Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 6 mars 1956 - Arbetslivet och den svenska befolkningsutvecklingen, av Ivar Öman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 mars 1956
189
de delen ökat från 801 000 till 1 264 000 eller
med 57,4 %. Sistnämnda ökning får nästan helt
skrivas på kvinnornas konto. Den starkt
stegrade giftermålsfrekvensen har härvidlag haft en
utslagsgivande betydelse. Antalet gifta kvinnor
har stigit från 663 000 till 1 176 000, antalet icke
gifta (ogifta och förut gifta) kvinnor har
sjunkit från 799 000 till 718 000. Då de gifta
kvinnorna i långt mindre utsträckning än de icke gifta
deltar i förvärvslivet, kan den minskade andelen
yrkesverksamma bland kvinnorna förklaras av
den ändrade civilståndsfördelningen. Att
åldersförskjutningar i någon mån också spelat in
framgår av tabellerna 5 och 6, där de gifta resp.
de icke gifta kvinnorna efter åldersklass
fördelats på förvärvsarbetande och ej
förvärvsarbetande.
Andelen förvärvsarbetande av samtliga gifta
kvinnor var 1950 19,0 % (13,3 % 1930), medan
motsvarande andel bland de icke gifta
kvinnorna uppgick till 74,0 % (78,5 % 1930). Det säger
sig självt, att en ökad äktenskapsbildning måste
framkalla knapphet på arbetskraft, så länge fyra
femtedelar, av de gifta kvinnorna — mot blott
en fjärdedel av de icke gifta — står utanför
förvärvslivet.
I de större städerna, främst Stockholm, ligger
emellertid yrkesverksamheten bland de gifta
kvinnorna avsevärt över riksmedeltalet.
En potentiell arbetskraftsreserv
Om man gör tankeexperimentet att
proportionen mellan gifta och icke gifta kvinnor förblivit
densamma 1950 som den var 1930, skulle antalet
gifta kvinnor ha varit icke 1 176 000 utan
858 000. Omvänt skulle antalet icke gifta
kvinnor ha stigit från 718 000 till 1 036 000. Då bland
de gifta kvinnorna andelen förvärvsarbetande
uppgår till 19 %, skulle i det tänkta fallet
antalet förvärvsarbetande gifta kvinnor ha
reducerats till 163 000. Antalet förvärvsarbetande
icke gifta kvinnor skulle å andra sidan ha ökat
till 767 000 (74 % av 1 036 000). Totalsumman
förvärvsarbetande kvinnor hade kommit att
utgöra 930 000 i stället för folkräkningens 754 000.
Arbetsmarknaden utanför jordbruket skulle med
1930 års civilståndsfördelning och i övrigt
oförändrade förhållanden ha kunnat få ett tillskott
av mellan 150 000 och 200 000 förvärvsarbetande
kvinnor.
Tankeexperimentet ger en antydan om var man,
vid sidan om de just nu växande yngre
årsklasserna, har att söka framtidens
arbetskraftsreserv. Självklart kan de gifta kvinnorna under
inga omständigheter tänkas söka sig ut i
förvärvslivet i samma omfattning som de icke gifta.
Hemmet är och förblir för flertalet av dem den
naturliga arbetsmiljön — i synnerhet där
minderåriga barn påkallar moderns omvårdnad. Men
utvecklingen tyder på, att efterhand allt flera
kvinnor börjat stanna kvar i sitt yrke efter
giftermålet. Inom åldersgruppen 15—25 år har
andelen förvärvsarbetande bland de gifta
kvinnorna stigit från 17,1 % 1930 till icke mindre än
30,2 % 1950, inom åldersgruppen 25—50 år från
14,6 till 19,6 % och inom åldersgruppen 50—65
år från 9,0 till 13,2 %. Inom i synnerhet de båda
sistnämnda grupperna borde en fortsatt
avsevärd ökning av förvärvsarbetet vara möjlig.
Huru långt man till sist kan komma lär väl
ingen kunna förutsäga. Men att det rör sig om
åtskilliga tiotusental potentiella
förvärvsarbetande förefaller klart.
En fråga, som på senare tid alltmera
aktualiserats, är huruvida övergången från hemmet till
förvärvslivet skulle underlättas genom ökat
deltidsarbete. Enligt en av socialstyrelsen för 1954
års familjeutrednings räkning utförd
undersökning har frekvensen deltidsarbetande hos stat
och kommun trots de därmed förbundna
administrativa svårigheterna och kostnaderna
kraftigt stegrats under de senaste åren. År 1945
stannade antalet deltidsarbetande i statstjänst vid
ca 600. År 1950 steg antalet till 1 171 och 1954
till 2 595 eller 4,2 % av de kvinnliga
löneplans-anställda. Härtill kom 654 deltidsanställda bland
de icke löneplansplacerade.
Hos kommunerna fanns 1954 inalles 5 000
kvinnor med deltidsarbete, motsvarande 8—10 %
av de kommunalanställda kvinnorna. De flesta
var kollektivavtals- eller arvodesanställda,
eftersom deltidsavtal i regel saknas för kommunala
befattningshavare på lönestat.
Av de landstingsanställda kvinnorna beräknas
ca 8 % ha deltidsarbete. Bland de kvinnliga
industriarbetarna slutligen torde 8—10 % vara
deltidsanställda.
Man vet emellertid för litet om deltidsarbetets
utvecklingsmöjligheter för att kunna dra några
slutsatser av dessa siffror. Det är många
organisationsfrågor, som pockar på sin lösning, och
intresset förefaller både hos det allmänna och
hos industrins män tämligen ljumt. Så
mycket är dock tydligt, att denna arbetsform öppnar
en eljest stängd utväg för husmödrar med
minderåriga barn att deltaga i förvärvslivet. Å andra
sidan får icke förbises, att ett ökat antal
deltidstjänster skulle kunna locka kvinnliga anställda
att övergå från fulltidstjänst till deltidstjänst. I
den mån en sådan övergång kommer till stånd,
är det osäkert om deltidsarbetet skulle medföra
någon verklig ökning av den totala tillgången på
arbetskraft. Deltidsarbetet är under alla
förhållanden av ringa betydelse i jämförelse med de
allvarliga perspektiv, som den allmänna
befolkningsutvecklingen i vårt land kommit att rulla
upp; frågan om ett bättre utnyttjande av den
"överåriga" arbetskraften genom höjande av
pensionsåldern eller på annat sätt måste i detta
sammanhang tillvinna sig minst lika stort intresse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
