Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 9 november 1954 - Drivning av en 5 km transportort, av Dag Ingler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
068
TEKNISK TIDSKRIFT
sätt, ordnar detta för lastning, bär in dynamit till
borrarna. Tid enligt prov i Långdal är 65 min.
För måndag—fredag är förmiddagsskiftet kl. 5—14 och
eftermiddagsskiftet kl. 15—24. När störningar inträffar,
kan man arbeta över både på förmiddags- och
eftermiddagsskiftet. Skulle schematiderna vara för knappt tilltagna,
finns det möjlighet att låta lastarna förskjuta sitt skift
till 1 h efter borrarna. Flyttning av skrapbryggan och i
samband därmed rälsläggning och rördragning utförs av
annan personal på lördagar.
Genom denna planering visste man, att två
salvor per skift kunde skjutas. Förberedelser för
drivningen kunde påbörjas. Förutom
anskaffande av utrustning gällde det att omsorgsfullt
utvälja personal och noggrant gå igenom metoden
med denna, så att ingen tvivlade på arbetets
genomförbarhet. Icke minst viktigt i detta
sammanhang var att komma överens om
betalnings-formerna för drivningen. Detta löstes så, att för
två salvor borrade enligt schema, skjutna och
utlastade under skiftet erhöll varje man i
laget en fixerad timförtjänst, som motsvarade
ackordsförtjänsten för normal ortdrivning.
In-driften påverkade alltså ej förtjänsten på detta
stadium.
Drivningens utförande
Måndagen den 9 juni 1952 sattes drivningen i
gång med ett lag. Från början råkade man
naturligtvis ut för allehanda störningar, främst
beträffande ventilationen. Efter någon vecka
erhölls dock normalt två salvor under skiftet, men
indriften var ej tillfredsställande. Man kunde
konstatera, att det uppgjorda arbetsschemat i
stort sett var riktigt planerat. Efter
arbetar-semestern i juli måste en del arbeten utföras,
som hindrade arbetena i transportorten, vilket
medförde att drivningen avbröts under drygt en
månad. I mitten av november kunde
inkörningsperioden anses vara avklarad och ett andra lag
sattes in. Vid årets slut hade följande
förändringar gjorts i metod och utrustning:
Borrningen
Uppskjutningen var besvärlig att komma till
rätta med. Man hade förutsatt att använda en
"burn cut", men både i den omvandlade zonen i
närheten av malmområdet och senare i den
oomvandlade kvartsporfyren var alla provade
modeller för opålitliga. Dessutom tillkom, att
borr-sjunkningen i det oomvandlade berget blev så
låg, ca 25 cm/min, att man ej gärna ville
använda denna borrningskrävande metod. I stället
återgick man till den tidigare beskrivna
stross-uppskjutningen med förändringen att salvan här
måste skjutas i ett steg. Med tre maskiner i en
Fig. 5. Flytschema för ventilation vid ortdrivning.
så smal ort blev det visserligen delvis trångt,
men salvan kunde borras utan förluster i form
av väntetid och alltså på kortare tid än med
’-’burn cut", eftersom man vann 5—6 hål per
salva. Det visade sig också att indrifterna erhölls
med större säkerhet.
Under inträningsperioden sköttes
arbetsledningen i orten av en förman, som var specialist
på ortdrivning. Även sedan hålsättningen var
intränad, visade det sig bra att ha en extra man vid
borrningen, som fungerade som lagbas, svarade
för hålsättning och rikt och hjälpte till vid
påhugg. Påhuggen kunde då göras direkt med
2,4 m borr utom för uppskjutningen.
Borrningstiden blev därigenom förkortad till
nettoborr-ningstiden med 15—20 min tillägg. En del
farhågor hade framförts beträffande möjligheten
att utan extra anordningar borra takhålen på
2,9 m höjd över sulan. Med hjälp vid påhugget,
en enkel pall av rör att stå på och ett
förlängningsrör att trä på knämatningens spets, då
påhugget var klart, gick detta praktiskt taget lika
bra som vid ett normalt hål.
Från början användes från de bakomliggande
rören en 2" slang med tre 1" uttag till
maskinerna för luft och en 1" slang med motsvarande
anordning för vatten. Speciellt 2" slangen var
besvärlig att hantera och man övergick därför
snart till tunnväggiga stålrör med
snabbkopp-ling.
Ventilationen
Impulsen till det använda ventilationssystemet
kom från Tyskland, där det gjorts stora
undersökningar av hithörande frågor, speciellt i
sili-kosbekämpande syfte. Efter en del halva
misslyckanden kom man fram till följande metod för
denna drivning.
För att få ventilationen att fungera, var det
nödvändigt att använda samma system för
samtliga drivningar inom gruvan, så att all skämd
luft blåstes genom rörledningar direkt upp i
dagen och ej okontrollerad vandrade omkring i
gruvan. Schakt och orter kom då att fungera
som friskluftledningar. Mot gaveln (fig. 5)
blåses friskluft genom en kort ledning, bestående
av 350 mm plåtrör som flyttas fram i samband
med skrapbryggans flyttning. Skarvningen
utförs på enklaste sätt, då läckningen inte har
någon betydelse.
Ledningen, som tar den skämda luften upp i
dagen, utgöres av 450 mm gummirör. Från
luftintaget till första fläkten består den dock av
plåtrör med samma dimension. Första
utsugningsfläkten får hela tiden följa med drivningen
framåt till dess avståndet till nästa fläkt är 400
—500 m. Fläkten lämnas då och en ny sätts in
och får följa drivningen ytterligare 400—500 m
osv. På detta sätt uppehälles
ventilationssystemets kapacitet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
