Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 31 augusti 1954 - Behandling av städers och samhällens avloppsvatten, av Victor Jansa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
698
TEKNISK TIDSKRIFT
avloppsslam genom lufttorkning eller torkning
på vakuumfilter eller filterpressar nedbringas till
ca 60 %. Endast en fjärdedel av
närsaltmängderna i det färska avloppsvattnet återfinns i det
utrotade, avsättbara råslammet. På grund av den
höga vattenhalten blir fraktkostnaderna, vägda
mot slammets måttliga gödselvärde, så stora, att
de omöjliggör slammets transport någon längre
sträcka. Enligt amerikanska uppgifter ligger den
ekonomiska gränsen för transportsträckan vid
ca 30 km. Detta torde stämma någorlunda väl
med bl.a. erfarenheterna från Stockholms
reningsverk.
Genom användning av mera raffinerade
metoder med värmebehandling kan man emellertid
nästan fullständigt avlägsna vattnet i slammet
och förvandla detta till ett dammfritt, sterilt
pulver. På så sätt kan man också behandla
out-rötat råslam och aktiverat siam, varvid
gödselvärdet blir ganska högt. På slammets
torrsubstans räknat uppgår kvävehalten till 5—7 % N
och fosforhalten till 2—3 % P2Os. Av den ej
obetydliga mängden kali i avloppsvattnet
stannar tyvärr endast en obetydlig del i slammet.
Enligt amerikanska uppgifter blir det
värme-behandlade slammets värde så högt, att
transportvägen kan utsträckas ända till 1 500 km.
Detta innebär, att på så sätt behandlat siam från
Stockholms blivande verk för höggradig rening
skulle kunna utnyttjas var som helst inom vårt
land.
Av det anförda framgår, att slamfrågan är ett
av våra viktigaste och mest aktuella problem vid
behandling av avloppsvatten. För att komma
tillrätta med detta problem blir det nödvändigt att
ingående studera olika typer av
slamtorknings-anläggningar i andra länder, främst England och
Tyskland. Resultatet av en sådan undersökning
kan möjligen bli att de rötkammaranläggningar,
som nu planeras vid alla våra reningsverk,
måhända ej bör användas vid de största
reningsverken.
Man bör även undersöka möjligheten att öka
slammets gödselvärde genom tillsats av lämpliga
mängder mineraliska gödselmedel, särskilt då
fosfat- och kaligödsel.
Närsaltmängden i det utrotade råslammet utgör
som nämnts blott ungefär en fjärdedel av hela
närsaltmängden i det färska avloppsvattnet. Vid
höggradig rening med aktiverat siam kan
närsaltmängden i slammet ökas till högst ca 40 %.
Även vid den mest effektiva rening kommer
därför större delen av växtnäringsämnena i
avloppsvattnet att gå till vattendragen. Någon
ekonomiskt användbar metod att återvinna dessa
värdefulla lösta ämnen har man tills vidare ej
lyckats åstadkomma.
Jag har redan nämnt att avloppet för enskilda
bostäder på landsbygden i allmänhet är ordnat
på ett mycket otillfredsställande sätt eller ofta
inte alls. Med ej sällan missvisande reklam har
många firmor lyckats placera ut
reningsbrunnar, vilka är slamavskiljare i olika former och
av ganska tvivelaktigt värde.
I USA har man i 40 års tid arbetat med
problemet att lösa avloppsfrågan för enskilda
fastigheter. Den bärande idén är att avloppsvattnet
även här bör undergå höggradig rening. I
American Public Health Service’s laboratorium i
Cincinnati pågår sedan 1947 försök med olika
metoder för ifrågavarande ändamål. Bland annat
har man verkställt en fältundersökning av ej
mindre än 1 500 utförda anläggningar.
På grundval av bl.a. Phelps’ arbeten under
1920-talet har man funnit att avloppsvattnet
från en enskild fastighet, där naturligt
vattendrag saknas, i många fall kan oskadliggöras på
ett tillfredsställande sätt genom att det först
behandlas i en utjäsningsbrunn eller "septisk
tank" och därefter tillförs jorden genom
underjordiska infiltrationsledningar. För att detta
skall vara möjligt, måste grunden ha en viss
vattengenomsläpplighet.
Infiltrationsledningarnas erforderliga längd beräknas med stöd av
enkla infiltrationsprov med rent vatten.
Om grunden är alltför tät, blir det betydligt
svårare att ordna avloppsvattenreningen. Man har
dock funnit, att infiltrationen kan ersättas med
en underjordisk, biologisk bädd. Den anaeroba
ut jäsningen har visat sig vara en förutsättning
för att systemet skall fungera. En vanlig
slamavskiljare enligt emscherbrunnprincipen duger
alltså ej såsom förbehandling, enär
infiltrationsytorna då snart slammas igen. Man beräknar att
ca 15 milj. enskilda bostäder i USA för
närvarande har lyckats ordna sin
avloppsvattenrening på detta sätt.
I vårt land utgörs de lösa jordlagren i mycket
stor utsträckning av ogenomsläppliga jordarter.
Markinfiltration kan därför endast mera sällan
komma i fråga, men den underjordiska
biologiska bädden kan möjligen vara en lösning.
Vårt hårda klimat och våra bostäders anordning,
som avviker från den amerikanska, gör att man
i Sverige måste utföra omfattande experiment
för att komma fram till ett lämpligt
avloppssystem.
Undervisning och forskning
Högskoleundervisningen i
vattenförsörjnings-och avloppsteknik, som år 1946 blev ett särskilt
läroämne vid våra tekniska högskolor, är vid
KTH förlagd till 4:e och vid CTH till 3:e
årskursen. Undervisningen är helt teoretisk,
eftersom laboratorier tyvärr saknas. Examensarbeten
kan därför knappast utföras — vid KTH har det
hittills varit ett enda — och forskning är
praktiskt taget utesluten.
Det bör nämnas, att exempelvis motsvarande
amerikanska högskolor har rikt utrustade labo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
