Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 2. 10 januari 1956 - Nya metoder - Fickradio med transistorer, av J Dubois - Titan genom reduktion i gasfas, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i O januari 1956
25
dans och biandarens relativt låga ingångsimpedans
ombesörjes av antenntransformatorn.
Signalen från biandaren förstärks i en tvåstegs
mellanfrekvensförstärkare (455 kHz), där varje steg arbetar i
neutraliserad jordad injektorkoppling. Den inre resistiva
återkopplingskomponenten är för mellanfrekvenssignaler
liten jämfört med den kapacitiva. Följaktligen kan den
inre återkopplingen elimineras genom att man enbart med
en kondensator återför en spänning från utgången till
ingången i rätt fas.
Anpassningen är synnerligen viktig vid dessa höga
frekvenser och sker med enkelavstämda transformatorer.
Mycket god koppling mellan primär- och
sekundärlindning, ett högt godhetstal (Q-värde) och en liten volym har
eftersträvats, varför ferritkärnor varit lämpliga. Då
transistorn är lågohmig, blir Q-värdet för varje krets ändå
lågt, vilket är liktydigt med dålig selektivitet. Den totala
selektiviteten för de tre mellanfrekvensstegen blir dock
acceptabel.
Som detektor använder man en transistor och uppnår
därmed linjär detektering vid låg signalnivå,
effektförstärkning av den modulerade signalen och tillräcklig
likströmseffekt för styrning av den automatiska
förstärkningsregleringen. Denna reglering tillgår så att första
mellanfrekvenssteget — där förstärkningen skall regleras —
tillsammans med detektorn matas med en konstant injektor
förström. Vid liten insignal drar detektorn föga ström, och
större delen av förströmmen går således genom
mellanfrekvensstegets injektor. Då förstärkningen tilltar vid
ökande injektorförström, höjs signalnivån i
mellanfrekvenssteget kraftigt. Är insignalen däremot mycket stor,
går större delen av förströmmen till detektorn och
förstärkningen i mellanfrekvenssteget är låg.
Detektorn följes av en tre stegs tonfrekvensförstärkare,
där transistorer av såväl p-n-p- som n-p-n-typ används,
fig. 1. De båda första stegen i denna arbetar i klass A och
slutsteget i klass B. Signalåterkoppling från talspolen till
första tonfrekvenssteget minskar distorsionen, sänker
kravet på anpassning och ökar transistorernas utbytbarhet.
Stabilisering av arbetspunkten över ett stort
temperaturområde uppnås genom likströmsåterkoppling.
För att minska apparatens tjocklek har man utarbetat
ett särskilt platt magnetsystem till högtalaren samt
minskat antalet plattor i avstämningskondensatorn. Det visar
sig nämligen, att dessa båda komponenter jämte batteriet
till största delen bestämmer apparatlådans mått, vilka är
70 X 140 X 30 mm. Apparaten väger ca 0,5 kg. Batteriet
består av 4 seriekopplade 2,5 V celler och avger vid
normal signalnivå 20 mA, vilket ger en livslängd på ca 36 h
(Proceedings of the Institute of Radio Engineers 1955
s. 662). J Dubois
Titan genom reduktion i gasfas. Vid Kroll-processen
framställs titan genom reduktion av titantetraklorid med
smält magnesium, dvs. genom reaktion i vätskefas (Tekn.
T. 1950 s. 1025). Man har nu utarbetat en metod för
utförande av samma reduktion i gasfas därför att detta
förfarande tros ha vissa fördelar. Hittills har det dock
genomförts bara i laboratorieskala, och dess ekonomiska
möjligheter är därför osäkra.
Processen är grundad på användning av cirkulerande
argon som bärare för réaktanterna och produkten. Argon
för sålunda magnesiumånga in i ett reaktionskärl (fig. 1)
där den möter en ström av titantetrakloridånga.
Reaktionsprodukterna avgår i form av ett fint pulver till
dammsamlare från vilka det rena argonet återförs till
magnesiumförångaren och reaktionskärlet.
Det har visat sig mycket fördelaktigt att dela
argon-strömmen i två delar. En konstant huvudström leds
sålunda genom reaktionskärlets underdel och
dammsamlarna och en mindre, reglerbar ström genom
magnesiumförångaren och reaktionskärlet. Vid genomförandet av
reaktionen i gasfas uppstår nämligen problemen att reglera och
mäta gasströmmarna samt att hindra reaktion vid den
punkt där de möts och därmed tilltäppning av
införings-öppningarna. Dessa problem kunde lösas genom rätt
användning av strömmande bärargas.
Reaktionshastigheten begränsas av den snabbhet varmed
reaktionsvärmet förs bort. Den hittills använda apparaten
saknar kylning av munstycket för titantetraklorid
varigenom övre gränsen för produktionen är ca 1,8 kg/h
titan. Vanligen har apparaten körts med 0,9—1,4 kg/h.
I magnesiumförångaren hålls smält magnesium vid 1 083
± 2°C; vid 1 034°G är dess ångtryck 400 torr. Argon av
800°C passerar från ett munstycke genom ångrummet med
stor hastighet och drar med sig magnesiumånga till
reaktionskärlet genom ett venturirör. Härigenom hindras
titantetrakloridånga att sprida sig till magnesiumförångaren.
Titantetraklorid kokas i en blåsa försedd med
återlopps-kylare skyddad mot fuktighet. Från kylarens nedre ända
går ett rör som står fyllt med flytande, destillerad klorid.
Denna passerar genom en rotameter och en
reglerings-ventil till ett förångningskärl från vilket
titantetrakloridånga förs in i reaktionskärlet genom ett munstycke.
Genom det tryck, som titantetrakloridpelaren utövar, får
gasströmmen stor hastighet.
Under den heta reaktionszonen finns en dubbelmantlad
zon där reaktionsprodukterna kyls. När de fallit genom
den fångas de av argonströmmens huvuddel som för dem
till cykloner. I dessa skiljs de från argonet.
En fördel hos metoden är att reaktanterna förångas och
härvid skiljs från eventuellt förekommande svårflyktiga
föroreningar. Handelns magnesium har vanligen 99,8 ’^/o
renhetsgrad; de ingående främmande ämnena är till allra
största delen magnesiumoxid och metaller med mindre
flyktighet än magnesium.
Handelns titantetraklorid är en gulbrun vätska,
innehållande främmande, flyktiga halogenider som inte kan
frånskiljas genom fraktionerad destillation. En enkel och
billig metod att rena tetrakloriden är att koka den med
koppar under återlopp tills återflödet blivit färglöst och
därefter destillera av den.
Det vid processen erhållna fina pulvret består av titan,
Fig. 1. Apparat för framställning av titan genom reduktion
i gasfas; A destillationsapparat för titantetraklorid, B
gasbrännare, C rotameter, D och E förångningskärl resp.
munstycke för titantetraklorid, F sluss för införing av
magnesiumstavar, G termoelement, H venturirör, I
förångningskärl för magnesium, J reaktionskärl, K
uppsamlings-kärl, L ventiler, M strypfläns, N och O cykloner, P fläkt,
Q och R regleringsventiler för argon, S argonförvärmare,
T strypfläns.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
