Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 17 - Görvälnverket, av Georg Björkholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
satts med gravimetriska. För aluminiumsulfatet
har man gjort detta dels för att uppnå
önskvärd mätnoggrannhet, dels för att möjliggöra
fjärrkontroll av doseringen från driftcentralen.
För kalken, som doseras i form av en mättad
kalciumhydroxidlösning, är inte apparatens
mätnoggrannhet av lika stor betydelse, då
kalk-vattenberedaren tjänstgör som en buffert med
tämligen stor kapacitet. Däremot är det av vikt
att apparaten är driftsäker, vilket icke alltid
varit fallet med den volymmetriska
utrustningen. Kalken liar benägenhet att flyta, vilket gör
den svårdoserad.
Doseringsapparaterna är försedda med
upp-slamningskärl. Kalkdoseringsapparaten har
dessutom en cellmatare för hindrande av
materialgenombrott och för ökning av
matningssäkerheten.
Den nya kalkvattenberedaren, som i princip
konstruerats som en snabbfällare, har en area
på 23 m3 och en total volym på 70 m3. Den
beräknas kunna ge upp till 1 000 m3/dygn mättad
kalklösning. I beredaren skall ständigt finnas
något överskott på kalk. Den egentliga
doseringen av alkali sker nämligen genom reglering
av mängden lösningsvatten, som tillföres
genom en särskild vattencistern. Den tillförda
vattenmängden indikeras i driftcentralen och
kan styras därifrån.
Det bör nämnas, att den utredning som
föregick utbyggnaden, visade att en övergång till
våtdosering av aluminiumsulfatet, vilket ur
kontrollsynpunkt kunnat medföra vissa fördelar,
skulle ställa sig alltför kostsam. Ävenså befanns
det ur såväl investerings- som
driftkostnadssynpunkt förmånligast att tillsvidare bibehålla
användningen av släckt kalk. En framtida
övergång till osläckt kalk har dock beaktats.
En av de allra viktigaste åtgärderna för att
öka verkets leveransförmåga och möjliggöra
dess fortsatta utbyggnad var att ersätta
blandningsrännan som låg i väst—östlig riktning i
kemikaliebyggnadens andra våning med en
större. I dess ställe har i samma våningsplan
men längs dess östra vägg anordnats en med en
mellanvägg försedd ränna, där varje halva kan
avstängas för tillsyn. Rännan är
dimensionerad för den angivna slutliga leveransförmågan.
Den i reningsproceduren använda kiselsyran
köps i form av flytande vattenglas, som
levereras med tankbil och efter utspädning med
lika volym vatten lagras i en i
kemikaliebyggnadens källarvåning anordnad betongbehållare,
rymmande 30 m3. Den är försedd med
omrörare och nivåvisare. Från lagertanken pumpas
vattenglaslösningen till ett doseringsrum i
andra våningen, där den aktiveras, dvs.
neutraliseras genom tillsats av ammoniumsulfat. Detta
sker i två med omrörare försedda behållare
av rostfri plåt, som vardera rymmer 10 m3.
Den färdigberedda kiselsyran pumpas till en
fördelningsanordning i fällningsbyggnaden,
med vilken den rätt fördelas på de tre
fällningsenheterna. Den sätts till i första
flock-ningskammaren i varje fällningsenhet. En
bättre effekt erhålles nämligen om en viss tid
förflyter mellan sulfat- och kiselsyratillsatsen, så
att flockbildningen hunnit komma i gång. I
medeltal doseras 5 mg aktiverad kiselsyra per
liter vatten och för aktivering åtgår 0,2 kg
ammoniumsulfat per kilogram vattenglas.
Klordoseringen har inte ändrats i princip.
Förut befintliga apparater har flyttats till det
nya doseringsrummet för klor i
kemikaliebyggnadens översta våning. Ett nytt aggregat har
samtidigt anskaffats. Kloren levereras till
verket i 500 kg fat per lastbil. De förvaras i ett
särskilt lagerutrymme i samma våning. Dit kan
de lyftas och köras med en telfer utan
omlastning. Klordosen uppgår för närvarande till
omkring 0,5 mg/1.
Vattnet desinficeras enligt kloraminmetoden.
Så länge ammoniumsulfat används som
aktiveringsmedel för kiselsyran behöver emellertid
ammoniak icke doseras samtidigt med kloren,
då ammoniumsulfatdoseringen är tillräcklig för
att kloramin skall erhållas. En reservapparat
för dosering av ammoniak finns.
För att förbättra vattnets lukt och smak
tillsätter man som tidigare nämnts särskilt under
höstmånaderna ca 5 mg/1 aktivt kol till
vattnet. Kolåtgången är och kommer för en lång
tid framöver att vara relativt liten. Det har
därför icke ansetts erforderligt att göra några
mera långtgående ändringar av dess transport
och lagring. Det köpes och förvaras i säckar.
Fig. 7. Plan över
verkets
friliggande delar.
452 TEKNISK TIDSKRIFT 1960 .H. 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
