Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 40 - Radioisotopernas ekonomiska betydelse för industrin, av Hans G Forsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man torde kunna uppskatta industrins totala
nettovinst genom användning av vanliga
nivåvakter till 100 000—400 000 kr/år. Härtill
kommer ca 200 000 kr/år för
högtrycksanläggningar. Användningen av nivåvakter växer snabbt,
och de kan sannolikt leda till ytterligare stora
besparingar.
Torrkokiiingsskydd
Torrkokningsskydden är nivåvakter, som
monterade på ångpannor ger impuls till
avstängning av oljan till brännarna och öppning av
säkerhetsventilerna, om vattnet i pannan
sjunker så mycket att risk för torrkokning uppstår.
Deras värde som försäkringsskydd går givetvis
knappast att uppskatta, men då svensk lag
tilllåter begränsad mänsklig tillsyn av ångpannor
som ger högst 5 t/h ånga, kan man med
torr-kokningsskydd göra väsentliga besparingar i
arbetskraft.
Som tillåtna torrkokningsskvdd kan man i
dag använda antingen den radioaktiva
metoden eller en smältsäkringsmetod; den förra har
emellertid stora tekniska fördelar framför den
senare. I gynnsammaste fall kan man enligt
reklamen för anläggningarna vid
treskiftsarbete spara 50 000 kr/år genom installation av
en nivåvakt på en liten panna som då ses till
av t.ex. en nattvakt eller lastare. Denna siffra
synes vara väl hög för en
medelvärdesberäkning, men besparingen i arbetskraft kan bli
betydande för små anläggningar med liten
produktion, t.ex. tvätterier, slakterier och
fjärrvärmecentraler.
Ett torrkokningsskydd kostar ca 6 000 kr.
inklusive montering. Räknar man med 5 000—
10 000 kr/år nettobesparing per
torrkokningsskydd, finner man att industrins totala
nettobesparing nu är 200 000—400 000 kr/år; den
kan i framtiden bli många gånger så stor.
Radiografi
Radiografi med /-strålning är en oförstörande
materialprovningsmetod som används som
komplement till röntgenradiografi och
ultraljudprovning (Tekn. T. 1960 s. 473—512). Den
liar sin speciella betydelse för undersökning av
över 50 mm stål och över 60 mm gjutjärn. Som
strålkälla används numera nästan uteshitande
konstgjorda radioisotoper.
Materialprovning med röntgen- och /-strålning
utförs av Tekniska Röntgencentralen AB (TRC)
som under 1959 exponerade 150 000 filmer; för
8 % av dessa användes /-strålning. TRC har ca
50 preparat innehållande radioisotoper.
Antalet betjänade kunder är ca 1 500, av vilka bara
några tiotal regelbundet utnyttjar /-radiografi.
Inom metall- och verkstadsindustrin använder
15 företag i växlande omfattning egen
/-radio-grafi. De hade vid början av 1960 ca 30
preparat och torde ha gjort ca 10 000 exponeringar
under 1959.
Vid undersökning av tunt och medeltjockt
gods konkurrerar röntgen- och /-radiografi.
När man väljer /-radiografi torde detta huvud-
sakligen bero på att preparaten kan göras
mindre och lättare föras in i behållare, genom
rör etc., än vad som är möjligt med
röntgenapparatur. Endast då långa exponeringstider
kan tillåtas, t.ex. nattetid i provningsrum, torde
den avsevärt lägre driftkostnaden för
isotoppreparatet bli betydande.
Ett av de stora användningsområdena för
/-radiografi är den interna kontrollen av
tjockare gjutens kvalitet. Härigenom kan man på
ett tidigt stadium utröna om det innehåller
sprickor som kan medföra kassation.
Därigenom sparar man bearbetningskostnaderna fram
till den punkt i tillverkningen där felet annars
skulle ha upptäckts. Om man vill kreditera
ra-diografin för den skillnaden torde de årliga
besparingarna bli avsevärda inom åtskilliga
företag. I vissa områden torde som tidigare
påpekats /-radiografin också vara exklusiv och
den enda någorlunda jämförbara metoden —
användning av radium — skulle dra kostnader
som förmodligen skulle överstiga vinsterna.
Därjämte har det visat sig att kunder inom
vissa särskilt kvalitetskrävande industrier
faktiskt kräver 100 % materialprovning med
radiografi. Bland de aktuella objekten härför
märks flygplansdetaljer, turbiner och dylikt.
Här måste man alltså ta till gammaprovning
vid tjocklekar som överstiger gränserna för
vanlig röntgenstrålnings penetrationsförmåga
eller konstruera mycket dyra aggregat som
ger tillräckligt hård röntgenstrålning eller
köpa partielacceleratorer.
Investeringskostnaderna för sådana ligger över en miljon kronor per
enhet mot tiotusen för en komplett s.k.
gamma-kanon. Kostnaderna för ett radiumpreparat av
tillräcklig styrka torde bli enahanda.
För att utreda till vilka summor den sista
jämförelsen kan leda, kan man göra följande
tankeexperiment. Självkostnadspriset för en
exponering i företag som gör omkring 2 000
exponeringar per år har uppgivits till mellan 10
och 20 kronor. Även om avskrivningstiden kan
sättas mycket lång för radium (som ju har
1 600 års halveringstid) blir i vart fall
skillnaden i årliga räntekostnader 90 000 kr., dvs.
självkostnaden skulle mer än fördubblas. Om
obligatorisk provning föreskrivs, skulle
förmodligen flera företag vara beredda att göra
denna uppoffring för att uppehålla
försäljningen. Att gottskriva isotopanvändningen
differensen måste vara rimligt.
Även om man räknar försiktigt på det sista
fallet får man 500 000 kr. årlig besparing.
Därtill torde få läggas en viss ekonomisk vinst inom
konkurrensområdet med röntgen t.ex. vid
radiografi av rör eller svåråtkomliga svetsar samt för
minskad kassation av färdigarbetat gjutgods.
Gammaradiografin får väl anses vara den
mest etablerade av alla isotophjälpmedel.
Troligen kommer den inte att avsevärt öka i
användning annat än om vår verkstadsindustri
expanderar kraftigt. Man bör därför icke räkna
med några stora framtida besparingsökningar,
men att metoden kommer att väl hålla sina
nuvarande positioner.
1100 TEKNISK TIDSKRIFT 1 960 H. 40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
