Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 48. 25 december 1956 - Nya metoder - Kallplätering av metaller, av SHl - Indikatorrör med inbyggd förstärkare, av S Joste - Jonuteslutning i sockerindustrin, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1144
TEKNISK TIDSKRIFT
igenom binds metallerna samman så starkt att bandet kan
spolas till ringar vilka går till sintring i klockugnar.
Temperatur och hålltid vid sintringen varierar med
metallernas natur. De punktformiga svetsar, som uppstått vid
kallsvetsningen, vidgas så att bindningen mellan
metallytorna blir praktiskt taget kontinuerlig (fig. 1). Sintringen
kan ske vid en temperatur över båda komponenternas
om-kristalliseringspunkter. Ofta väljs dock
sintringstempera-turen med hänsyn till den lägre
omkristalliseringstempera-turen varvid den metall, som har den högre kan bibehållas
i kallbearbetat tillstånd.
Sintringen medför vissa begränsningar för processens
användbarhet. En sådan är t.ex. att en relativt svårsmält
metall, kombinerad med en lättsmält, inte kan
mjukglödgas utan att den senare smälter, såvida man inte kan
använda en mycket speciell upphettningsteknik.
För övrigt sägs metoden vara förvånansvärt fri från de
svårigheter som möter vid gängse pläteringsmetoder. Inga
komplikationer uppstår genom värmesprödhet, diffusion,
komponenternas löslighet i varandra eller kemisk aktivitet
hos en eller flera av metallerna. Det är inte svårt att hålla
metallytorna tillräckligt rena när de läggs samman
omedelbart efter rengöringen, och goda resultat lär därför ha
erhållits med så svårhanterliga metaller som kalcium,
zirkonium och tantal.
Denna process används nu i ganska stor kommersiell
skala för t.ex. kombinationerna rennickel—mjukt stål,
aluminium—mjukt stål, koppar—aluminium,
koppar—härd-bart kolstål, silver—Monel och rostfritt stål—koppar (G
Durst i Journal of Metals mars 1956 s. 328—333). SHl
Indikatorrör med inbyggd förstärkare. Ett nytt
elektronrör, Wamoscope (fig. 1), vilket är en kombination av
ett vandringsvågrör och ett katodstrålerör, har utvecklats
i USA.
En elektronkanon alstrar en elektronstråle, som leds
genom vandringsvågrörets spiral. Till spiralen föres t.ex.
Fig. 1. "Wamoscope", kombinerat förstärkar-,
blandar-och indikatorrör för radarutrustningar.
Fig. i. Sintringens
inverkan på en fog
i 70/30 mässing;
t.v. före sintring,
t.h. efter sintring
30 min vid 700°C.
en inkommande radarsignal, varvid denna både
hastighets- och strömmodulerar elektronstrålen i proportion till
sin amplitud. Denna modulerade elektronstråle passerar
därefter ett elektronoptiskt system, vars öppning regleras
av en lämpligt väld förspänning. Elektroner, vilkas
hastighet är större än likströmskomponentens i elektronstrålen,
kan passera öppningen, övriga hejdas. Fokuseringsspolar
och avlänkningsspolar för katodstrålerörets funktion är av
konventionellt utförande.
Högsta förstärkning är 15 dB och känsligheten — 40 dBm.
Rörets längd är ca 60 cm och skärmdiametern 12,5 cm.
Röret är dock under utveckling och längden torde komma
att reduceras. Provexemplaren är tillverkade för
frekvensområdet 2—4 GHz, bandbredden är 300 MHz. I
kombination med erforderliga förstärkarrör av vandringsvågtyp,
som fordras för att man skall uppnå samma känslighet
som i dagens radarmottagare av konventionell typ, kan en
brusfaktor av 6 dB uppnås. Vid stora serier beräknas
rörets pris kunna hållas vid 500 $.
Som exempel på användningen av det nya röret kan
nämnas, att i en speciell radarmottagare detta jämte 2—3
vandringsvågrör ersätter 70 rör av vanlig typ. Följande
funktioner i en normal radar elimineras: lokaloscillator,
blandare, mellanfrekvensförstärkare, detektor och
videoförstärkare. Möjlighet finnes att effektivt utnyttja röret
även i televisionsmottagare (Aviation Week 17 sept. 1956
s. 75). S Joste
Jonxiteslutning i sockerindustrin. En teknik, genom
vilken elektrolyter kan skiljas från icke-elektrolyter, är
jonuteslutning (Tekn. T. 1953 s. 191, 890; 1954 s. 1079). Den
har ännu inte fått teknisk användning, men i USA lär
sockerindustrin nu vara allvarligt intresserad av en
jon-uteslutningsprocess (Ultra-Sucro B-molasses) genom vilken
man lär kunna utvinna 7,6—10 °/o mera råsocker ur
sockerrörs- eller betmelass än med i dag använda metoder.
Sockersaften innehåller oorganiska salter som vid
sockrets utkristallisering anrikas i moderluten. När de nått
tillräckligt hög koncentration hindrar de sockrets
kristallisation, och man får därför en rest, melassen, innehållande
en betydande mängd socker som inte kan utvinnas.
Vid den nämnda processen späds melassen med vatten
och försätts med kalk, fosforsyra och några andra ämnen
vilkas natur inte meddelas. Härvid erhåller man en
fällning som avlägsnas genom centrifugering. Den klara
lösningen behandlas sedan i en jonuteslutningsanläggning där
mer än 90 °/o av elektrolyterna avlägsnas. Den erhållna
klara lösningen kan bringas att kristallisera genom
indunstning.
Jonuteslutningsanläggningen kan fogas in i en
existerande råsockerfabrik utan att ändringar i denna behöver
göras. Den kan regleras automatiskt (Chemical Engineering
okt. 1956 s. 118, 120). SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
