Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 31 augusti 1954 - Vattenvård ur samhällelig synpunkt, av Gösta Schirén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31 auyusli 1954
693
hållsamhet i WC-byggandet kunna iakttas, t.ex.
inom den rena sommarbebyggelsen. Detta har
också börjat tillämpas, bl.a. i Skåne och
Hallland, där länsstyrelserna vid fastställande av
byggnadsplaner för sommarstugeområden i en
del fall förbjudit inrättande av WC. Det kan
synas mycket rimligt att en sådan bekvämlighet
får undvaras ett par sommarmånader och att i
stället badstränder och vatten hålls rena.
Bland andra åtgärder som måste övervägas kan
nämnas en förbättrad tillsyn över vattendragen.
Den nuvarande Tillsynsavdelningen har under
hela sin omkring 15-åriga tillvaro fått arbeta
med en alltför liten organisation och med för
små resurser för att kunna följa med vad som
händer i landet. Bättre möjligheter behövs till
inspektion, forskning, undersökningar och
rådgivning.
Även den lokala uppsikten, t.ex. över hur
reningsanläggningarna fungerar, behöver
förstärkas. Denna uppgift tillkommer nu
hälsovårdsnämnderna, vilka ofta saknar den erforderliga
kraften att ingripa t.ex. mot andra myndigheter
och intressen inom den egna kommunen.
Rådgivningen behöver förbättras och upprustas med
laboratorier (kontrollstationer e.d.) för kemiska
och bakteriologiska rutinanalyser.
Gällande lagstiftning mot vattenförorening
anses i huvudsak tillfredsställande, men det är
tänkbart att den kan skärpas, t.ex. genom
totalförbud att släppa ut vissa föroreningar. Man
kan tänka på giftiga kemiska bad och
impregneringsmedel samt särskilt svårbekämpade
organiska föroreningar.
Ofta förorenar flera samma vatten och tyvärr
blir då den vanliga inställningen: "Varför skall
jag bekosta dyrbara reningsåtgärder när inte de
andra gör det?" Här behövs i stället ett
samarbete. Detta för tanken på bildande av något
slags förbund för samverkan mellan skilda
intressenter, kommuner och industrier. En sådan
måste bygga på insikten om det gemensamma
intresset att så långt möjligt bibehålla våra
vattens renhet.
Ett ökat hänsynstagande tvingar sig fram. Det
stigande vattenbehovet gör att vad som är
avloppsvatten för den ene på många håll måste
vara eller förvandlas till friskvatten för den
andre. Ett vattenvårdsförbund borde vara en
sammanslutning av alla förorenare vid ett
vattendrag (eller en lämplig del därav) med
uppgift
att gemensamt planlägga behövliga
reningsåtgärder,
att samordna dessa och tillse att de sätts in där
de för minsta kostnad gör den största verkan,
samt att åstadkomma en rättvis fördelning av
gemensamma reningskostnader.
Kostnadsfördelningen bör kunna anpassas så
att vederbörandes bidrag till gemensamma åtgär-
der ställs i visst förhållande till beskaffenheten
av hans avloppsvatten och därmed till vilka
ansträngningar han själv gör för att rena detta
eller minska dess mängd. Därigenom stimuleras
t.ex. industrin att inom det egna företaget finna
utvägar och göra den rationalisering som är
möjlig för att minska sin förorening.
Intressanta förebilder till sådana
vattenvårdsförbund finns i Västtyskland och i England. De
tyska förbunden har genom speciallagar var för
sig fått till uppgift att svara för vattnets renhet
i vederbörande flod. Det är klart att anspråken
har måst ställas olika. Ruhrfloden t.ex.
karakteriseras som en "renvattenflod". Här tillåts
över huvud taget inga utsläpp annat än efter
biologisk rening. Efter filtrering genom
sandlager på endast några tiotal meter är flodens
vatten åter användbart som dricksvatten, trots
den stora belastningen med avloppsvatten. I
andra fall, där föroreningen är mycket svår, har
man fått nöja sig med kravet att flodvattnet
skall ha ett hyggligt utseende.
Dessa tyska flodförbund har utrustats med stor
makt gentemot både industrier och kommuner.
De bygger själva erforderliga reningsverk och
debiterar ut kostnaderna på förorenarna. För
svenska förhållanden skulle en sådan ordning
sannolikt ännu så länge innebära en
överorganisation men exemplet visar hur man på annat
håll har angripit föroreningsproblem långt
svårare än våra.
Motsvarande organisationer i England, "river
boards", har inte så långt gående befogenheter.
Verksamheten för dessa flodstyrelser är i
huvudsak begränsad till kontroll med ständig
provtagning på vattnet samt rådgivning. För att man
skall få rättelse på missförhållanden kan
emellertid också i särskild ordning ges vissa
förelägganden.
Engelsmännens kända intresse för fiske gör att
man särskilt inriktar sig på att fisken skall
kunna leva, trots utsläppen. Att fisk kan leva och
trivas utgör också ett gott bevis för att ett vatten
— även om det inte alltid kan vara
bakteriologiskt anmärkningsfritt — dock är ganska
hyggligt ur allmän naturskyddssynpunkt.
Frågan huruvida någon enklare form av
flodstyrelser eller vattenvårdsförbund bör införas
här i landet står ännu öppen. En början har
dock på frivillig väg gjorts även här, då man
1953 bildade en samarbetsnämnd för Kävlingeån
i Skåne. I nämnden ingår de största förorenarna
vid ån, nämligen en läderfabrik, en yllefabrik,
ett slakteri och Kävlinge köping.
Den har till uppgift att gemensamt verka för
sanering av ån genom att vidta reningsåtgärder.
Avsikten är att varje förorenare själv skall
svara för låggradig rening av sitt avloppsvatten,
medan kostnaderna för en högre grad av rening
skall ingå i en gemensam budget och fördelas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
