Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Rummet - Rumsuppfattningen grundad på mätningar - Den heliocentriska världsbildens genombrott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
RUMMET.
Fig. 90. Johannes Kepler.
Den keplerska världsbilden. I överensstämmelse med de höga vetenskapliga krav,
som alltid ledde Tyko Brahe uti dennes arbeten, beslöt han att samla ett ytterst
noggrant observationsmaterial för att därmed komma till ett avgörande i frågan.
Vi veta, med vilket allvar han gick till verket, hur han i högsta grad förbättrade de
astronomiska observationsmetoderna (se sid. 57). Mot slutet av sin levnad nödgades
han av politiska motståndare visserligen lämna sitt kära Uranienborg på Hven, men
när han fyra år därefter dog som kejserlig astronom i Prag, kunde han till sin
medhjälpare och efterträdare Johannes Kepler (född 1571 i Württemberg, död 1630 i
Regensburg) överlämna ett arv av enastående värde.
Redan som 25-åring hade Kepler sökt att få ordning i världsbilden, visserligen på
ett kuriöst, äkta pythagoreiskt sätt. Han tänkte sig nämligen, att man kunde få fram
himlakropparnas olika avstånd, avstånden mellan
himlens sju sfärer, genom att i de fem
mellanrummen mellan dessa in- och omskriva de fem
reguljära kropparna (se fig. 91). Som Tyko Brahes
assistent kom han snart bort från dylika
spekulativa utsvävningar. Han hade sig anförtrott att
jämföra Tyko Brahes observationer över planeten
Mars med den epicykelrörelse, som enligt den
copernikanska teorien skulle ge ordning åt
oregelbundenheten i dessa rörelser, överensstämmelsen
mellan teorien och observationerna var så dålig,
att Kepler till slut ej ägde annan utväg än att
fullständigt övergiva den urgamla epicykelbanan
och i stället införa en oval bana, en s. k. ovoid
(ägglinje).
Därmed var ett av antikens äldsta krav
uppgivet, kravet på oföränderlighet. Den likformiga
cirkelrörelsen med sin oföränderliga hastighet och
sitt från centrum oföränderliga avstånd måste
prisgivas. Vad det betydde vid denna tid, kan en modern
människa väl knappast fatta. Keplers djärva beslut att övergiva cirkelrörelsens
oföränderlighet för att i stället följa naturens genom observationerna givna anvisningar blev dock
snart belönat med upptäckten av en ny oföränderlighet, vilken visade, att Guds finger
fortfarande utstakade himlakropparnas väg. När Kepler på den ovala banan markerade
ut planeten Mars’ läge dag för dag och sammanband dessa punkter med solen, så blev
ovalens yta uppdelad i spetsiga strimlor, vilka alla hade i det närmaste samma
ytinnehåll! När han sedan ersatte ovalen med en ellips, ägande ena brännpunkten i origo,
visade sig detta förhållande gälla med ändå större noggrannhet. Och så kunde han
uti sin år 1609 utgivna skrift Ny astronomisk or sakslär a eller himmelsk fysik framställd
ur undersökningar om stjärnan Mars’ rörelse. Efter observationer av S. V. Tychonis
Brahe uppställa de två berömda Keplerska lagarna:
Planeterna röra sig i e 11 i p s f o r m a d e banor ägande solen
i ena brännpunkten.
Vid rörelsen i banan översopar sammanbindningslinjen
mellan planeten och solen lika ytor på lika tider.
Dessa tvenne lagar visade sig icke blott gälla för planeten Mars utan för samtliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
