Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 24 - Eldfast material, av Rolf Norin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tabell 3. Eldfasta material baserade på aluminiumoxid
Råvara ................... Bauxit3* Kaolinit Cyanit Mullit0 Korund"
Sammansättning .......... A1203 • n ILO Al/). • 2 Si02 • 2 H20 AL,03 • SiO„ B A1203 ■ 2 Si02 A1203
Ursprung ................ Sediment Sediment Eruptiv Syntetisk Syntetisk
Produkt ................... Bauxittegel Chamotte- Sillimanit- Mullit- Korund-
Diasportegel tegel (alumo-) tegel tegel tegel
Halt A1208 .............«/o 50—75 30—60b 60 70 95—100
Volym vid användning .... Konstant Konstant Konstant Konstant Konstant
eller avtar eller avtar eller ökar
a gibbsit, diaspor, böhmit; b teoretisk standard 48 %; c smält i elektrougn.
uppnår man vanligen genom att sätta bauxit
till eldfast lera eller till kaolin.
Vida överlägsna i keramiskt hänseende är
eldfast tegel som tillverkas av kaolinsediment,
naturligt anrikade med aluminiumhydroxid i
form av gibbsit eller diaspor. Dessa tegel håller
ofta 50—60 % A1A-
Dolomitteglens egenskaper beror inte bara på
råmaterialet utan också på den metod som
använts vid stabiliseringen av det kalcinerade
råmaterialet. Då stabiliteten växer med växande
halt av kiseldioxid tillsätter man ofta relativt
kiseldioxidrika magnesiummineral vid
framställning av stabiliserad dolomit. Ibland
kom-promissar man med lagringsdugligheten och
gör semistabila produkter med låg
kiseldioxid-halt, inte minst med tanke på eldfastheten.
Specialtegel, tillverkade av elektrokorund,
elektromullit, kiselkarbid och grafit, har alla
mycket intressanta egenskaper. De har stor
eldfasthet, hög värmeledningsförmåga och de
som innehåller grafit och kiselkarbid dessutom
hög elektrisk ledningsförmåga, vilket ibland
kan vara av vikt. En nackdel hos dem alla är
emellertid att materialet vid den vanliga
tillverkningen måste krossas och bindas på nytt.
Därför bestämmer bindemedlet ofta teglets
utformning och egenskaper.
För större enheter med infordringsställen
utan alltför stor formrikedom, t.ex. vannablock,
har man löst strukturproblemet genom att
gjuta materialet vid hög temperatur eller använda
ett bindemedel identiskt med grundmaterialet.
För korundtegel kan man sålunda använda
aluminium som vid den alumotermiska processen
fungerar som värmekälla och ger
aluminiumoxid som bindemedel. Liknande processer
till-lämpas för kiselkarbid- och grafittegel.
Varaktighet
Vid användningen som ugnsinfordring
kommer det eldfasta materialet i kontakt både med
smältor och gaser, t.ex. koloxid, svaveldioxid
och luft. Till dessas förstörande verkan
kommer mekaniska påfrestningar genom stötar vid
ugnens chargering eller avsplittring vid häftiga
temperaturväxlingar. En annan mekanisk
påverkan är den erosion som uppstår genom
metallbadets turbulens vid elektromagnetisk
omröring.
Av primär betydelse för det eldfasta
materialets varaktighet är givetvis att de flesta
silikater är lösliga i varandra. På grund härav
uppstår en sorts utfrätning av teglet vid dettas
kontakt med smält slagg. Det som vanligen
kallas slaggangrepp är emellertid en mera
komplicerad process. Av betydelse är det
angripande mediets kemiska tillstånd vilket
bestämmer resultatet av reaktionen mellan den
flytande fasen och infordringens till största delen
fasta material.
Slaggens benägenhet att angripa det eldfasta
materialet kan i viss mån förutses med
kännedom om de båda materialens kemiska karaktär
(uttryckt t.ex. som graden av aciditet eller
basicitet dvs. molförhållandet metalloxider:
kiseldioxid) samt framför allt på grund av den
på senare tid starkt ökade kännedomen om
oxid- och silikatsystems aktivites- och
jämviktskonstanter vid hög temperatur.
Vid de vanliga slaggresistensproven i
laboratoriet nöjer man sig med att konstatera en
summaeffekt, erhållen t.ex. med degelprov vid
vilket slagg smälts i ett provstycke av det tegel
som skall undersökas.
I mycket enkla fall kan denna metod ge en
uppfattning om det eldfasta materialets
resistens mot den använda slaggtypen, men tyvärr
är iakttagelserna ofta grovt missledande. Man
kan endast konstatera att en betydligt bättre
uppfattning om summaeffekten av det eldfasta
materialets kontakt med slaggen uppnåtts när
prov utförts med större aggregat under något
så när driftmässiga förhållanden.
Det är dock klart att man kan använda
skäligen enkla metoder vid val av infodring för
en viss metallurgisk process, t.ex. sur martin.
Med tanke på slaggens kemiska karaktär vid
den sura martinprocessen anses det självklart
att en sur infodring är lämplig, dvs. en
hög-eldfast produkt innehållande kiseldioxid i
överskott eller huvudsakligen bestående av
kiseldioxid.
Även i detta fall kan emellertid verkan på
teglet ha ett komplicerat förlopp. Förstöringen
av ett silikavalv i en sur martinugn har ofta
förklarats med att materialet har haft för dålig
eldfasthet, valvet "rinner". Processen är
emellertid ofta nog av mera komplicerad natur. Ett
använt silikavalvtegel har ofta på undersidan
droppformade stalaktiter. Att dessa anses bestå
av smältprodukter med i stort sett samma
kemiska sammansättning som teglet är
emellertid en sanning med modifikation.
Skär man igenom ett sådant tegel, finner man
utpräglade kanaler i det och en tydlig
zonbildning. Närmast den varma ytan finns en
zon, bestående av krisobalit, utåt följer en
TEKNISK TIDSKRIFT 1960 H. 23 655
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
