Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 28 augusti 1956 - Fukt- och värmeproblem i väggar, av Nils Holmqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
th. augusti 1956
705
Fig. 2. Väggprovningshas.
Försöken framhäver tydligt svårigheterna att utan hjälp av
speciell regnkappekonstruktion skydda en vägg mot
kraftigt slagregn. Man kan visserligen teoretiskt finna en
sammansättning på en puts, som kan fungera
tillfredsställande. Så snart emellertid sprickbildning uppstår i putsen
blir förhållandena helt annorlunda än tidigare, eftersom
även en mycket fin spricka kan suga upp stora kvantiteter
vatten i jämförelse med vad en oskadad putsyta kan.
Genom en sådan spricka kan väggen sålunda ganska snart
bli starkt vattenmättad, medan vattnet avges igen betydligt
långsammare.
Det skulle därför ur fuktsynpunkt vara betydligt
fördelaktigare, om man hade möjligheter att placera det
värme-isolerande materialet på den bärande konstruktionens
insida och kombinera den senare med den vattenavvisande
funktionen. En sådan placering förutsätter att
isolermaterialet är tillräckligt kapillärsugande för att balans skall
kunna erhållas mellan de diffunderande
vattenångmäng-derna och kapilläråtersugningen inom det hygroskopiska
området. Ett andra villkor är, att isoleringen skall vara så
god, att ytkondensation inte inträffar annat än mycket
tillfälligt. Poröst tegel och kapillärsugande sorter av
lättbetong uppfyller bägge dessa krav i bostadshus men
däremot endast i undantagsfall i ladugårdar och liknande.
Inverkan av blåst
De nämnda försöken med småhus visar vilken stor
betydelse det har att laboratorieundersökningar
kompletteras med mätningar under praktiska förhållanden. Med
ledning av dessa försök uppfördes därför 1953 i Lund ett
speciellt väggprovningshus, fig. 2. I detta placerades alla
provväggar med yttermåtten 1,2 X 2,7 m i den västra
ytterväggen. Väggarna blev alltså utsatta för samma klimatiska
påfrestningar i fråga om temperatur, slagregn, vind och
solbestrålning. På insidan av varje provvägg placerades på
en central del en isolerad bur, fig. 3, med måtten 0,8 X 2,2
m och djupet 1 m. Varje vägg uppvärmdes separat,
varvid värmeförbrukningen genom provytan mätes enligt
Erikssons metod1. Dessutom har lufttemperaturen i buren
liksom också väggens olika yttemperaturer kontrollerats
med termoelement.
Mätningarna har nu pågått tre säsonger. Slagregn har
inte förekommit i den omfattning, som var fallet i
Falken-bergs-försöken men i stället har kraftig vind rått.
Framför allt har därför de lätta väggkonstruktionerna och
isoleringsmaterialen utsatts för stora påfrestningar.
Som ett exempel på väggars vindkänslighet kan nämnas
följande. En vägg var utförd av en invändig tät
betongstomme, som hade "tilläggsisolerats" med en utvändig
beklädnad av 10 cm mineralullsplattor och ett regnskydd av
eternitplattor. I enlighet med vid den tiden gällande
anvisningar placerades papp endast under eternitplattornas
vertikala skarvar. Normalt skulle denna vägg enligt
anvisningarna ha ett värmegenomgångstal på ca 0,4 kcal/m2h°C.
Ungefär detta värde erhölls också vid vindstilla, men då
väggen var utsatt för blåst kunde värmegenomgångstalet
gå upp till 2,0 och däröver, dvs. ett mer än fem gånger
så stort värde.
Nästa säsong skyddades konstruktionen genom att en
vindtät papp lades in mellan mineralullsplattorna och
regnskyddet. Man var redan på grund av erfarenheterna
från en del av de andra provväggarna på det klara med
att den gängse metoden att lägga in denna papp i
horisontella våder med öppna skarvar inte innebar något
vindskydd. Pappen lades därför i stället in i vertikala våder
med skarvar spikade över de vertikala stolparna. Trots
detta ytterligare skydd visade sig väggisoleringen vara
långt ifrån vindtät och man kunde uppmäta
värmegenomgångstal på över 1,0 kcal/m2h°C.
Dessa undersökningar tyder på att en papp inte kan
läggas in så att tillräcklig vindtäthet erhålles utan att
skarvarna antingen klistras eller kläms mellan två virkesdelar.
Tyvärr är emellertid inte heller detta under alla
omständigheter fullt tillräckligt. Det har nämligen visat sig, att
man även i en väggkonstruktion med fullständigt tät yttre
papp kan få en vindpåverkan genom "blåsbälgsverkan".
Denna uppstår om pappen icke är understödd utan kan
få rörelser genom vindpåverkan. Vid de under varje storm
förekommande korta upprepade vindstötarna kommer
pappen att buktas in och ut och därigenom cirkulerar luften
i isoleringsmaterialet och minskar dess isoleringseffekt.
Vid speciellt lätta väggkonstruktioner, som numera är
mycket använda och där man bara har en gipsplatta som
invändigt skydd, måste man tyvärr ofta räkna med att
otätheter uppstår i denna innerklädsel speciellt genom de
elektriska installationerna, varigenom vindpåverkan kan
utsträcka sig till att innebära en luftväxling mellan
inner-luften och luften i isoleringsmaterialet. Denna påverkan
kan medföra en försämring av väggens värmemotstånd i
lika hög grad som det tidigare nämnda förhållandet.
Försöken har således visat, att man bör sträva efter att
ha det utvändiga tätande skiktet så styvt att någon
blåsbälgsverkan inte kan uppstå. Då dessutom
diffusionspro-blemen i dessa lätta väggar är allvarliga och man därför
måste ha en synnerligen diffusionstät papp på insidan,
även om man bara har en vanlig impregnerad papp på
utsidan, blir konsekvensen den, att man måste söka få en
annan lösning av yttermaterialets utförande. Teoretiska
undersökningar har härvid visat, att vissa former av po-
Fig. 3. Värmeisolerade burar i provningshus enligt fig. 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
