Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 38. 16 oktober 1956 - Ingenjören och brandskyddet, av Ragnar Götherström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 oktober 1956
869
Fig. 6. Träs antändning
vid olika temperaturer.
Tyvärr slarvas det härmed i många fall, vilket
medfört ett flertal eldsvådor genom starkt
upphettade, dåligt isolerade ångrör för nära trävirke.
Om trä utsättes för kraftig eller långvarig
upphettning, övergår ju träets ytskikt till träkol, och
att träkol kan självantända vet väl åtminstone
varje järnbruksingenjör. Träets självantändning
beror givetvis i detta fall icke blott på ångrörens
temperatur utan även på tiden för träets
uppvärmning, fig. 6.
En av våra större cellulosa- och kartongfabriker
drabbades för några år sedan av mycket svåra eldsvådor, som
först syntes oförklarliga för polisundersökare och
industrins egen personal, varför Brandskyddsföreningen
uppmanades att biträda vid brandorsaksundersökningarna.
Jag fann då omedelbart, att det ångrör, som gick igenom
den brunna byggnaden och var fästat med järnkrampor i
ett trätak, måste ha innehållit överhettad ånga, vilket först
förnekades både av disponenten och driftingenjören inom
den för flera fabriksbyggnader gemensamma ångcentralen.
Det visade sig så småningom, att driftingenjören inom
kartongavdelningen — utan att rådfråga ångteknikern —
hade för att få pressarna att arbeta bättre genom mycket
enkla anordningar förvandlat den mättade ångan med
relativt låg temperatur till överhettad ånga med väsentligt
högre temperatur. Härigenom hade de korta järnkrampor,
som utan isolering satt på ångröret, överfört värme till
trätaket under så lång tid, att detta antänts.
I en av landets största gummifabriker höll man på att
uppföra en ny brandsäker avdelning. Innan man hade fått
bort det torra formvirket från en vägg av armerad betong,
hade ett otillräckligt isolerat rör för överhettad ånga
antänt träet, som föll ned på och antände några balar
rågummi. Innan man fått in en enda maskin, hade den nya
brandsäkra fabriksavdelningen demolerats.
Isoleringsmaterialets beskaffenhet och
isoleringens utförande är således ej oviktig ur
brandsäkerhetssynpunkt, vilket mångenstädes ej
tillräckligt uppmärksammats. Jag har funnit för
relativt höga temperaturer avsedda ugnar, som
isolerats med kork eller lättantändliga porösa
träfiberplattor.
I stor utsträckning minskas brandsäkerheten
hos glas-, sten- och slaggullsmattor och plattor,
därigenom att dessa belägges med relativt
lätt-antändlig asfaltpapp. Vi kunde nyligen
konstatera ett eldsvådetillbud, som uppkommit genom
att man isolerat ångröret med dubbla lager
glasullsmattor, vilkas papp antänts, trots att ångan
bevisligen ej haft högre temperatur än 106°C.
Tyvärr har man flerstädes börjat impregnera
den obrännbara glas-, sten- och slaggullen med
fenolplast, varigenom isoleringsplattorna och
-mattorna blir brännbara. För ej länge sedan
brann en av landets största slaggullsfabriker ner,
därigenom att den med fenolplast impregnerade
slaggullen antändes av en glödande slaggklump,
som ej defibrerats. Enligt min mening måste
man således — icke minst vid uppförande av
höghus samt inom skeppsbyggeriet —
uppmärksamma, att en del av de isoleringsmaterial, som
inan hittills ansett vara obrännbara, nu tyvärr
ej längre är det. Försök pågår i Sverige för att
klargöra antändbarheten och brännbarheten av
olika plastmaterial och plastimpregnerade
isoleringsmaterial (Tekn. T. 1955 s. 700).
Brandfaran genom olika isoleringsmaterial har
på ett mycket drastiskt sätt belysts genom två
jätteeldsvådor, den ena i Sverige och den andra
i Norge.
Det svenska kylhus, som 1955 drabbades av
miljoneldsvåda, hade tre ytterväggar av betong och tegel, under det
att den fjärde var en provisorisk trävägg, enär man tänkte
snart utvidga kylhuset. Yttertaket var av lättbetongplattor
på betongbalkar. Den provisoriska träväggen och
innertaket var isolerade med Wellit, dvs. veckat
asfaltimpregne-rat papper. Av rädsla för tjälförskjutningar under vintern
hade man försett en av de bärande betongpelarna vid
marken med ett elektriskt värmeaggregat innanför plåtskydd,
vilket i sin tur isolerats med kork. Tydligen hade den
glö-dende värmeslingan antänt korken, vilken i sin tur
antände den lätt brännbara Wellit-isoleringen.
Den svåra kylhusbranden 1953 i Norge, vilken krävde
sex arbetares liv, uppkom under byggnadens
uppförande troligen av en fotogeneldad asfaltgryta, som placerats
20 cm från en trävägg och lämnats utan tillsyn. Elden
spred sig även här under mycket stark rökutveckling i
isoleringsmaterial av asfalt och papper.
Bostadshus
Uppförande av bostadshus, lantgårdar eller
byggnader, som normalt rymmer ett större antal
människor, såsom hotell och pensionat,
biografer, ålderdomshem, sjukhus o.d., är i väsentligt
högre grad än industribyggnader föremål för
statsmakternas intresse och lagstiftning, och det
finns i allmänhet detaljerade
byggnadsföreskrifter.
För bostadshusen är just nu två vitala
brandskyddsfrågor mycket aktuella, nämligen vilka
fordringar man ur brandsäkerhetssynpunkt och
därmed ur livräddningssynpunkt bör ställa på
höghus, dvs. bostads- och kontorshus över 8
våningar, samt frågan om man inte kan finna en
lämpligare skorstenstyp än den nuvarande,
månghundraåriga.
Höghusproblemet är alltför invecklat för att här
kunna mera i detalj dryftas, men en fråga skall
beröras. När det i striden mellan en eller två
trappor framhålls av myndigheter, att man
normalt torde kunna nöja sig med en trappa, bara
man har balkonger med en mindre väggyta,
bakom vilken de inneboende kan söka skydd,
tills brandkåren med sina stegar tar ner de
innestängda, blir man betänksam, särskilt som vissa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
