Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 43. 20 november 1948 - Skeppsprovningskonferensens resultat, av Hans Edstrand - Förslag till Vägtrafikförordning, av W S - TNC:s årsberättelse 1947—1948, av W S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
762
TEKNISK TIDSKRIFT
material och eventuellt föreslå ytterligare försök. Man
enades dock om att vid publicering ånge
tillverkningsnoggrannheten och ytans kvalitet hos de provade
propellrarna. Det fastslogs även, att Reynolds-tal alltid skall
beräknas med användandet av bladbredden vid radien
r,— 0,l’R. Ett förslag att införa en ny enhet för Re • 10°,
kallad exempelvis ’"Reymega", förkastades, då denna fråga
ansågs böra lösas i samråd med andra forskaregrupper
inom hydraulik och aerodynamik.
I frågan om olika metoder att framkalla turbulens vid
modellprov ansåg konferensen, atf man för närvarande ej
kan fastställa några regler. Saken är alltför mycket
anknuten till de olika skeppsprovningsanläggningarnas
särdrag för att generella rekommendationer skall kunna antas.
Det är dock tydligt, att speciella åtgärder måste vidtas för
att erhålla turbulent strömning, i varje fall vid korta
modeller.
En generalkommitté tillsattes för att övervaka de andra
kommittéernas arbeten och ha sin uppmärksamhet riktad
på andra problem inom skeppsprovningstekniken till nästa
kongress, som hålles i USA år 1951. Hans Edstrand
Förslag till Vägtrafikförordning. Svenska
Teknologföreningen har genom en kommitté bestående av
civilingenjörerna E Byström, E P Hellström, G Höckert, B
Liljekvist samt vägdirektör A Södergren yttrat sig om
1944 års trafikförordningssakkunnigas betänkande om
förslag till vägförordning m.m. (SOU 1948 nr 34).
Den föreslagna förordningens definition på motorredskap
(dragfordon, lantbruks- och vägmaskiner) innehåller bl.a.
den begränsningen, att sådant fordon bör vara konstruerat
för en hastighet av högst 25 km/h. Numera förekommer
dock vägmaskiner, såsom inotorschaktvagnar och
planeringstraktorer med tillhörande schaktvagnar, vilka är
konstruerade för högre hastighet. Dessa maskiner färdas
vanligen i terrängen, t.ex. vid flygfältsarbeten, och
föreningen finner det inte rimligt, att de på grund av sin
högre hastighet skulle tillhöra kategorin lastbilar med de
allvarliga konsekvenser detta medför. I de sällan
förekommande fall då schaktningsmaskiner färdas på väg,
torde det räcka med den allmänna föreskriften om
maximihastighet för motorredskap, vilken föreningen föreslår
höjd från 20 till 30 km/h. De sakkunniga föreslår vidare,
att alla traktorer skall upptas i bilregister; föreningen
anser dock, alt vägbyggnadstraktorer bör vara fria från
både registrerings- och försäkringsplikt.
I de sakkunnigas utredning om bilen och dess utrustning
nämnes ingenting om rattens placering, som dock är en
för trafiksäkerheten ytterst betydelsefull faktor. I Sverige
är som bekant så gott som alla bilar utom bussar
vänster-styrda, trots att vi har vänstertrafik, vilket medför stora
trafikrisker. En till vänster sittande förare, soxn önskar
passera ett framför varande fordon, måste sålunda
förflytta den egna bilen långt ut till höger för att kunna
förvissa sig om att vägbanan är fri. Många svåra
kollisionsolyckor — t.ex. i Marma i juli 1947 och på Värmdön i
oktober 1948 — har uppstått som följd av att vid
omkörning ett mötande fordon plötsligt har dykt upp och att
den utåtsvängda bilen inte har hunnit återföras till vänstra
väghalvan. Om ratten hade suttit till höger, hade
sammanstötningar av detta slag blivit mera sällsynta. En annan
typ av vanliga kollisionsolyckor är, att en bil viker av
åt höger samtidigt som en bakom varande bilist passerar
och genom sin placering till vänster inte har haft
möjlighet att upptäcka en utfälld riktningsvisare på den
svängande bilen. I utlandet tillämpas som en självklar regel,
att vid högertrafik — som i USA och de flesta andra
länder — ratten är placerad till vänster, medan vid
vänstertrafik — som i England — ratten sitter till höger.
Föreningen framhåller, att den i vårt land vanliga
kombinationen vänsterratt vid vänstertrafik måste ändras,
antingen genom successiv övergång till högerrattar eller
genom införande av högertrafik; det senare vore
naturligtvis det bästa. För att minska olägenheterna med vänster-
rattar ifrågasätter föreningen vidare, om ej vänsterstyrda
bilar bör utrustas med "framspegel" utanför högra
bilsidan, så att föraren kunde överblicka den framförliggande
vägbanan, då denna är skymd av framför varande fordon.
Ivörriktningsvisare skall enligt de sakkunnigas förslag
icke vara obligatoriska för person- och lastbilar; tecken
om ändring av färdriktning skall ges tydligt antingen
"genom utsträckande av hand" eller "på annat lämpligt
sätt". Den första metoden kan icke följas av förare, som
sitter ensam till vänster i en förarhytt, då han skall vika
av åt det håll där han riskerar omkörning, alltså åt höger.
Ett tecken som ges med handen inuti en bil, är nämligen
inte tydligt. Om den andra föreslagna metoden — "på
annat lämpligt sätt" — torde man kunna säga, att något
annat lämpligt sätt knappast existerar för en bilförare; i
varje fall är föreskriften så vag, att den behöver preciseras.
Föreningen föreslår därför, att körriktningsvisare göres
obligatoriska, alternativt endast för vänsterstyrda bilar,
samt att visarna skall vara så anordnade, att de tydligt
uppfattas; om de fasta visarna tillfälligt är ur bruk, borde
lösa visare tillåtas.
På grund av det stora antal offer, som årligen kräves vid
kollisioner i plankorsningar mellan järnväg och väg, har
de sakkunniga i sitt förslag till förordning tagit in
bestämmelser om vad vägtrafikanterna har att iaktta vid
passerandet av dylika korsningar; föreningen anser det
dock vara synnerligen viktigt att alla dessa bestämmelser
sammanfattas i en enda paragraf. Föreningen föreslår
vidare, att uppställande av fordon borde förbjudas inom
en med vägmärken utmärkt zon om 75 in på ömse sidor
om korsningen, samt att den till en korsning först anlände
föraren, då tåg nalkas, bör åläggas att stanna mitt på
vägen; det har nämligen ofta hänt, att en på vänster sida
stående bil har skymt det röda varningsljuset för bakom
körande bilar.
Enligt vad de sakkunniga har föreslagit skall det liksom
hittills ankomma på Konungen att meddela närmare
föreskrifter om vägmärken och ljussignaler. Då det emellertid
föreskrives, att trafikant skall följa de bestämmelser, som
anges av vägmärken och signaler, bör bestämmelserna
kunna studeras i en och samma förordning så att
allmänheten icke belastas med att skaffa sig separata kungörelser.
Föreningen föreslår därför, att bestämmelserna tas in i
förordningen och samtidigt revideras; bl.a. föreslås, att
varningsmärken uppsättes på ett avstånd av 75 m och ej
som hittills 50—250 m från den plats varningen avser.
I betänkandet föreslås även, att trafikanter på huvudled
skall ha företrädesrätt i förhållande till förare som vill
korsa huvudleden eller svänga in på den. Dylikt företräde
skall enligt föreningens uppfattning även gälla mot sådana
trafikanter, som avser att svänga av från huvudled.
Trafiken längs huvudleden skall alltså ha företrädesrätt
framför all annan trafik. W S
TNC:s årsberättelse 1947—1948 meddelar, att arbetet
på den Verkstadstekniska ordlistan är till två tredjedelar
klart; antalet termer blir ca 3 000, av vilka en ansenlig
del är definierade och förklarade. Vidare har de av
Svenska Elektriska Kommissionen översatta termerna i
"Internationell elektroteknisk ordbok" sammanställts med den
engelska originaltexten samt danska och norska
översättningar till en fyrspråkig ordlista, som föreligger i första
korrektur. TNC har även åtagit sig att granska och utge
en ordlista för färg- och femissindustrin, omfattande ca
700 svenska termer och deras motsvarigheter på engelska
och tyska samt definitioner på svenska för alla termer;
ordlistan är utarbetad av Svenska Färg- och
Fernissindu-strins Forskningslaboratorium, som tillsammans med TNC
skall stå som utgivare. För K. Vattenfallsstyrelsens räkning
har granskats ett mycket omfattande manuskript till en
handbok med regler och råd till trycksaksförfattare. Över
kontorsmateriel har TNC:s medhjälpare E Meyer hopbragt
en termsamling, som dock på grund av andra arbeten ännu
ej har bearbetats på sekretariatet. W S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
