Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 4 december 1956 - Ståls väteförsprödning vid elektrolytisk metallbeläggning, av Uno Trägårdh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1052
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 2. Katodisk behandling i 5 N alkalihydroxidlösning,
upptill vid 20°C, nedtill vid 80°C; - stål A, - - - stål B,
–-stål C. Strömtäthet 7,3 A/dm’.
ning till 200°C i luft ofta föreskrivs för
väte-utdrivning. Bestämningarna utfördes i en av
AB Separator konstruerad vakuumapparat.
Väteinnehållet beräknades i mm3 (0°C 760 torr) per
gram järn.
Försöksmaterialet utgjordes av tre olika
kolstål (fjäderstål) som till sammansättning och
framställning är relativt lika men som visar
olika känslighet för väteförsprödning. Stålen
levererades i bandform (bredd 10—13 mm,
tjocklek 0,20—0,25 mm) från tre olika järnbruk och
erhöll beteckningarna A, B, C, varvid A var mest
och C minst vätekänsligt, tabell 1.
Banden var härdade och anlöpta. Den
metallografiska undersökningen, utförd av
Metallografiska Institutet, visade att A och B hade små
runda cementitkorn i en grundmassa av anlöpt
martensit. Dessa band hade alltså före
härdningen mjukglödgats. I det undereutektoidiska stålet
C fanns ingen cementit. Austenitens kornstorlek
var i alla tre banden mycket liten vid
värmning-en före avkylningen men var ej mätbar efteråt.
Martensiten var också mycket finkornig. Både
A och B visade en svag avkolning mot ytan.
Huruvida C var ytavkolat var svårt att fastställa.
Alla tre banden innehöll en normal halt av slagg,
huvudsakligen av mangansulfider och silikater.
Slagghalten var något högre i A än i B och C.
Inga härdsprickor eller andra fel kunde iakttas.
Försöken utfördes i rektangulära kyvetter av
glas eller polyeten med en elektrolytvolym av
500—1000 ml och i termostat. Alla använda
kemikalier var av högsta renhetsgrad. Provbitarna
(längd 120 mm) placerades horisontellt med
strömtilledning på mitten mellan parallella
elektroder. Före behandlingen (och vägningen)
tvättades provbitarna i bensin, skurades med
wie-nerkalk i natriumsilikatlösning och spolades
ined destillerat vatten. Efter försöken spolades
Tabell 1. Försöksstålens sammansättning och egenskaper
Stål
ABC
Kol .................... %> 1,04 1,07 0,70
Kisel .................. »/o 0,23 0,22 0,25
Mangan ................°/o 0,57 0,75 0,40
Fosfor ................. % * 0,025 0,03
Svavel .................. °/o * 0,011 0,02
Krom .................. o/0 0,05 0,01 <0,005
Nickel ................. o/o 0,05 0,01 0,005
Molybden .............. °/o <0,01 <0,01 <0,01
Kobolt ................. o/0 o,01 <0,01 <0,01
Vanadin ............... °/o 0,01 <0,01 0,01
Koppar ................. % 0,02 0,02 0,02
Aluminium ............. °/o < 0,01 < 0,01 < 0,005
Bly .................... o/0 o,01 < 0.005 0,00
Tenn .................. o/0 0,05 0,01 < 0,005
Antimon .................. spår spår saknas
Hårdhetstal HVP, 200 p
belastning ...........•....... 494 390 372
Bocktal, 2,5 mm radie...... 74 95 109
Bristningsvinkel ......... ° > 180 >180 >180
* ej bestämt. Ag, Bi, Cd, Zn och Zr saknas i alla stålen.
Fig. 3. Katodisk
behandling i 5 N [-alkalihydroxidlösning,-]
{+alkalihydroxid-
lösning,+} upptill
vid 20°C, nedtill
vid 80° C; -
stål A,–-stål
B, Konstant
strömmängd 7,5
A/min.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
