Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Rummet - Rumsuppfattningen grundad på mätningar - Hipparkos fördjupar uppfattningen om världsrummet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
METRISK RUMSUPPFATTNING. HIPPARKOS OM VÄRLDSRUMMET. 111
36 000 år! Icke desto mindre var det dessa subtiliteter, som i tidernas fullbordan vände
ut och in på människans uppfattning om världsrummet. I vår tid, då varje s. k. bildad
människa — utan att ha stiftat bekantskap med andra skäl än dem den offentliga
undervisningen anser för gott att i barnaåren meddela — så tvärsäkert »vet», att det
»naturligtvis är jorden som går runt solen och icke tvärt om», synes det icke vara
överflödigt att noga understryka, att det just var vårdagjämningspunktens precession, som
blev avgörande för det nutida åskådningssättets genombrott. Än mindre torde man i
allmänhet ha klart för sig, att den omvälvning i uppfattningen av de himmelska rörelsernas
förlopp, som denna under sekler knappast märkbara precession framtvingat, även
återverkat på människans sätt att formulera de jordiska rörelsernas lagar, så det knappast
finnes något område av tekniken, där icke dessa verkningar kunna spåras. Vi skola
strax se, att precessionen även mera direkt gripit in i människans hv och bl. a. tvingat
tempelbyggare till vidlyftiga ombyggnadsföretag.
Precessionens karaktär. Vad innebär då precessionen för revolutionerande
konsekvenser rörande vår uppfattning av världsrummet och de där försiggående rörelserna?
Denna frågan kan besvaras på många sätt, och det svar Hipparkos själv fann kan
åtminstone till en början vara Eka så gott och Ekaså riktigt som något annat. Vi vilja
därför nu ingå på detta svar och till ett senare kapitel, sedan vi från arabers
och européers iakttagelser hämtat ytterhgare fakta, uppskjuta den avgörande
diskussionen.
Hipparkos insåg, att stjärnhimlens rörelse i förhållande till den jordiske betraktaren
icke är av den enkla natur man tidigare tänkt sig. Eftersom dagjämningspunkterna
utgöra skärningen mellan ekliptikan och himmelsekvatorn, och eftersom dessa punkter
flytta sig i förhållande till stjärnorna, så framgår av precessionen icke blott att
himmelsekvatorn flyttar sig i förhållande till stjärnorna
utan även att den av himmelsekvatorn bestämda världsaxeln och således även
himmelspolerna flytta sig i förhållande till stjärnorna.
En dyEk rörelse kan emellertid tänkas försiggå på en mängd oEka sätt.
Eftersom stjärnbilderna under årtusendens lopp bibehålEt sitt utseende, får man dock tänka
sig rörelsen bestå däri, att världsaxeln förändrar läge relativt stjärnhimlens oföränderhga
sfär. Men hur? Sedan årtusenden har solen gått sin väg fram genom djurkretsens
stjärnbilder, och mycket talar för att banans läge är oföränderligt relativt dessa stjärnor; i så
fall ligger den genom jorden vinkelrätt mot ekhptikan gående linjen, ekliptikans axel,
också stilla relativt stjärnhimlen, så att stjärnhimlen icke har möjEghet till annan rörelse
än en vridning kring denna ekEptikans axel. Vid en dylik vridning kommer ju ekliptikan
att förskjutas runt i sig själv, och den genom himmelspolerna gående världsaxeln, som
bildar c:a 23° med ekEptikans axel (samma vinkel som den av Erathostenes fig. 72
uppmätta vinkeln meUan ekEptikan och ekvatorn), flyttar sig utefter en kon, så att
himmelspolerna beskriva stora cirklar på himlen (se fig. 76).
För Hipparkos syntes denna uppfattning vara den mest sannolika, och han
skaffade sig sedermera, som vi skola se, starka skäl för denna åsikts riktighet. Eudoxus
hade visserhgen tidigare menat, att ekhptikan under seklernas lopp vaggade upp och
ned bland djurkretsens stjärnbilder, och det förefaller av vissa dokument, som om någon
alexandrinsk, med Hipparkos rivahserande astronom sökt förklaringen till solårets
och stjärnårets olikhet uti en dylik vaggande rörelse, s. k. nutation, hos stjärnhimlen.
Senare tiders astronomer ha visserhgen kunnat konstatera en nutationsrörelse, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
