Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Tiden - Tidräkning - Astrologien - Dagens indelning och den mekaniska tidmätningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS INDELNING OCH DEN MEKANISKA TIDMÄTNINGEN.
27
flera upplagor. Melanchton åberopade för övrigt Bibeln som kraftigaste argument för
stjärntydningen; i Första Moseboks l:a kap. står ju, att stjärnorna icke blott skola vara
»till tidsmärken till dagar och år» utan också skola vara »till tecken». Själve Kepler,
de moderna idéernas genombrottsman, ställde horoskop. Märkligast torde de horoskop
varit, som Kepler ställde Wallenstein, det första utan att veta vem det gällde. När
Wallen-stein, häpen över horoskopets riktighet i nästan allt som gällde det förflutna, ombad
Kepler förbättra det, ändrade denne födelsestunden med några sekunder och fick en ändå
bättre överensstämmelse.
I vår tid, då Keplers lagar (se sid. 132) och Newtons (se sid. 431) gravitationslag
dominera uppfattningen av himlakropparnas rörelse, har astrologien sjunkit ned till en
föraktad ställning; endast charlataner och lättrogna befatta sig därmed. En enda
obetydlig detalj har dock hållit sig uppe i människornas aktning, månens inflytande på
jordiska förhållanden, mäktigt ådagalagd av havens ebb och flod. Visserligen företager
man icke åderlåtning, tager klystir1 eller klipper hår och naglar vid fullmåne som förr
i världen, men varje lantman väntar sig omslag i väderleken vid månskiftet, och Nordiska
Kompaniet utgav för några år sedan den med hjälp av månens period och harmonisk
analys uppställda Strömbergskalendern, liksom Vetenskapsakademien, senaste gången
år 1869, i den vanliga almanackan intog väderleksförutsägelser baserade på den
luniso-lära nittonårscykeln. Men av frukten dömer man trädet, och de enda månkalendrar,
som vår tid i längden kan befatta sig med, tycks till slut vara de, som utges i länder
ägande kuster med starkt varierande högvatten, och i vilka tiderna för ebb och flod
noga angivas.
DAGENS INDELNING OCH DEN MEKANISKA TIDMÄTNINGEN.
För människans dagliga gärning bilda solens uppgång och nedgång naturliga gränser,
och den därur framsprungna tidsindelningen i dag och natt utgjorde länge människans
minsta tidmått. I nordliga trakter, där dagarnas längd märkbart ändras med årstiden,
ja, ovanför polcirkeln, där solen under midsommartiden aldrig skymmes till natt, och
där natten under midvinterstiden aldrig förvandlas till dag, blir visserligen en dylik
tidsindelning fullständigt illusorisk, men längre söderut, i de länder, där den mänskliga
kulturen tidigast nådde sin mognad, har indelningen i dag och natt däremot kunnat äga
en avgörande betydelse.
I Babylonien möta vi en noggrant genomförd uppdelning av dagen redan flera
årtusenden före vår tidräknings början, men långa tider förgingo, innan andra folk
kommo i besittning av babyloniernas kultur. I det gamla Rom, vars äldsta urkunder,
de tolv lagtavlorna, härröra från år 450 f. Kr., var man inte vidare långt kommen, när
dessa lagar skrevos. Den romerske författaren Plinius berättar nämligen: »I de tolv
lagtavlorna omnämnes endast solens uppgång och nedgång; några år senare tillfogas
middagen, och en av konsulernas tjänare utropade middagstiden, så snart han från sitt
observationsställe i Curia (konsulernas ämbetsbyggnad vid Forum romanum) såg solen
1 Vissa läkare vidhålla dock fullmånen vid ordination av klystir mot inälvsparasiter; skälet anges
icke längre vara det Melanchton angav: »som bekant har månen en utomordentlig kraft och
behärskar barnets vätskor», utan man anger månens inflytande på äggkläckningen; det låter bättre i våra
dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
