Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 8. 21 februari 1956 - Hur stort bör ett jaktflygplan göras? av Tore Gullstrand och Hans Olof Palme - Andras erfarenheter - Fluorering av dricksvatten, av A G - Viktekonomisk analys av konstruktionsdetaljer, av Å I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i O januari 1956
145
minskning av relativa dragkraften vilket
betyder att man konstruerar flygplanet med sämre
stig- och fartegenskaper än vad som är möjligt
med hänsyn till förbättringen i motorernas
specifika vikt samt
minskning av relativa bränslemängden, vilket
betyder att räckviddsförmågan minskar.
Samtliga dessa storheter påverkar emellertid
direkt flygplanets stridsvärde. Storheterna
brukar därför även specificeras i samband med
fly-planets projektering. Vilken vikt flygplanet
sedan får, kommer i så fall endast att bero av
konstruktörens individuella skicklighet, varvid
givetvis stora variationer kan förekomma.
Hemligheten bakom de lättvikts jaktplan, som nu börjar
komma fram, torde emellertid ej vara någon
revolutionerande konstruktörsskicklighet eller ny
teknik, även om en osedvanlig strävan till låg
vikt varit rättesnöret i varje detaljkonstruktion.
Hemligheten torde helt enkelt vara att man
genom avkall på flygplanets stridsvärde utnyttjat
en eller flera av de angivna vägarna till lätta
jaktflygplan.
Är emellertid ett sådant avkall på stridsvärdet
berättigat? Den kostnadsanalytiska diskussionen
som förts här kan i viss mån ge svar på den
frågan. Utgående från ett hypotetiskt jaktflygplan
av i dag normal typ synes det sålunda ganska
säkert att utbyte av enkla vapen mot mer
komplicerade samt införande av mer miniatyriserad
och driftsäker utrustning lönar sig. I många fall
torde även komplettering med mer komplicerad
utrustning löna sig. Prestandaförsämringar
lönar sig säkerligen ej. En utveckling icke mot det
utrustningslösa självmordsflygplanet utan mot
ett något mer komplicerat, måhända även något
större flygplan, som då får byggas i något färre
exemplar, synes sålunda vara att vänta.
Andras erfarenheter
Fluorering av dricksvatten. Den tyska Vereinigung von
Gas- und Wasserfachmännern har bestämt avvisat
fluorering av dricksvatten i kariesförebyggande syfte (Tekn. T.
1955 s. 1017), ehuru föreningen haft kännedom om bland
annat de i staden Kassel erhållna gynnsamma resultaten.
Det förefaller som om föreningen fruktat, att dessa
resultat skulle leda till en utbredd användning av fluorering,
medförande merarbete för vattenverken.
Fluorering kan icke anses innebära en tillsats av ett
läkemedel (medicin) till dricksvattnet, enär folksjukdomen
tandröta ej botas därav utan blott förebygges. Det är
underligt, att föreningen icke även motsätter sig
förekommande tillsats till dricksvatten av klor, järnklorid eller
fosfat. För övrigt innehåller varje dricksvatten spår av
fluor. Exempelvis innehåller vattnet i Kassel
ursprungligen en fluormängd av ca 0,2 mg/1, som genom dosering
ökas till 0,8 mg/1. Vissa vatten innehåller i naturligt
tillstånd t.o.m. mer än 1 mg/1 fluor. Det har genom
omfattande försök visats, att en fluortillsats till dricksvattnet
av högst 1 mg/1 icke medför några skadeverkningar. Utan
tvivel är emellertid den vanligen alltför låga fluorhalten i
vattnet av väsentlig betydelse för uppkomsten av tandröta.
Föreningen uttalar, att en minskning av kariesfrekvensen
ingalunda kan ske blott genom fluorering av dricksvattnet.
Det vore intressant att veta vilka andra metoder
föreningen avser. Den under årtionden bedrivna propagandan för
tandborstning och för användandet av lämplig föda har
icke lett till avsett resultat. Ej heller kan målet nås genom
fluortillförsel på annat sätt än genom dricksvattnet, t.ex.
genom fluortabletter till skolbarnen, genom tillsats av
na-triumfluorid till mjölk, bröd, bordsalt eller tandkräm, eller
genom pensling av tänderna, enär dessa metoder är för
omständliga eller blott kommer att beröra en mindre del
av befolkningen och blott vissa åldersgrupper. Dessa
förhållanden är väl kända, och föreningens uttalande på
denna punkt är alltså felaktigt (H Hornung i
Wasserwirt-schaft 1955 h. 3 s. 76). AG
Viktekonomisk analys av konstruktionsdetaljer. I de
fall, då det är av betydelse, att vikten hos en färdig
produkt är låg, måste man vinnlägga sig om en noggrann
formgivning för att därigenom undvika, att stora delar av
konstruktionen är lågt belastade. I enklare fall kan man
räknemässigt komma fram till en optimal lösning, men
vid mera komplicerade konstruktioner är detta icke
möjligt. Spänningsoptiska modellförsök kan här ge en god
vägledning.
Vid konstruktion av en detalj måste man tillse, dels att
den inte utsättes för otillåtna spänningar, dels att den vid
belastning ej ger för stora deformationer. För att lösa
problemet att ge detaljen optimal utformning måste man
alltså studera två storheter. Man kan då välja
böjmotstån-det samt styvheten, som definieras som förhållandet
mellan moment och tillhörande vinkeländring. Dimensionslösa
storheter, specifikt böjmotstånd w och specifik styvhet s,
erhåller man efter division med detaljens volym samt för
s med elasticitetsmodulen. Det optimala förhållandet s/w
uttryckes med hjälp av tillåtna spänningar och
deformationer.
För många konstruktioner kan det vara tillräckligt att
söka åstadkomma en sådan formgivning, att s, w och s/w
får lämpliga värden. Man tar emellertid då endast
hänsyntill en ganska liten del av konstruktionen, i allmänhet till
den punkt, där maximal påkänning uppträder. För att få
en helhetsbild av hur påkänningarna fördelar sig kan man
upprita ett materialutnyttjningsdiagram, i vilket man som
abskissa avsätter den relativa spänningen o/ømax och som
ordinata den del av volymen 2A V/V, som är utsatt för
relativa spänningar, ej överstigande det belopp, som
abskissan anger. Den ur viktekonomisk synpunkt överlägsna
I-balken (fig. 1) har "tyngdpunkten" i diagrammet
förskjuten längre åt höger, dvs. mot en högre medelspänning,
än den rektangulära balken.
Genom att som abskissa införa en "relativ påkänning" a,
som kan definieras för olika belastningsfall, kan man
upprita motsvarande diagram för konstruktioner, utsatta för
mera komplicerad belastning. Spänningsoptiska
modellförsök utgör ett utmärkt underlag för dessa diagram, då
iso-krombilden direkt kan klippas upp i delar med olika
påkänning. Dessa vägs, och efter det att man tagit hänsyn
till eventuella skillnader i material och modelltjocklek,
uppritar man lätt diagrammet. Med ledning av resultatet
Fig. 1.
Materialutnyttjningsdiagram för balk
med rektangulär
sektion och för l-balk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
