Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 38 - Nya metoder - Svetsning av kanonbrons, av SHl - Nya material - Rostfritt stål med utmärkt svetsbarhet, av SHl - Billig motståndslegering, av SHl - Material till bättre elektronrör, av DH
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
särskilt skydd. Den flyktiga fosforn ger en stabil
ljusbåge och medför att svetsmetallen sprutas mot
grundmetallen i stället för att droppa på den.
Härigenom kan svetsaren lättare reglera och rikta
beläggningen med svetsmetall, och svetsen får färre
håligheter och porer (L A Depue & W A
Pennington i Metal Progress aug. 1960 s. 98—100). SHl
nya materiial
Rostfritt ståi med utmärkt svetsbarhet
I USA har man undersökt ett stort antal
legeringselements inverkan på rostfritt ståls sprickning vid
svetsning. Som grundmaterial har man valt ett stål
med 16 %> Cr och 20 °/o Ni. Undersökningen har
resulterat i ett "superweldable" stål som snart blir
tillgängligt under handelsnamnet Kromarc.
Man har funnit att kväve, molybden (minsta
sprickning vid 3 »/o Mo), mangan (upp till minst 7 °/o)
och volfram (upp till 5 °/o) minskar sprickning vid
svetsning. Kobolt och vanadin har liten verkan.
Aluminium ökar sprickningen litet vid upp till 0,2 °/o
Al och snabbare vid högre halter, medan tantal ökar
den något vid upp till 3 %> Ta. Utpräglat skadliga
är Cu, Si, Nb, Ti, C, Zr och B.
Särskilt anmärkningsvärt är att niob och titan, som
används för stabilisering av 18-8-stål, orsakar
allvarlig sprickning. Därför är tantal, som också kan
användas för stabilisering, att föredra framför de
gängse niob och titan. Tantal är emellertid mycket
dyrare och kan inte användas i kärnreaktorer på
grund av dess stora absorptionstvärsnitt för
neutroner.
Av resultaten kan man vidare dra slutsatserna att
vanadin kan användas för ökning av stålets
hållfasthet, medan volfram och molybden kan utnyttjas
för ökning av kryphållfastheten och minskning av
risken för sprickning vid svetsning. Stålets
krom-halt bör vara så hög som möjligt och dess
nickel-halt så låg som sammansättningen i övrigt tillåter.
Kolhalten bör vara låg. men relativt hög kvävehalt
kan tillåtas. Manganhalten bör vara mycket högre
än den vanliga för rostfria stål, troligen minst 7 °/o.
Den slutligen valda sammansättningen för det nya
svetsbara rostfria stålet har ännu inte publicerats
(Chemical Engineering 22 aug. 1960 s. 162, 164). SHl
Billig motståndslegering
Lovande resultat har uppnåtts med en ny grupp
järnlegeringar för elvärmeelement. Materialen, som
kallas Hirox, är billiga, har hög resistivitet och god
resistens mot oxidation vid upp till 1 250°C. De är
ännu inte kommersiellt tillgängliga.
Legeringarna innehåller 6—10 °/o Al, 3—9 °/o Cr,
0—4 °/o Mn samt små mängder Zr och B. Deras
sammansättning rättas efter de fordringar som ställs
på deras fysikaliska och mekaniska egenskaper
(tabell 1). Resistiviteten och resistensen mot oxidation
växer med stigande aluminium- och kromhalt upp
till de angivna gränserna. Vid mer än 10 °/o Al
uppstår en ordnad struktur, varigenom materialets
Tabell 1. Egenskaper hos en Hirox-legering mecl
9 "/o Al, 9 °/o Cr samt Zr och B
20°C 705°C
Brottgräns ... , kp/mnr 83 10,5
0,2-gräns ..... kp/mm2 78 10,5
Förlängning . % 15 94
Ytkontraktion »/o 42 98
Resistivitet .. lUohmcm 140 —
duktilitet och bearbetbarhet starkt minskas utan at|
dess resistivitet och oxidationsresistens ökas. Det
senare gäller också vid mer än 9 °/o Cr, medan
risken för sigmafasförsprödning vid medelhög
temperatur växer.
Järn och aluminium har benägenhet att ge grovt
korn, varigenom legeringen får liten duktilitet och
lätt spricker vid bearbetningen. Korntillväxten kan
emellertid minskas genom tillsats av zirkonium och
bor.
Legeringarna kan smältas i luft, men bättre
resultat erhålls vid vakuumsmältning. De kan smidas,
valsas och dras till tråd på vanligt sätt. I
allmänhet bearbetas de under
omkristallisationstempera-turen ca 650°C. För ökning av duktiliteten vid
rumstemperatur kan de avspänningsglödgas efter
varmbearbetning (W L Horigan & W Feduska i
Materials in Design Engineering juni 1960 s. 10 11). SHl
Material till bättre elektronrör
Man har hittills inte kunnat använda elektronrör i
apparater, arbetande i mycket höga
omgivningstemperaturer därför att rörens getter visar tendens
att börja avge de gasrester som de har absorberat.
Vid försök i USA har man hittat ett gettermaterial
som lär vara användbart inom temperaturintervallet
200—1 000°C och särskilt lämpligt för rör i vilka
glastemperaturen kan beräknas nå åtminstone 600°C.
Materialet är en cerium-aluminium-toriumlegering
(Cer Alloy 400).
Keramik har tidigare använts i rörkolvar (Tekn. T.
1955 s. 909, 1036). Man har nu även framställt en
elektriskt ledande keramik, huvudsakligen
bestående av titandioxid, som kan användas som
katodmaterial. En tunn keramikstav beläggs med det för
elektronemissionen nödvändiga barium- eller
stron-tiumoxidskiktet. Staven skärs i lämplig längd och
förses med tilledningar av volfram eller molybden.
För att dessa skall fästa väl vid keramikstaven,
borrar man hål i stavens ändar med ultraljud.
Tilledningarna fastlödes med titanhvdroxid blandad med
nickelpulver.
De keramiska katoderna har många fördelar
framför de vanliga indirekt upphettade oxidkatoderna.
De kräver ingen glödtråd, och därigenom höjs rörets
mekaniska hållfasthet. Dessutom bortfaller risken
för läckströmmar mellan glödtråd och katod. Genom
Fig. 1. Idéskiss
över ett
elektronrör med
sol-värmd katod.
Glashölje
Slyrqaller
Solstrålar
\_
Vakuum-
ans/utninq
Katod
1036 TEKNISK TIDSKRIFT 1 960 H. 38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
