Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 17 - Metoder för ozonisering av vatten, av Gudmund Næslund och Henry Åberg - Två ballonger med nära 90 m diameter - Fläckskyddsbehandlade tyger - Ett syntetgumi för 260 — 315°C - En rysk lagermetall - Andras erfarenheter - Rymdfarkosters konstruktion, av Björn Bergqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vatten- och ozon-luftblandningen spolas ned
i sidkolonnen, som står i kommunicerande
förbindelse med den egentliga kontaktkolonnen
dels genom ett rör nedtill, varigenom
driftvattnet med däri löst ozon återvinns, dels genom
en ledning upptill för avgående ozonluft.
Denna ledning avslutas med den porösa cylindern
genom vilken luften pressas ut i det
nedåtgående vattnet i blandningsröret på grund av
övertrycket i sidkolonnen.
Systemet ger, liksom det föregående, en
väsentligt mindre pumpningskostnad än det
ursprungliga systemet med totaldispergator. Det
ger också goda möjligheter att reglera
luftmängden oberoende av den passerande
råvattenmängden. På grund av övertrycket i
sidkolonnen kommer dessutom en större mängd
ozon att lösa sig i driftvattnet, som sedan
överförs till kontaktkolonnens nederdel.
Systemet kräver emellertid större energi på
grund av det tillkommande luftmotståndet i
den porösa cylindern. Detta spelar dock ingen
avgörande roll vid sidan av den minskning av
pumpningsarbetet, som uppnås för
huvudvattenmassan. Den speciellt åsyftade fördelen med
systemet, en effektivare och jämnare
disperge-ring, uppnås genom att luften pressas ut i det
passerande vattnet genom en porös skiljevägg.
Därigenom kan en god ozonekonomi
åstadkommas, samtidigt som effekten ökas.
De två sist beskrivna systemen har
framkommit tämligen nyligen. Vad som främst synes
ha föranlett deras utarbetande är, förutom det
principiella önskemålet att minska
energibehovet för vattnets pumpning, de senaste årens
intresse för att utnyttja luft med högre
ozonkoncentration än som tidigare tillämpats vid
ozonisering av vatten i stor skala. Det
sistnämnda innebär, att mindre luftvolym fordras
per kubikmeter vatten, samt att följaktligen
pumpningsarbetet i motsvarande mån kan
minskas och därmed mindre kraftförbrukande
ejektoranordningar blir tillräckliga.
Två ballonger med nära 90 m diameter skall
amerikanarna sända till 30—40 km höjd för
registrering av kosmisk strålning med upp till 10M eV energi
i 400 kg block av staplade fotografiska
emulsionsskikt (Tekn. T. 1960 s. 343).
Fläckskyddsbehandlade tyger, som stöter ifrån
både vatten och olja, kan man erhålla genom
impregnering med en amerikansk fluorplast. Tyger av
detta slag till klänningar, dräkter, kostymer och
möbler lär bli tillgängliga i Sverige våren 1960.
Ett syntetgummi lör 260 — 31 5° C är en
amerikansk fluorhaltig polymer med handelsnamnet
Vitön. Det uppges ha bättre resistens mot oljor,
flytande bränslen och lösningsmedel vid över 205°C
än någon annan kommersiell elast.
En rysk lagermetall med aluminium som
huvudkomponent innehåller 3,0—5,0 »/o Si, 3,5—5,0 °/o Gu,
0,2—0,6 ®/o Mn, < 1,2 *>/o Fe och < 0,5 »/o Mg. Den
försätts vidare med 32—34 «/o Pb och 6—8 °/o Sb.
0 andras erfarenheter
Rymdfarkosters konstruktion
Utformningen av den bärande konstruktionen i
fjärrymdskepp bestäms av framdrivningssystemet
och uppdraget. Raketer med kemiska drivmedel kan
användas för planetfart om drivmedelstankarna kan
göras avsevärt lättare än för närvarande.
Kärn-drift med direkt upphettning av det utströmmande
mediet ger avsevärt bättre prestanda men fordrar
ytterligare förfiningar av konstruktionen av
tankarna som skall innehålla flytande väte. Jon- eller
plasmadrift med en kärnreaktor som energikälla
verkar mycket lockande för planetfart i stor skala.
Viktuppoffringen, dvs. förhållandet mellan startvikt
och nyttolastvikt, minskas då man går från kemisk
drift över kärndrift med upphettning till jon- eller
plasmadrift.
Konstruktionerna skall utstå belastningar såsom
motordragkrafter, styrlaster, tankövertryck, flera
olika hanteringslaster (vid fyllning, tillverkning,
provning etc.), yttre laster såsom aerodynamiska
krafter, strålningstryck, meteorinslag m.m. samt
slutligen dynamiska påkänningar.
Tunnväggiga drivmedelstankar med inre övertryck,
vilka genom dragspänningar kan bära stora yttre
tryckspänningar från dragkraften osv., erbjuder ofta
markanta fördelar ur viktsynpunkt jämförda med
andra konstruktionsprinciper, t.ex. dubbelskal med
cellkärna. Om man avser att starta fjärrymdskeppet
direkt från jordytan spelar böjmomenten vid
styrning en mycket stor roll för tankdimensioneringen.
De dynamiska effekterna omfattar bl.a. vibrationer,
vilka för de stora, tunnväggiga tankarna blir
svårbemästrade på grund av de låga
egensvängnings-talen, drivmedelskvalpningen — som kan sätta en
gräns för tankdiametern — och de snabba radiella
drivmedelsflödena.
Uppdraget inverkar på konstruktionen genom de
prestanda som fordras och genom att det
bestämmer den påverkande miljön. Denna utgörs av
radioaktiv strålning, temperatur och meteorer. Strålning
får metalliska dislokationer att växa. Man kan ännu
ej ens besvara vissa elementära konstruktionsfrågor,
t.ex. om skalet bör göras tjockt för att kunna utstå
en fortgående försämring eller tunt så att man ej
får farlig sekundärstrålning. Man vet ej heller hur
stor meteorfaran är. Kan det t.ex. löna sig att man
offrar energi i framdrivningssystemet för att en
marsresa skall kunna företas i ett mot ekliptikan
40° lutande plan där, som man tror,
meteorpartikel-tätheten är ungefär tiondelen av den i ekliptikan?
Man känner ännu den interplanetariska miljön
alldeles för litet för att våga förutsäga om skrovet hos
ett stort fjärrymdskepp med lång livslängd skall
likna en ballong eller en bepansrad tank och om det
skall tillverkas av superhållfast material eller bly
(Paul E Sandorff i "Structures for Spacecraft",
American Rocket Society, Paper No. 733—58, nov.
1958). Björn Bergqvist
TEKNISK TIDSKRIFT 1 960 H. 17 459
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
