Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 43. 20 november 1956 - De svenska järnvägarna — utveckling och utvecklingstendenser, av Erik Upmark - Ryska försök med kärnfusion, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 november 1956
1005
Ryska försök med kärnfusion
Fig. 15. Transporter i småbehållare har slagit igenom
fullständigt, medan det här visade transportsystemet med
storbehållare ännu icke mötts av samma framgång.
genomföres, bör järnvägen beredas ekonomisk
kompensation så att icke trafikanter på övriga
linjer skall behöva betala alltför höga avgifter.
Järnvägarna är fortfarande nationalekonomiskt
bäst ägnade att handha vissa transportuppgifter.
Linjerna bör då också i de avseenden så är
nödvändigt upprustas till erforderlig kapacitetsnivå.
Denna upprustning bör då också genomföras i
tid. För en mellangrupp av transporter är
bedömningsläget osäkert och blir beroende av
transportpolitikens inriktning. I andra fall är
andra transportmedel än järnvägen att föredra.
I stort sett synes dock vara att konstatera att
de svenska järnvägarnas framtidsutsikter kan
bedömas mera optimistiskt under jubileumsåret
1956 än under trekvartssekelåret 1931.
I framtiden bör kapacitetsproblemen bli mindre
framträdande än i dag och i stället
kvalitetsproblemen mera påtagligt träda i förgrunden.
Genomgående bör en bättre bana kunna
åstadkommas, särskilt på huvudlinjerna. Även fordonens
gång — och för personvagnarna andra
behaglig-hetsegenskaper — bör förbättras. Bana och
fordon bör därefter kunna medge ökade hastigheter
utöver nuvarande på huvudlinjer 120 km/h (130
km/h för motorvagnståg) och 90 km/h. I
Frankrike har man 140—130 km/h och överväger nu
att på vissa sträckor övergå till 160 km/h.
Godsvagnarnas gång-, lastnings- och
lossningsegenskaper bör även förbättras så att godsskadorna
kan nedbringas liksom emballagekostnaderna,
och lastning och lossning bli snabbare och
förbilligas. Automatiska eller i varje fall
halvautomatiska koppel är vidare ett önskemål.
Järnvägen bör vidare i betydande grad kunna dra
nytta av teknikens landvinningar på många fält,
av atomkraften sannolikt dock endast indirekt
via kraftnäten, överhuvud taget har
järnvägstekniken anknytning till den allmänna tekniken
på ett mycket stort antal punkter. Därigenom
har också järnvägsingenjören möjlighet att få
röra sig på mycket mera nyhetsbetonade fält än
den utomstående kanske kunde vara böjd att tro.
539.17
Vid mycket hög temperatur kan lätta atomkärnor reagera
med varandra till tyngre kärnor varvid en del av massan
omvandlas till värmeenergi. Sådana processer, som brukar
kallas kärnfusioner eller termonukleära processer, utspe
las i stjärnorna och ger de enorma energimängder som
bl.a. solen utstrålar (Tekn. T. 1950 s. 507, 1952 s. 234).
Kärnfusion har också utnyttjats i vätebomben (Tekn. T.
1954 s. 607), och frågan är om en process av denna tvp
kan göras reglerbar så att den kan användas för fred iga
ändamål.
Nödvändig temperatur
Att hög temperatur fordras för att cn kärnfusion skal
ske beror på att atomkärnorna måste ha så stor energi
vid sammanstötningarna att Coulomb-barriären kan
passeras. Av särskilt intresse är termonukleära reaktioner i
deuterium eller i en blandning av deuterium och tritium
därför att de fordrar relativt låg temperatur. För att de
skall nå nämnvärd hastighet fordras dock en temperatur
på miljontals °C.
Deuterium med en täthet av samma storleksordning som
en fast kropps måste upphettas till 2 • 10G °C (0.2 M°C) för
att fusion skall ske i sådan omfattning att en neutron
frigörs per sekund och gram deuterium. Ar gasen starkt
förtunnad (1013 atomer per cm3), behövs 0,5 M°C för
samma effekt i 1 g deuterium som då skalle ha en volym
på 30 000 m3. Vid så hög temperatur bör gasen vara en
nästan fullständigt joniserad plasma, dvs. den består
praktiskt taget uteslutande av fria atomkärnor.
Den energimängd, som måste koncentreras i plasman för
att termonukleära reaktioner skall ske i den, är relativt
liten, bara några få kilowattimmar för höjning av
temperaturen T i 1 g deuterium till 1 M°C. Svårigheten är
att åstadkomma en så god isolation att inga
värmeförluster uppstår. Plasmans värmeledningsförmåga är nämligen
proportionell mot T5’2. Om man upphettar materia utan
isolation till bara några tiotusentals °C, blir
värmeförlusten så stor att en ytterligare höjning av temperaturen
är omöjlig.
En annan svårighet är att mycket stora tryck uppstår vid
upphettning av fast eller flytande deuterium; vid 0,1 M°C
blir trycket t.ex. 10 Mb. Därför kan termonukleära
reaktioner utföras bara under mycket korta tidsperioder i tät
materia, och de kommer alltid att likna explosioner soin
dock inte behöver vara farliga.
Reglerad kärnfusion
Termonukleära reaktioner kan ske i en gasmassa som i
sin helhet har nått tillräckligt hög temperatur. En sådan
process kan emellertid uppstå bara i en mycket stor
mängd materia, t.ex. i solen, därför att utstrålningen av
energi annars blir så stor att reaktionstemperaturen inte
kan upprätthållas. Några utsikter att utföra en reglerad
process av denna typ i laboratorieskala är i dag inte
skönjbara. En annan utväg är att genom en mycket kortvarig
temperaturhöjning åstadkomma en snabbt övergående
reaktion.
Den senare metoden har provats i Ryssland. För dess
genomförande fordras att man kan isolera den upphettade
plasman från det kärl i vilket den är innesluten. Ett sätt
att göra detta är användning av ett magnetfält. I ett
tillräckligt starkt sådant kan nämligen elektroner och joner
röra sig fritt bara längs fältets kraftlinjer. I ett plan vin-
Referat av "Russian thermonuclear experiments" i Nucleonics juni
1956 s. 36—43.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
