Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 47. 18 december 1956 - Bränsleförsörjningen i atomåldern, av Torsten Widell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 november 1956
1099
Av stor betydelse är emellertid skogen som
drivmedelsersättning för motortrafiken, särskilt som gengasbränsle
men även som tjärolja för fiskebåtar samt motorsprit och
terpentin för bilar. I detta sammanhang skulle det varit
av värde om Bränsleutredningen hade undersökt
motorspritens förutsättningar och nationalekonomiska betydelse
under normala tider och om statsmakternas negativa
politik i denna fråga kan anses vara till fördel för landet.
Torv
Våra torvtillgångar har uppskattats till 6 • 10° t, räknat
som torrsubstans. Med normalt värmevärde på torven
motsvarar detta över 30 000 • 109 kWh, eller mer än Sveriges
uppskattade energibehov under innevarande halvsekel.
Avvattningen utgör det stora problemet för torvindustrin.
Huvudproblemet är därvid att få ett bränsle med sådana
transport-, lagrings- och eldningsegenskaper samt ett
sådant pris att det kan konkurrera med andra bränslen.
Frästorv med ca 50 °/o vattenhalt kan direkt användas
som industribränsle. En frästorvanläggning av
standardtyp för 150 000 t/år, ekvivalent med 30 000 t olja, beräknas
kosta 7 Mkr. i anläggning och årskostnaderna motsvarar
50 kr/t eldningsolja. Frästorven kan dock inte ekonomiskt
transporteras längre sträckor och den förutsätter speciell
eldningsapparatur. Frästorvtillverkningen kan emellertid
kombineras med en brikettfabrik, såsom hos AB Svensk
Torvförädling i Sösdala. Standardanläggningen lämnar då
60 000 t briketter med värmevärdet 4,9 kWh/kg (4 200
kcal/kg). Anläggningskostnaden ökas då till 15 Mkr., och
årskostnaden beräknas till något över 50 kr/t fritt fabrik,
motsvarande 125 kr/t eldningsolja eller 1,1 öre/kWh.
Någon noggrann inventering av möjligheterna att bygga
frästorvfabriker har inte gjorts men man har uppskattat
att 10—20 anläggningar av den angivna storleken är allt
som skulle kunna komma i fråga.
Ett annat sätt att avvattna torven är att pressa bort
vattnet efter våtkolning, och enligt gjorda undersökningar
synes denna väg vara tekniskt framkomlig, men metodens
ekonomi är ännu inte klarlagd. Våtkolningen väntas
kunna tillämpas vid många mossar som inte lämpar sig för
frästorvproduktion, och enligt en uppskattning skulle man
kunna utvinna något hundratal miljoner ton torvbriketter,
motsvarande ca 50 Mt olja. En sådan industri skulle dock
kräva avsevärd tid för sin utveckling och ett kapitalbehov
på ca 500 Mkr.
För en snabb ökning av torvproduktionen synes
maskin-torvmetoden innebära de största möjligheterna, men en
sådan produktion måste förberedas främst genom
grovdränering och grovplanering av mossar samt utarbetande av
standardiserade maskintyper.
Skiffer för oljeframställning
Våra oljehaltiga skiffrar i Närke, Östergötland och
Västergötland samt på Öland har bortsett från uranhalten
beräknats innehålla en energimängd på ca 35 000 • 109
kWh. Skifferns värmevärde är 1,4—2,3 kWh/kg (1 200—
2 000 kcal/kg) och den ur skiffern utvinnbara
oljemängden är som genomsnitt för de olika landskapen 1,7—5
Av energin kan 24 % erhållas i oljan utom för skiffern i
Västergötland, där man endast kan få 11 %>. Den totala
oljemängden har uppskattats till 730 Mt, varav 85 i Närke,
470 i Östergötland, 90 i Västergötland och 85 på Öland.
Den totala mängden får dock inte överskattas, då den inte
är större än oljebehovet under de närmaste decennierna.
Det anförs i utredningen att man "tekniskt sett" anser
att 75 °/o av de angivna oljemängderna skall kunna
utvinnas vid pyrolys av skiffern. Om den beräknade förlusten
på 25 % är beroende av svårigheter att utnyttja
fyndigheterna eller av pyrolysmetodernas ofullkomlighet framgår
dock inte. Om det avses pyrolysmetodernas
"verkningsgrad" måste man teoretiskt sett komma till 100 °/o, och
kanske t.o.m. något högre om man gör jämförelser med
det normala Fischer-provet.
Närke-skiffern har beräknats innehålla 4 000 • 109 kWh,
varav 1 000 • 109 kWh kan utvinnas som olja. De
ekonomiskt användbara mängderna kan dock inte anges utan
ingående undersökningar.
Industriellt bearbetas skiffer i huvudsak av det helstatliga
Svenska Skifferolje AB i Kvarntorp. Man tillämpar där
två principer, den av Fredrik Ljungström föreslagna
in-situ-metoden med elektrisk uppvärmning av berget samt
pyrolys i ugnar.
In-situ-metoden med eluppvärmning anges endast ge
netto 45 °/o av vad man med bästa ugnsmetod tar tillvara
av skifferns energiinnehåll. Eftersom det är nödvändigt att
praktiskt taget kontinuerligt disponera elkraft för denna
skifferutvinning, måste man räkna med ogynnsamma
förutsättningar för dess tillämpning. Uppvärmningen kan
emellertid även ske genom eldning med överskottsgas,
varvid utbytet dock skulle sjunka till 36 °/’o.
Den även av Fredrik Ljungström föreslagna metoden till
underjordsförgasning av skiffer med syre eller syreanrikad
luft är nämnd, men man saknar en närmare utredning av
denna metods tekniska och ekonomiska förutsättningar.
Ugnsanläggningarna i Kvarntorp ger förutom
oljeprodukter ca 300 kg svavel per ton olja, vidare
överskottsvärme, som utnyttjas för ångalstring, samt betydande
mängder gasol. Dessutom får man jordbruks- och
byggnadskalk ur den örsten, som erhålls vid skifferns
sortering. Vid den ugnsmetod som tillämpas får man gas som
innehåller ca 35 °/o kväve. Kvävehalten minskar något dess
värde som stadsgas men gör den mer värdefull som
råvara för kvävegödselmedel. I en ammoniakfabrik, som
arbetar på grundval av gas, ånga och elkraft från
skiffer-oljeverket, kommer man att framställa 22 000 t/år
ammoniak för vidare bearbetning i salpeterverken i Köping till
kvävegödning, motsvarande en fjärdedel av landets behov.
En stor olägenhet med ugnsmetoden är att betydande
mängder svavel i form av svaveldioxid avgår med
rökgaserna, vilket gör att en utbyggnad i större skala inte är
tänkbar utan svavelrening av rökgaserna.
Det för 1957 beräknade oljeutbytet är 66 000 m3
eldningsolja och 28 000 m3 bensin, sammanlagt alltså 94 000 m3.
Skifferförbrukningen anges vara 3,4 Mt/år. Enligt bolagets
ombyggnadsplan skulle produktionen emellertid höjas till
107 000 m3/år. Med hänsyn till det stora behovet av
motordrivmedel har man även diskuterat en konvertering av de
tyngre oljeprodukterna, varvid årsproduktionen skulle bli
49 000 m3 bensin och 36 000 m3 motorbrännolja.
Ur de angivna siffrorna kan man beräkna oljeutbytet till
27,7 I/t. För skiffer från Kvarntorpskoncessionen är enligt
Gejrot (Tekn. T. 1945 s. 1222) oljeutbytet 5,5—6 %> enligt
analys, vilket motsvarar 57,5 1/t i medeltal.
Verkningsgraden för ugnsanläggningen med hänsyn till oljeutbytet blir
alltså endast 48 °/o. Efter föreslagen ombyggnad skulle
man få 31,5 1 olja per ton skiffer, motsvarande 55 %>
verkningsgrad. På grund av det använda ugnssystemets brister
i fråga om oljeutbyte, kvävehalt i gas, svavelhalt i
rökgaser och oförmåga att utnyttja stybb borde en utredning
om andra metoder för skifferoljeframställning varit
motiverad.
Vattenkraft
Det samlade energiinnehållet i vattendragen har
beräknats till 150 • 109 kWh/år. En stor del härav kan dock inte
utnyttjas. Med den moderna vattenbyggnadstekniken
räknar man dock med möjligheten att utvinna 80 • 109 kWh/år.
Av vattenkraften finns 45 %> i Norrbottens och
Västerbottens län, nära 40 % i övriga Norrland och endast 15 °/o
i Svealand och Götaland, varav 2 °/o i Sydsverige. Det
genomsnittliga överföringsavståndet vid fullt utbyggd
vattenkraft uppskattas till ca 800 km.
De nu utbyggda vattenkraftverken ger ungefär 25 • 10®
kWh/år, och utbyggnadstakten är ca 2- 10° kWh/år. Man
räknar icke med att nämnvärt kunna öka denna
utbyggnadstakt utan man får snarare en successiv förskjutning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
