Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 28. 10 augusti 1954 - Andras erfarenheter - Kontinuerlig metod för framställning av metalliskt titan, av E R-s - Gjutning med kärnor av gips, av Ulf Ljung - Sprickor vid slipning av verktyg, av SHl - Hyrazins egenskaper och användning, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 augusti 1954
643
Den nya processen har endast utvecklats i
laboratorieskala, men man skall omedelbart börja uppförandet av
en anläggning för tillverkning i halvstor skala.
Experimenten har hittills utförts med titanslagg från Quebec Iron
and Titanium Corp. vid Sorel, men uppges lämpa sig även
för malmer med höga titanhalter.
Produktionen av titansvamp väntas 1954 överskrida 5 000
t, varav 2 000 t räknas som överskott, vilket går till
militära ändamål och atomenergiutrustningar. Priset på
titansvamp i USA är för närvarande 4,72 $/lb (Mining Journal
7 maj 1954 s. 545). E R-s
Gjutning med kärnor av gips. Metoder att använda
gips vid gjutning har varit kända i århundraden, men det
är först på senare år, som man tack vare viktiga
förbättringar kunnat utnyttja gipsen i produktionen. Vid
Aluminium Company of America (Alcoa) massproduceras nu
gjutna aluminiumdetaljer, varvid kärnor av gips begagnas.
Man har härvid sandgjutningens möjligheter att
framställa invecklade detaljer men får lika släta ytor och snäva
toleranser som vid pressgjutning.
I ett speciellt inrett och utrustat gjuteri framställs
huvudsakligen delar till hydrauliska växlar, såsom turbin,
stator-, reaktions- och pumphjul. Experimentellt har man
kunnat gjuta hjul med över 1 000 mm diameter, medan
hittills vid massproduktion diametern varit mindre än
350 mm och vikten under 5 kg. Skovelantalet har varierat
mellan 19 och 35. Användningen av gipskärnor innebär
en avsevärd besparing genom att de invecklat formade
skovlarna ej fordrar någon bearbetning efter gjutningen.
Metoden medger nämligen en tolerans på ± 0,13 mm på
avståndet mellan skovlarna samtidigt som ytkvaliteten blir
tillräckligt hög för att strömningsförlusterna skall kunna
hållas låga. En ytterligare fördel är att gipsen har lägre
kyleffekt än sand- eller metallformar, varför tunnare
sektioner kan gjutas.
Vid framställning av gipskärnor tillverkas först en
noggrann modell, till form och storlek bestämd av utrymmet
mellan de olika hjulens skövlar. Med hjälp av denna
modell tillverkas av härdbar fenolplast med god
dimensionsstabilitet de formar, i vilka gipskärnorna gjuts. Efter
gjutningen som sker automatiskt på bandtransportör härdas
och torkas kärnorna vid låg temperatur i gaseldade ugnar,
varefter de är klara för inplacering i gjutformen. Då
samtidigt sandkärnor används, utom just vid de noggranna
partierna mellan skovlarna, hoplimmas gips- och
sandkärnor med varandra, innan de för hand sätts in i en
ordinär sandform. Gjutningen sker sedan på vanligt sätt.
Gipskärnorna kan endast användas en gång.
Vid dessa gjutningar har i de flesta fall använts
aluminiumlegeringen Alcoa 319 med analysen 3,5 °/o Cu, 6,3 °/o
Si och resten Al, men vissa större detaljer har framställts
i Alcoa 355 med 1,5 % Cu, 5 °/o Si, 0,5 °/o Mg och resten
Al. För att förbättra de mekaniska egenskaperna samt
bearbetbarheten genomgår detaljerna en artificiell åldring
genom att man håller dem vid 200°C i 8 h och sedan kyler
dem i luft. Denna behandling minskar gjutspänningarna,
ökar dimensionsstabiliteten och ger materialet en minsta
draghållfasthet på 18 kp/mm2 vid en hårdhet av 80 Brinell
(C H Wick i Machinery nov. 1953 s. 166). Ulf Ljung
Sprickor vid slipning av verktyg. De flesta skärande
verktyg för metallbearbetning slipas numera efter
värmebehandling. Man kan härvid använda handslipning eller
maskinslipning. Det har visat sig att slipsprickor nästan
aldrig uppstår vid handslipning utan oftast vid
maskinslipning av plana eller nästan plana ytor, t.ex. på
matriser. I de flesta fall har emellertid den som använder
verktygen inte klart för sig ati orsaken till att de brister
vanligen är slipsprickor. Man brukar anse att sådana inte
kan uppkomma därför att mycket litet material avlägsnats
vid slipningen.
Det är dock tämligen säkert att slipsprickor kan uppstå
vid bortslipning av bara 0,05 mm från ytan av ett mycket
hårt verktyg om man använder en olämplig slipskiva eller
felaktig hastighet. Har stålet överhettats vid härdningen
eller inte anlöpts efter den, minskas möjligheterna att
framställa ett sprickfritt verktyg betydligt.
Vid tillverkning av gängtappar och snäckfräsar formas
tänderna genom slipning av ett härdat ämne med en
hårdhet på 63—66 Rockwell C. Härvid kan särskilt deras
spetsar givetvis lätt värmas till så hög temperatur att de
mjuknar. Användning av kylning kan inte förhindra lokal
överhettning. En mindre förlust i hårdhet kan vara utan
betydelse, fastän tandspetsarna då slits relativt snabbt och
förlorar sin exakta form, men om slipningen utförs under
olämpliga betingelser kan verktyget bli oanvändbart,
därför att det får fina sprickor.
I flera fall har det visat sig att tendensen till bildning av
slipsprickor ökas om man utelämnar anlöpningen, vid
vilken restaustenit i snabbstål delvis omvandlas till
mar-tensit under volymökning. Värmeutvecklingen vid slipning
kan ge effektiv anlöpning varvid stålets volymökning
tillsammans med den termiska utvidgningen nästan säkert
orsakar slipsprickor. Snabbstål och andra legerade stål, i
vilka austenit kvarstår efter härdningen, bör därför alltid
anlöpas före slipning.
Den kanske största risken för slipsprickor uppstår om
arbetsstycket överhettas vid härdningen. Härvid blir
nämligen mängden restaustenit större, och om stålet inte
an-löps tillräckligt, bildas nästan säkert sprickor vid
slipningen. Vidare blir stålet grovkornigare och sprödare än
vid korrekt värmebehandling och dess relativt ringa
seghet gynnar givetvis sprickbildning (W R Hardwick i
Me-tallurgia jan. 1954 s. 21). SHl
Hydrazins egenskaper och användning. I USA
tillverkas nu hydrazin i relativt stor skala av två firmor, bl.a.
i landets första fullstora hydrazinfabrik som kördes i gång
1953. Man använder alltjämt Raschig-metoden (Tekn. T.
1951 s. 691) men dessutom en liknande metod vid vilken
karbamid används som råvara i stället för ammoniak
(Tekn. T. 1953 s. 634).
Priset på vattenfri hydrazin (minst 95 % N2H4) har fallit
till 3 $/lb; 85 %> hydrazinhydrat (54,4 «/o N2H4) kostar
2,50 $/lb ren N2H4. Man tror att priset så småningom
skall kunna sänkas till 50 ct/lb genom förbättring av
framställningsmetoden och ökning av produktionen.
Tillverkningsvolymen är nu så stor (den uppges till 135 t/år) och
priset så pass lågt att kemisk industri på allvar kan börja
intressera sig för utnyttjande av hydrazin som råvara.
Vattenfri hydrazin är en färglös, starkt polär,
hygroskopisk, med vatten blandbar vätska med kokpunkt 113,5°C
vid atmosfärstryck och smältpunkt 2°C. Hydrazin och
vatten bildar en azeotrop innehållande 68,5 °/o NaH4. Den har
kokpunkten 120,3’°C vid atmosfärstryck. Framställning av
vattenfri hydrazin måste därför ske genom kemisk
avvattning eller destillation med tillsatsämne (azeotrop eller
ex-traktiv destillation). För de flesta ändamål inom kemisk
industri kan man emellertid använda vattenlösningar med
hydrazinhalter något under azeotropens, t.ex. 85 °/o hydrat
(N,,H4 • HaO) med 54,4 «/o N2H4.
Undre explosionsgränsen för hydrazin-luftblandningar
har bestämts till ca 4,7 vol-°/o hydrazin; övre
explosionsgräns saknas, dvs. ren hydrazin är explosiv. Den outspädda
ånga som vid rumstemperatur fyller gasrummet i ett slutet
kärl, innehållande vattenfri hydrazin, exploderar sålunda
vid tändning.
Hydrazin är ett starkt reduktionsmedel som reagerar
exo-termiskt med de flesta oxidationsmedel. Den oxideras
långsamt (0,01 ®/o per timme) i luft vid rumstemperatur. I
frånvaro av oxidationsmedel faller hydrazin sönder till kväve
och ammoniak. Reaktionshastigheten bestäms av
temperaturen och närvaro av katalysatorer. Vid 50°C och frånvaro
av sådana är sönderfallshastigheten mycket liten, vid
kokpunkten är den 0,01—0,1 °/o per dygn. Vissa metalljoner,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
