Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 7 - Sveriges energiförsörjning, av S Hähnel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stämmelse var parterna då överens. Den har
emellertid knappast någonsin varit ett hinder
för eget konstruktionsarbete inom industrin.
Konstruktionen av Adam beställdes hos Asea,
men när detta avtal utlöpte vid mitten av 1959
förnyades det inte.
Det är sålunda oriktigt att tala om ett
konstruktionsmonopol. Den begränsning av
industrins konstruktionsarbete som kan finnas
beror på att industrins ägare inte är villiga att
stå för hur höga kostnader som helst och att
konstruktionsarbete i regel utförs i samband
med konkreta beställningar. När staten är
beställare har den givetvis inflytande över var
och hur ett beställt arbete skall utföras. En
väsentlig del av det konstruktions- och
beräkningsarbete inom kärnteknikområdet, som
hittills har utförts av svensk industri, har
bekostats av staten över Vattenfallsstyrelsen och AB
Atomenergi.
Vänta eller arbeta?
Kärnenergin är i dag inte konkurrenskraftig.
Man skulle därför lugnt kunna vänta tills de
ledande på området, vilka börjat sitt arbete
för militära ändamål, nått fram till
konkurrenskraftiga, kommersiella reaktorer. Detta är
inte helt orimligt utan troligen det för
närvarande bästa för underutvecklade länder och
många är det på kärnenergins område. I
Sverige har vi emellertid inte velat följa den linjen
utan har satt i gång ett eget utvecklingsarbete.
Vi har nämligen ansett oss ha stora
möjligheter till framgång inom kärnenergiområdet på
grund av goda framsteg i forskningen och goda
resurser inom mekanisk och metallurgisk
industri. Dessutom finns stora urantillgångar i
Sverige. Vi tror att vi lättare och på bättre
villkor kan få del av framstegen i andra länder,
ju mera vi själva kan uträtta. Vi tror att eget
arbete också kan ge den svenska industrin en
bättre chans att vara med inom
kärnenergiområdet.
Hittills har staten satsat inemot 500 Mkr. ocli
är beredd att i fortsättningen offra betydande
belopp. Denna insats kan kanske betraktas som
en hjälp åt svensk industri och därmed av
intresse för hela landet. Den skall göra det
möjligt för oss att konkurrera med andra
länder på detta nya område av tekniken. Gör den
inte det, måste den anses förfelad.
Den svenska linjen
Varje utvecklingsarbete inom
kärnenergiområdet fordrar betydande resurser. Dessa får inte
underskattas, som man kanske ibland gör. John
Cockcroft har sagt att utveckling av en ny
reaktorkonstruktion t.o.m. prototypstadiet kräver
1 000 manår av kvalificerad personal. Även
stora länder som gör betydande insatser har
därför specialiserat sig på vissa reaktortyper.
En stor del av verksamheten i Storbritannien
har t.ex. ägnats åt den grafitmodererade,
gas-kylda reaktorn med naturligt uran som bränsle.
Denna typ valdes på ett tidigt stadium, och
man har sedan hållit fast vid den.
I Sverige har utvecklingsarbetet främst
koncentrerats hos AB Atomenergi. Där har man
samlat en för svenska förhållanden betydande
stab av personal och fond av kunnande.
Centrum för arbetet blir Studsvik-anläggningen
som får en betydande uppsättning
forskningsreaktorer och laboratorier. Atomenergi svarar
också för bränsleförsörjningen för vilken
brytning och bearbetning av uranhaltig skiffer i
Billingen är av stor vikt.
Det svenska utvecklingsarbetet gäller i övrigt
en reaktortyp med naturligt uran som bränsle
och tungt vatten som moderator. Den första
kommersiella anläggningen blir R3/Adam
(Tekn. T. 1958 s. 1077) som byggs i Ågesta
söder om Stockholm och skall leverera värme
till Farsta och dessutom ge elkraft.
Anläggningen har blivit försenad och fördyrad,
vilket inte är ovanligt inom kärnenergiområdet.
Det är angeläget att nästa steg i utvecklingen,
R4/Eva, kommer i lämplig tid efter R3/Adam
så att erfarenheterna från denna kan utnyttjas
på bästa sätt. Å andra sidan får R4/Eva inte
dröja så länge att erfarenheterna från den inte
kan tillgodogöras vid konstruktionen av större
kraftverk i början av 1970-talet.
Liksom i t.ex. Storbritannien måste arbetet i
Sverige huvudsakligen koncentreras på en
linje. Man har härvid valt naturligt uran —
tungt vatten. Ingenting har hittills visat att
detta val är oriktigt. Typen anses alltjämt vara
en av de mest lovande. Uppgifterna i motsatt
riktning från USA (Tekn. T. 1959 s. 1310) bör
man troligen inte fästa större vikt vid, då
amerikanarna har erfarenheter huvudsakligen
från reaktorer med anrikat uran (Tekn. T. 1960
s. 79).
Sådana reaktorer får knappast någon
avgörande betydelse för Sverige under 1970-talet,
eftersom man då skulle bli starkt beroende av
import av kärnbränsle från kanske en enda
leverantör och bränslekostnaden skulle bli av
samma storleksordning som vid användning av
olja.
I Kanada arbetar man också med
tungvatten-reaktorer och ämnar tydligen fortsätta därmed.
Även i Frankrike och Storbritannien har man
under senare tid visat intresse för
tungvatten-typen.
Komplettering av den svenska linjen med
andra reaktortyper, väsentligen importerade, skall
dock inte uteslutas. Frågan är emellertid hur
mycket man skall satsa på kärnenergin under
förberedelseskedet. Man kan också fråga när
det svenska arbetet bör kompletteras med de
erfarenheter som importerade reaktorer kan
ge. Mycket talar för att man kan dröja därmed
och bestämma sig först när man bättre kan
bedöma de olika typernas värde.
Det synes därför klart att utvecklingsarbetet
enligt den svenska linjen bör ges prioritet vid
användningen av statens insatser. En
komplettering genom import får bero på hur stora
belopp som kan disponeras, och det kan hända
att den måste uppskjutas. Vill privata företag
emellertid importera reaktorer, bör de inte
151 TEKNISK TIDSKRIFT 1960 H. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
