Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Materian - Materians former och förvandlingar - Grunden lägges till den moderna kemiska vetenskapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
MATERIAN.
vänta sig, fram den rena blå färgen ur den rostade malmen. Cronstedt, som undersökte
saken, upptäckte, att malmen endast innehöll obetydligt med kobolt men däremot så
mycket mer av en helt ny närbesläktad metall, nickel. Vilken utomordentlig betydelse
denna senare metall i vår tid fått, framför allt till legeringar och till förnickling av
järn och mässing, torde vara alla bekant.
Redan 1738 hade bergmästaren Anton Antonsson Svab (1702—1768), sedermera
bergsråd och adlad von Svab, börjat att med hjälp av biåsröret särskilja olika metaller.
En hel rad framstående svenska
bergs-vetenskapsmän, Cronstedt, Rinman,
Engeström, Qvist och Gahn förde
denna upptäckt vidare och utarbetade
den så småningom till en högst
värdefull kemisk analysmetod, den s. k.
blåsrörsanalysen eller analys på torra vägen.
Gustav von Engeström hade under sin vistelse i London 1762 på engelska publicerat en
avhandling över denna metod, en avhandling som sedermera översatts på svenska,
Nyttan av biåsröret i mineralogien, och även på flera andra språk. Härigenom fick
metoden en mera internationell betydelse, och den spelar än i dag en stor roll, enär den
på ett snabbt och enkelt sätt tillåter en kvalitativ analys, d. v. s. avgörande av arten
eller kvaliteten hos de olika beståndsdelar, som ingå i ett preparat, utan hänsyn till de
olika beståndsdelarnas mängd eller kvantitet. Man talar även om kvantitativ analys,
men därtill fordras andra hjälpmedel, framför allt vågen.
Vid blåsrörsanalysen använder man sig av en vanlig ljuslåga från ett stearinljus
(eller spritlampa); denna låga blåses med biåsrörets hjälp ut till en fin spets, och i hettan
från denna lågspets undersökas ytterst små mängder av det obekanta preparatet. Den
vane blåsrörsanalytikern sköter luftens utpressning genom biåsröret med kinderna som
ett slags bälg och kan andas ogenerat,, allt
under det lågan hålles jämn i tiotals minuter.
Som underlag för det lilla provet har man
vanligen ett stycke träkol; även en guld-,
silver-eller platinaplatta förekommer, och man
iakttager hur provet och lågan förhålla sig, när
sticklågan riktas mot provet dels ensamt, dels efter tillsats av andra ämnen, flusser
(tyska jluss, av jliessen, flyta) eller reagenser (lat. reagere, återverka). Provet kan när
det är ensamt antingen bibehålla sitt utseende och endast råka i glödning eller ock
förkolas, smälta ned eller förgasas; stundom dekrepiterar det, d. v. s. det springer sönder
med ett knastrande ljud. Tillsammans med vissa flussmedel exempelvis borax kan provet
flyta ihop till en klar pärla av bestämd färg, och denna färg är karakteristisk för de
ingående ämnena. Själva lågan företer även bestämda, för de olika ämnena
karakteristiska färger. Genom att sammanställa en beskrivning över olika ämnens förhållande
i dessa olika avseenden kan man systematiskt leta sig fram till de olika beståndsdelar
som ingå i provet. Blåsrörsanalysen har framför allt den fördelen, att dess
instrumentanordningar äro av enklaste beskaffenhet (bergsmannen har sitt laboratorium i fickan),
vartill kommer, att nödiga mängder av provmaterialet äro ytterst obetydliga.
Den allvarliga forskaranda, som under detta skede behärskade Sveriges bergsmän,
kom att för en lång tid framåt bli av betydelse för den kemiska forskningens utveckling.
Ja, man skulle utan överdrift kunna påstå, att det till mycket stor del är genom svenska
Fig. 140. Egyptiska guldsmeder använde ett slags
biåsrör.
Fig. 141. Biåsrör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
