Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 11. 13 mars 1956 - Svensk kemisk industris inriktning, av Olof Sundén - Yngve Simonsson †, av Sven Nerell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
, TEKNISK TIDSKRIFT
Slutord
Kemisk industri blir allt mer socialt och
nationalekonomiskt nödvändig i ett land, som vill
upprätthålla ett ekonomiskt försprång i
utvecklingen, samtidigt som andra näringsgrenar blir
"socialt" omoderna och oekonomiska.
Den organiska kemiska industrin har efter
andra världskriget ändrat karaktär. Dess
huvudprodukter är ej längre regulativa tillsatsmaterial
utan konstitutiva material. Organisatoriskt och
marknadsmässigt påminner den mera om
cement och cellulosaindustri än om den äldre
organiska industrin representerad av
färgämnesindustrin. För forskning och utveckling innebär
detta att klarare utvecklingslinjer bör kunna
skapas, så att våra intelligensresurser ej sprids
ut på allt för många mindre väsentliga
uppgifter.
Sveriges kemiska industri tycks i dag ha en i
förhållande till förädlingsvärde och
utvecklingsintensitet anmärkningsvärt stor tillgång på
högskoleingenjörer och jämnställda, vilka borde
kunna utnyttjas för en snabb utvecklingstakt.
Förutsättningen härför är emellertid, att våra
företag, deras forskning liksom offentlig
forskning reorganiseras så att de passar våra
speciella marknadsförhållanden. I detta avseende
kan vi inte hämta erfarenhet från USA och andra
stora länder utan måste, kanske med stöd av
andra, mindre länders erfarenhet, lita till vårt
eget omdöme.
Vid denna reorganisation bör vi beakta
långsiktiga marknadsproblem och inte som hittills i
kemisk industri lägga en förkrossande
huvudvikt vid produktionsproblem. Vi har kommit i
en situation, då produktionsproblemens lösande
nästan måste betraktas som ett rutinarbete,
jämfört med marknadsproblemens lösande. Den
forskning, som siktar på ökad service och
utökade marknader för i Sverige tillverkade
produkter, bör sålunda särskilt beaktas och främjas.
Behovet av en central hypermodern
provningsanstalt i landet måste beaktas.
Men hur skall vi få i gång maskineriet? Här
visar sig bristen på kemisk tradition och
kemisk-kommersiell erfarenhet, vilken snart kan bli
ödesdiger, eftersom andra europeiska länder
under 1950-talet fått full fart på sitt
kemisk-indu-striella samhällsmaskineri. Om ytterligare några
år kan chansen vara försutten och till en
utveckling i denna riktning bidrar tyvärr även vårt
statliga investeringsförinynderskap.
Litteratur
1. Den kemiska industrins tidevarv. Tekn. T. 80 (1950) s. 460.
2. Elshult, A & Svennilsson, I: Kemisk industri. Industriens
Utredningsinstitut, Stockholm 1955.
3. Möre dröps in the bucket. Chem. Week 1955 nov. 26 s. 118.
4. Henell, O: Marketing aspects of house-wives knowledge of goods.
Dissertation." Göteborg 1953.
5. Sundén, O: Har inkomstutjämningens alla konsekvenser beaktats?
Balans 1955 s. 123.
Yngve Simonsson †
Natten till den 29 februari avled i sitt hem i Säffle Yngve
Simonsson, verkställande direktör och disponent för
Bille-rud. En i många hänseenden märklig man slutade därmed
sitt arbetsfyllda liv.
Den som skriver detta träffade honom första gången 1908.
Vi var båda nyblivna studenter och hade fått
elevanställning vad SJ:s arbeten söder om Stockholm. Sedan följde
teknisåren. Efter att ha avlagt examen som väg- och
vattenbyggare från KTH 1912 kom Simonsson direkt till SJ:s
femte distrikt med placering i Örnsköldsvik och Kiruna.
Snart nog visade han sig vara en allround ingenjör med
sinne både för tekniska finesser och ekonomisk
arbetsledning. Inte minst konstruktion av spåröverbyggnaden
fångade hans intresse. Det var så mycket nytt som måste
tränga sig fram vid denna tidpunkt med allt större krav
på hastighet och dragförmåga hos den rullande
järnvägs-materielen.
Ar 1916 övergick Simonsson i enskild tjänst, närmare
bestämt till Trafikförvaltningen Göteborg—Stockholm—
Gävle, från 1919 Bergslagsbanan, där han avancerade i
olika befattningar från förste byråingenjör till
bandirek-tör för att 1935 bli företagets verkställande direktör. Som
sådan kvarstod han till 1947, då han avgick i samband
med statens övertagande av Bergslagsbanan. Han lämnade
en framgångsrik och arbetsfylld järnvägstjänst för att
fortsätta på ett annat område i och med att han blev chef för
Billerudskoncernen.
Trots att han vid ganska sena år således kom att kasta
sig in i ett delvis nytt arbetsfält blev han snart mycket
uppskattad och värderad som bruksdisponent. Hans stora
tekniska allmänbildning och ekonomiska läggning kom till
sin rätt även inför nya arbetsuppgifter. Utvidgningar,
konsolideringar och tekniska förbättringar följde slag i slag
under de nära tio år han ledde Billerud.
Förvisso är det för tidigt att bedöma det bestående
värdet av en företagsledares insatser vid hans frånfälle. Skulle
man dock våga sig på att värdesätta Yngve Simonssons
insatser som ingenjör och företagsledare redan nu, så blir
slutomdömet att han var en föregångsman och märkesman
i tiden i båda dessa avseenden. Inga varaktiga framgångar
får man gratis här i livet. Stora män inom skilda fack
torde ha fått arbeta mer än de flesta kan göra sig en
föreställning om. Yngve Simonsson utgjorde inget undantag
från regeln. Samma energifyllda arbetsdag som han
började under sina elevår fortsatte han till den sista dagen av
sin levnad.
Nu är Yngve Simonsson borta för alltid. Han saknas i de
vidaste kretsar och särskilt av sina kamrater från den
snärjiga men dock så glada teknistiden. Av dessa återstår
nu endast halva antalet. Döden har härjat svårt i våra led.
Sven Nerell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
