Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Materian - Materians former och förvandlingar - Kemien som praktisk vetenskap under antiken och medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
MATERIAN.
handen, att Gebers kunskaper stodo i nära anslutning till den alexandrinska skolan.
Genom sammanställning av diverse fakta har Berthelot kommit till den slutsatsen, att
Gebers latinska arbeten författats mot slutet av 1300-talet eller något senare. På allra
sista tiden har man dock genom kritisk granskning av Berthelots bevismaterial börjat
tvivla på riktigheten av hans slutsatser, och det ser ut, som om Gebers rykte åter skulle
kunna anses berättigat, ty Berthelots kännedom om de arabiska handskrifterna tycks
varit ganska ytlig. Andra araber, såsom de berömda Rhazes och Avicenna inlade stor
förtjänst om farmacien, d. v. s. konsten att bereda läkemedel, och riktade därvid kemien
med nya resultat. Särskilt märkligt är ett omkr. år 975 författat persiskt arbete av Abu
Mansub, De farmakologiska grundsatsernas bok, där en hel mängd av östarabernas
kemiska vetande bevarats till vår tid.
Under hela medeltiden var alkemien föremål för ett livligt studium. På 1000-talet
spreds den så småningom till Europa dels från Spanien och dels från Konstantinopel,
och det blev huvudsakligen munkarna, som till en början sysslade med denna hemliga
konst. Själva den berömde troskämpen Tomas av Aquino intresserade sig för
metall-för vandlingen och uttalade sig för dess möjlighet. Bedrägeriet florerade emellertid
allt mer och mer, och på 1400-talet gick det så långt, att både Henrik IV av England och
Karl VII av Frankrike läto lura på sig massor av falskt guld, som sedan i form av mynt
översvämmade länderna. Även sedermera har ärligheten bland alkemisterna icke varit
så särdeles stor, och en mängd skrifter ha under senare tider förfalskats och
tillskrivits äldre författare.
Mineralsyrorna. Medeltidens största tilldragelse inom den kemiska forskningens
område är upptäckten av de tre mineralsyrorna svavelsyra, salpetersyra och saltsyra.
Denna upptäckt har man velat tillskriva Geber, men Berthelot ansåg, att eftersom de
först omnämnas i Gebers latinska, av en falsk Geber (Pseudo-Geber) författade skrifter,
så har upptäckten gjorts först under 1200-talet. Faktum kvarstår dock, att de
medeltida kemisterna ha äran av denna upptäckt, som varit av fundamental betydelse för
kemiens utveckling.
Salpetersyran erhölls genom att en blandning av salpeter, kopparvitriol och alun
upphettades i ett destillationskärl; uti förlaget avsatte sig genom de uppkommande
gasernas avkylning salpetersyran. För att ett gott resultat skulle erhållas visade det sig
fördelaktigt att använda fullt bestämda viktsproportioner av de tre råmaterialen. Salpetersyran
visade sig vara en starkt frätande syra, som angriper huden och kläderna, och som därför
måste handhavas med stor försiktighet. Även metaller sönderfrätas av denna vätska;
icke ens silvret går fri. Bland annat lät man ett stycke silver helt uppfrätas av
salpetersyra och kunde sedan ur lösningen genom indunstning framkristallisera färglösa kristaller.
Detta nya ämne visade sig vid fuktig beröring orsaka, att huden blir svart och
bort-frätes; det har därför erhållit benämningen hélvetessten (lat. Lapis infernalis), i svenskt
språkbruk stundom blott lapis (sten). Helvetesstenen har fått stor medicinsk
användning som desinfektions- och frätmedel.
Svavelsyrans framställning beskrives i medeltida skrifter på två olika sätt. Dels
kan man destillera fram den vid upphettning av en blandning av järnvitriol och
pulveri-serade kiselstenar, och dels kan man erhålla den genom att antända en blandning av
pulveriserat svavel och salpeter. Uti Gebers latinska skrifter omnämnes rätt
ofullständigt ett tredje sätt, i det Geber angiver, att man genom stark upphettning av alun
får en tung, starkt frätande vätska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
