Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 48. 25 december 1956 - nim 5, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1146
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. i. Lavafält.
peraturen för juli 11,1°C och för januari —0,6°C. Under
mötet rådde mest mulet väder, och temperaturen torde ha
varit 8—10°C. Klimatet är mycket ogynnsamt för växter,
särskilt träd, men gräs frodas utmärkt tack vare den
rikliga nederbörden. När ön bebyggdes fanns skog mellan
fjällen. Den har emellertid till största delen förbrukats,
och Island är därför i dag praktiskt taget utan skog. På
avsides liggande platser finns dock ännu björk- och
pilskogar. Inhemska barrträd saknas däremot helt och hållet.
Under utflykterna mötte vi ofta imponerande
basaltfor-mationer, t.ex. Almannagjå, fig. 3, vid Pingvellir, Islands
gamla tingsplats. Bussarna rullade ofta över vidsträckta,
fullständigt sterila lavafält, ibland ganska släta, fig. 4,
ibland bestående av grus och ibland av skarpkantade,
uppblåsta block. Lavan är oftast mörkgrå eller nästan svart
men också brun, klarröd, orange eller gulaktig. Det som
Fig. 5. Keriö, en utslocknad vulkan.
fäst sig mest i mötesdeltagarnas minne torde vara det
vidunderliga färgspel som det isländska landskapet bjuder på.
Många berg har den koniska form som man väntar hos
vulkaner, och Hekla såg vi tydligt på färden från
Reykjavik åt sydväst mot HliÖarendi. Omkring 12 km
nordnordväst om Selfoss finns en utslocknad krater, KeriS, fig. 5.
Lavan skiftar här i brunt, rödbrunt, rött, orange och gult.
Den röda färgen överväger, och vägen som går tätt förbi
kratern är belagd med rött lavagrus. Marken omkring
kratern och en del av dess insida är täckt med lysande grönt
gräs.
Varma källor träffade vi ofta på, bl.a. passerades
Deildar-tunguhver och uppehåll gjordes vid Krysuvik söder om
Reykjavik samt vid HveragerÖi intill huvudvägen mellan
Reykjavik och Selfoss, Islands andra stad. Vid Krysuvik
sprutar en tjock ångstråle ut ur marken och där finns
också kokande lerpölar som är raffinerat otäcka.
Det stora jordvärnieområdet vid Geysir besöktes givetvis.
Störi-Geysir var på dåligt humör och ville inte spruta trots
att arrangörerna försökte muta den med stora mängder
såpa. Som ersättning fick vi emellertid se ett utbrott av
en mindre gejsir strax intill. Marken är i detta område till
stor del täckt med avsättningar från de varma källorna
och skiftar i en serie läckra pastellfärger. Ur hål, som
tycks leda direkt till Hades, stiger ångor upp, och av de
små sjöarna med ångande vatten, fig. 6, har en klarblå
och en annan klargrön botten.
Islands historia
Islands historia är känd från sin allra första början, dvs.
från 874 då norrmannen Ingölfur Arnarson bosatte sig i
Island. Tidigare hade visserligen kelter eller irer varit där
längre eller kortare tid men inte blivit bofasta. I
Land-nåmabok uppräknas ca 400 namn på dem som först
flyttade till Island; även deras förfäder, barn och gårdar
nämns. Sammanlagt innehåller boken ca 3 000 namn på
personer och platser. Av de förra kom ca 850 från Norge,
ca 125 från de brittiska öarna och ca 40 från Sverige. Man
tror emellertid att även danskar invandrade.
Mycket är inte bevarat om befolkningens levnadssätt i
forntiden, men man vet allt om Islands politiska historia
och kyrkohistoria. Det finns listor över lagsagomän och
biskopar ända från kristendomens införande samt ett otal
historiska verk om präster, lagsagomän, diktare och
märkliga män och kvinnor. Historieskrivningen har till stor
del varit personhistoria. Detta gäller inte minst om Snorri
Sturlusons verk från början av 1200-talet, som alltjämt
läses allmänt i Island i sin ursprungliga form.
Under färderna kom vi ofta i kontakt med isländsk
historia, t.ex. genom ett föredrag vid Snorri Sturlusons bad,
fig. 7. I detta är vattnet fortfarande varmt, och man kan
beskåda ingången till den underjordiska gång som förr
ledde från badet till gården Reykholt norr om Reykjavik,
där Snorri bodde större delen av sitt liv. Gården är nu för
länge sedan borta och ungefär på dess plats står en
folkhögskola. Vid Skalholt öster om Reykjavik berättade en
präst om detta biskops- och lärosätes historia. Vid
Ping-vellir, där alltinget samlades med början 930, hölls ett
föredrag från lagsagomannens plats, Lögberg. Almannagjå,
som reser sig brant bakom talaren, ger en sagolik akustik.
Islands näringar
Omkring 60 år efter det Ingölfur Arnarson landstigit var
landet enligt sagan fullt bebyggt. Det hade då ca 60 000
invånare; nu har det ca 160 000 av vilka 40 °/o bor i
Reykjavik. Räknar man på öns hela areal, är Island alltså
mycket glest bebyggt, men man måste komma ihåg att
stora delar av landet är belt obeboeliga.
I stort sett är Island kargt och ofruktbart, och människor
kan bo bara på låglandet, längs kusterna och i dalarna;
inte ens där är det alltid särskilt inbjudande. Det lilla
samhället Porlåkshöfn vid bukten mitt emot Eyrabakki
sydost om Reykjavik begränsas t.ex. inåt landet av ett stort,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
