Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 34. 18 september 1956 - Nybyggen - Kraftverket i Birsfelden, av G Lbg - 450 MW ångkraftaggregat, av Wll - Sovjets första atomkraftreaktor, av SHl - Nya metoder - Elektrolytisk beläggning av magnesium, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 september 1956
783.
Fig. 1. Uppströmsvy av kraftstationen i Birsfelden.
Kraftverket Birsfelden. I november 1955 invigdes den
moderna kraftstationen Birsfelden vid Rhen. Den
inrymmer fyra maskinaggregat med sammanlagt 74 MW effekt
och 441 MkWh energiproduktion (Tekn. T. 1950 s. 160).
Mot omvärlden vänder stationen en orginell exteriör, med
dominerande glasytor i väggarna, utförda som upplösta
betongkonstruktioner, fig. 1. (Wasser- und
Energiewirt-schaft dec. 1955 s. 273). G Lbg
450 MW ångkraftaggregat. Enligt Philip Sporn
kommer American Gas & Electric System att anskaffa två
ångkraftaggregat på 450 MW vartdera, vilka blir de största i
världen. Turbingeneratorerna skall byggas av General
Electric och ångpannorna, som blir koleldade, av Rabcock &
Wilcox.
Ångmängden blir 1 360 t/h och ångtrycket 240 bar, dvs.
något över det kritiska. Högtrycksångans temperatur blir
565°C, och ångan mellanöverhettas i två steg till samma
temperatur. Man räknar med att få ca 41 °/o verkningsgrad,
vilket torde motsvara ca 43 °/o, räknat på bränslets effektiva
värmevärde. Kostnaden uppskattas till 55 M$ per aggregat
(Mechanical Engineering juni 1956 s. 545). Wll
Sovjets första atomkraftreaktor. Elenergi har sedan
1954 producerats i en rysk termisk uran-grafitreaktor, kyld
med vatten under tryck. Bränslet är 550 kg anrikat uran
(5 °/o ^U), neutronflödet är i genomsnitt 5 • 1013 cm-1s~\
värmeeffekten 30 MW och utvunnen eleffekt 5 MW.
Reaktorn drivs nästan uteslutande genom klyvning av uran 235
som "förbränns" till 15 °/o varigenom halten23BU under
driften avtar från 5 till 4,2 %>. Plutoniumproduktionen är
liten.
Värmeöverföringssystemet består av två kretsar.
Vattnet i den första, som cirkulerar genom reaktorn, står
under 100 at tryck och avger värme i ett system av
värmeväxlare till en andra ångalstrande krets. Ångan driver en
5 MW turbogenerator. Genom användning av två kretsar
utesluts förorening av turbinen med radioaktiva ämnen.
Reaktorn är inneslutet i ett gastätt stålhölje fyllt med
grafittegel. Atmosfären inom höljet består av helium (eller
kväve) för att grafiten inte skall förbrännas. Genom
grafit-murverkets mittparti löper 128 lodräta bränslekanaler.
Var och en av dessa består av ett grafitrör, innehållande
tunnväggiga ståltuber genom vilka kylvattnet rinner nedåt
för att sedan passera uppåt i direkt kontakt med
bränsleelementet. Reaktorkärnan har 150 cm diameter och är
170 cm hög.
Vid 100 at tryck kokar vatten vid 309°C. Om denna
temperatur överskrids, medför ångbilningen stark minskning
av kyleffekten varigenom bränsleelementen kan förstöras
genom överhettning. Det är därför mycket viktigt att man
kontrollerar det utgående kylvattnets temperatur. Utom
den genomsnittliga kylvattentemperaturen kan man mäta
temperaturen särskilt i varje bränslekanal.
Temperaturmätningen kompletteras med mätning av
kylvattnets flythastighet. Minskning av denna i en kanal
medför ökning av det avgående vattnets temperatur, medan
en ökning antyder fel på tuberna i kanalen. Båda dessa
avvikelser är farliga och leder till avstängning av reaktorn
med säkerhetsstavarna. Reaktorn regleras med 18
borkar-bidstavar som automatiskt håller dess effekt på önskad
nivå med 3 °/o noggrannhet.
Strålskyddet består av en 1 m tjock vattenmantel och en
3 m tjock betongvägg. På toppen har grafitreflektorn gjorts
extra tjock och tjänstgör som strålskydd tillsammans med
ett lock av stål och en gjutjärnsplatta (D J Blokhintsen
& N A Nikolayev i Chemical Engineering Progress okt.
1955 s. 440—442). SHl
Nya metoder
Elektrolytisk beläggning av magnesium. Enligt ett i
USA utarbetat förfarande kan man relativt snabbt belägga
magnesium med ett enligt uppgift utmärkt skyddsskikt,
kallat Cr-22. Det är inte alkaliskt och kan användas som
målningsgrund eller ensamt med eller utan ett oorganiskt
tätningsmedel. Skiktet läggs på elektrolytiskt med relativt
liten kostnad för elektrolyten; det lär vara betydligt
jämnare än något annat för magnesium använt anodiskt skikt,
erhållet med hög spänning.
Det elektrolytiska badet innehåller 25 g/1 kromsyra, 25
ml/1 50 °/o fluorvätesyra, 50 ml/1 85 °/o fosforsyra och
160—180 ml/1 ammoniak. Ammoniumsalter kan användas
i stället för ammoniak, om de är fria från alkalimetaller.
Vid tillsats av mera fluorvätesyra blir skiktet jämnare och
något ljusare till färgen men ändras inte i övrigt. Den
extra syratillsatsen bör neutraliseras med ekvivalent mängd
ammoniak. Elektrolysen kan utföras i kärl av mjukt stål
varvid badet värms med ånga i en stålrörsslinga.
Arbetsstyckena sätts i ställningar av magnesium, med
vilka de måste ha göd kontakt. I badet skyddas
ställningarna med isolerband. Varken de eller arbetsstyckena får
innehålla delar av främmande metaller, såsom stålbultar,
då dessa hindrar beläggningen. Aluminiumnitar kan
tilllåtas men bör helst undvikas.
Man använder växelström med 60 Hz.
Magnesiumstyckena fördelas på två elektroder med lika stora ytor, och
strömtätheten beräknas som om strömmen fördelades på
den totala magnesiumytan. Man rekommenderar 1,6 A/dm2,
men gott resultat kan erhållas även vid betydande
avvikelser från denna strömtäthet. Bästa resultat uppnås vid en
badtemperatur på 95°C, men beläggningar fås vid ned till
25°C. Vid 75—95°C får de god kvalitet; deras tjocklek
växer med stigande badtemperatur.
Strömkällans spänning skall kunna varieras från 0 till
380 V; antingen strömkällan eller badet måste isoleras från
jord. Beläggningen anses färdig när potentialdifferensen
över badet stigit till 320 V, men tjockare skikt kan
erhållas, om elektrolysen fortsätts till högre spänning. Vid
320—350 V har beläggningen benägenhet att bli ojämn,
men vid 380 V blir den ånyo jämn. Behandlingstiden
beror på strömtätheten, badtemperaturen, slutspänningen och
badets sammansättning. Vanligen är den ca 12 min under
de rekommenderade betingelserna.
Arbetsstyckena rengörs bäst genom syrabetning före
elektrolysen. Sandblästring bör undvikas då magnesium
därvid förorenas med järn och kiseldioxid. Lämpliga betbad
är salpetersyra (8 vol-°/o) med svavelsyra (2 vol-°/o) samt
kromsyra (170 g/1) med ammoniumnitrat (30 g/1); båda
används vid rumstemperatur.
Beläggningen kan tätas genom doppning 2 min i en
na-triumsilikatlösning av 85—100°C och torkning utan
föregående sköljning. Tätningen ökar dess korrosionsresistens
mycket. Beläggningen är finkornig, grön och liknar närmast
oglaserad keramik. Dess tjocklek är normalt ca 25 ^ (W
McNeill i Metal Industry 24 febr. 1956 s. 151—152). SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
