Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 26 - Optimal linjesträckning av trafikleder, av Olof Gunnarsson - Nya metoder - Volframering, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 6. Geometrisk konstruktion av optimalt vägnät
förbindande fem orter; upptill t.v. systemskiss,
upptill t.h. kraftplan, nedtill teoretisk linjesträckning.
av linjesträckning, t.ex. då en linjesträckning
bestämmes av ett visst broläge, kan vissa fiktiva
orter inläggas genom vilka linjer skall dragas.
För lösandet av komplicerade
linjesträckningsproblem kan även mekaniska modeller komma
till användning.
En fullständig behandling av problemet
fordrar, att hänsyn tas till trafikens fördelning
mellan olika orter som funktion av
trafikmöjlig-heterna7. Detta medför, att man först måste
anta en viss linjesträckning för att kunna
beräkna trafikbelastningen q på ingående
delsträckor, och att denna antagna sträckning till
sitt läge bör få sin ungefärliga motsvarighet i
det optimala vägsystemet. Ett
passningsförfarande kan här komma ifråga.
Tidigare studium
Liknande optimiproblem har tidigare
behandlats inom den klassiska lokaliseringsteorin. År
1882 angav W Launhardt8,0 en metod för
bestämning av det ur transportkostnadssynpunkt
fördelaktigaste läget av industrier med hänsyn
till råvarukällor och avsättningsorter. Därvid
anvisades ett geometriskt lösningsförfarande
liknande det som här har beskrivits.
För beräkning av den totala
transportkostnaden formulerade Launhardt en "polsats",
grundad på Ptolemaios’ sats. Enligt denna blir för
vägnätet i fig. 5 totalkostnaden K = c3 r’3, där
r’3 är avståndet mellan punkterna 03 och Q,
och för vägnätet i fig. 6 nedtill K = c0 • r\, där
r\ är avståndet mellan punkterna Q2 och Qs.
Slutord
Planläggning av trafikleder och
trafikledssystem, som i sig utger ett stort problemkomplex,
bör baseras på ingående analyser av olika
lösningars värdemässiga förhållanden, innan man
kan bedöma det lämpligaste
investeringsobjektet. I projekteringsarbetets inledande skede bör
det vara av intresse att ur vissa generaliserade
förutsättningar få preciserat ett teoretiskt
linjesystem, som på detta sätt ger en bild av det
väntade trafikbehovet. Man kan därvid tillämpa
linjesträckningsmetoden för att få fram sådana
linjesträckningskombinationer, vilka i
modifierat skick kan studeras i detalj.
För analys av olika trafikprojekts
värdeförhållanden fordras kunskaper om trafiken. Vår
kännedom om de trafikmässiga faktorerna är
emellertid begränsad. Behovet av en
intensifierad trafikforskning, inte minst inom
ämnesområdet trafikekonomi, blir för varje nytt
registrerat motorfordon alltmera påkallat.
Litteratur
1. Vägplan får Sverige. Delegationen tör översiktlig
vägplanering. SOU 1958: 1 och 2.
2. Godlund, S: Strassenverkehrsplanung in Schweden.
Raumforschung und Raumordnung 1957 h. 2 s. 80—90.
3. Road user benefit analyses for highway improvements.
Am. Ass. State Highway Officials. Washington 1955.
4. Teknisk-ekonomiska utredningar rörande vägväsendet.
Del 1: Vägar. 1931 ärs väg- och brosakkunniga. SOU 1934: 27.
5. Grahn, T: Faktorer i vägekonomin. Sv. Vägfören. T.
1958 h. 2 s. 61—66.
6. Feldt, K O: Vägtrafikolyckornas kostnader. Statens
Trafiksäkerhetsråd Medd. nr 7. Stockholm 1958.
7. Gunnarsson, O: Trafikflödesberäkningar — ett
databe-handlingsproblem. Sv. Vägfören. T. 1960 h. 4 s. 136—142.
8. Launhardt, W: Die Bestimmung des zweckmässigsten
Standortes einer gewerblichen Antage. Z. Vereines Deutscher
Ing. 1882 h. 3 s. 104—116.
9. Palander, T: Beiträge zur Standortslheorie. Uppsala
1935.
nya metoder
Oj Fig. 7. Konstruktion av
fyrvägskors.
Volframering
Högren volfram kan nu lätt läggas på metallytor
enligt en vid National Bureau of Standards
utarbetad metod. Denna består i reduktion av
volfram-hexafluorid i gasfas med väte. Vid en temperatur
över 300°C fälls volfram ut på den upphettade
metallytan, och det samtidigt bildade fluorvätet spolas
bort av överskott på vätgas (jfr Tekn. T. 1956
s. 1062; 1960 s. 309).
I praktiken placeras det föremål som skall
vol-frameras i en cylinder av keramik, luften pumpas
ut och ersätts med väte, föremålet upphettas till
ca 650°C med en induktionsugn, och
volframhexa-fluorid och väte leds genom reaktionskammaren. På
detta sätt kan man volframera komplexa delar,
såsom munstycken till raketer eller missiler och
reak-lionsmotordelar. Vidare kan metoden utnyttjas för
fi^O TEKNISK TIDSKRIFT 1960 H. 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
