Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Rummet - Rumsuppfattningen grundad på mätningar - Hipparkos fördjupar uppfattningen om världsrummet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
RUMMET.
Av de före Hipparkos gjorda bestämningarna rörande avstånden bland stjärnorna
synes det endast varit de, vilka utförts av Aristillos och Timocharis, som ägde något
värde för de mätningar Hipparkos nu verkställde. Dessa tidigare mätningar gällde
endast stjärnor inom djurkretsen och omfattade dels stjärnornas månavstånd och dels
deras longituder. Med en stjärnas longitud och latitud menade man vinkelavstånd
uppmätta analogt med tidigare omnämnda azimut och höjd, rektascension och
deklination; de visa även likhet med de inom geografien vanliga begreppen longitud och
latitud. Härvid är himmelssfären delad i två hälfter av ekliptikan, och parallellt med
ekliptikan gå latitudcirklarna, av vilka de två yttersta reduceras till två punkter, genom
vilka ekliptikans axel går. Genom dessa två punkter gå även stjärnhimlens
longitud-cirklar, och om man från vårdagjämningspunkten utefter ekliptikan i västlig riktning
mäter vinkeln fram till den genom en stjärna gående longitudcirkeln, erhålles stjärnans
longitud. Den båge av stjärnans longitudcirkel, som ligger mellan stjärnan och
ekliptikan, kallas stjärnans latitud. Med kännedom om longituden och avståndet från månen
vid en viss tidpunkt kunde Hipparkos beräkna stjärnans latitud. Det visade sig nu
vid en jämförelse mellan Hipparkos’ observationer och hans föregångares, att under de
närmaste seklen fixstjärnornas latituder hade bibehållits
oförändrade, medan longituderna däremot undergått
förändring. Hipparkos kunde därför på goda grunder anse, att stjärnhimlen vridit sig kring
ekliptikans axel under den tid som förflutit mellan hans egna och föregångarnas
mätningar. Tack vare en bestämning av höstdagjämningspunkten för år 283 f.Kr., utförd
med ganska stor tillförlitlighet av Timocharis, varvid den befanns ligga på ekliptikan
8’ framför (öster om) stjärnan Spica i Jungfruns stjärnbild, var Hipparkos i stånd att på
ett nytt sätt uppskatta hastigheten hos denna stjärnhimlens vridning. Enligt Hipparkos’
mätningar låg höstdagjämningspunkten 6° framför Jungfruns Ax, och därav kunde han
sluta till en förflyttning om 2° på tiden från år 283 till år 129, d. v. s. på 154 år.
Stjärnhimmeln skulle således enligt detta resultat i förhållande till ekliptikan vrida sig i det
närmaste en grad på 77 år eller 47" på året.
Denna värdering av precessionen har av Ptolemaios och senare tiders astronomer
med hjälp av Hipparkos’ stjärnkatalog kontrollerats och visat sig vara synnerligen god.
Moderna mätningar ge dock ett något större värde än det av Hipparkos uppskattade.
Enligt Newcombs i vår tid utförda bestämning utgör precessionen något mer än 50"
per år, så att det skulle taga 26 000 år för stjärnhimlen att vrida sig ett varv kring
ekliptikans axel, ifall denna rörelse även för framtiden bibehåller sin karaktär, något som
dock ej är absolut nödvändigt. Under denna rörelse beskriver den punkt, som nu
betecknar himmelspolen (ungefär Polstjärnan), en cirkel omkring ekliptikans axel.
Polstjärnan kommer därför under seklernas lopp att vandra längre och längre bort från
himmelspolen samt efterträdas av andra stjärnor mera berättigade till namnet
polstjärna. Sålunda kommer den klart lysande stjärnan Vega i Lyrans stjärnbild att
med stor sannolikhet om 14 000 år bliva polstjärna.
Upptäckten av årstidernas skiftande längd. I samband med sina undersökningar av
årets längd gjorde Hipparkos några iakttagelser, som även i ett annat avseende visade,
att solens rörelse relativt fixstjärnorna ingalunda är så enkel som de äldsta astronomerna
tänkt sig. Den indelning av året uti fyra årstider, vilka skarpt åtskiljas av de tidpunkter,
då solen befinner sig på himmelsekvatorn och vändkretsarna, är ingalunda likformig,
utan våren och sommaren äro väsentligt längre än höst och vår. Enligt Almagest lär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
