyftförmåga och en
mindre krok för snabblyftning av mindre gods är
en lämplig typ. Har varvet en enda sådan krän,
kunna de övriga utrustningskranarna ha
mindre lyftkraft och i stället göras snabbare.
Fördelarna med stora kranhastigheter kunna ej nog
värderas, särskilt vad det gäller körningen på
kranspåret utefter en lång kaj. Körhastigheten
i ett sådant fall bör hellre vara över än under
60 m/min. Till skillnad mot en vanlig
hamnkran, som ju mestadels står stilla på spåret,
arbetar en utrustningskran mestadels med enstaka
lyft på spridda ställen och förflyttar sig därför
ideligen utefter fartygssidan. Vad krantyp
beträffar är vipparmskranen avgjort att föredraga
som lätt utrustningskran. Den manövrerar
lasten synnerligen lätt mellan master, skorstenar
och däckshus på fartygen. Svängradien bör helst
vara så stor, att kranen räcker ut till det yttre
av två vid kajen sida vid sida liggande fartyg.
Därigenom utnyttjas kajen bättre.
Upplagsplatserna kunna också göras större vid större
räckvidd. Lyfthöjden skall vara tillräcklig för’
uppsättning av masttoppar.
Fig. 7 visar två typer av utrustningskranar. Den
närmaste är en modern krän av vipparmstyp
med 5 t lyftkraft på 30 m och 10 t på 20 m
svängradie. Det är en typisk lätt och snabb
krän. Åkhastigheten på spåret är 60 m per
minut, motsvarande vanlig promenadtakt. För att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
