Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Materian - Materian som vägbart ämne - Vägningsförfarandets principer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MATERIANS VÄGBARHET. VÄGNINGSFÖRFARANDETS PRINCIPER.
199
jordlotter. Men vid de allra flesta andra handelsvaror måste man tillgripa rymdmåttet;
man mätte väl först ut vätskor, vin och olja med bestämda kärl, amfora (tunna, skäppa
o. s. v.), men sedan kom även turen till fasta kroppar, när man icke gitte räkna dem
styckevis, eller när storleken var så varierande, att ett styckeräknande icke kunde vara
utslagsgivande för värdet.
Först på ett högre kulturstadium uppfanns vågen och metoden att genom vägning
värdera en varas mängd. Vågen var känd i äldsta tider, och det är omöjligt att spåra upp
dess ursprung. Att dess införande vittnar om ett högt kulturstadium belyses kanske
bäst därav, att det var först under världskriget som våra fiskare lärde sig sälja
strömming efter vikt; förut hade denna småfisk styckeräknats och försålts efter val.
Vilket slöseri med arbete detta måste betytt vid notvarp om tiotusentals strömmingar
Fig. 143. Byteshandel. Efter Olaus Magnus (1555).
ligger i öppen dag, ty varje fiskarlag måste hålla sig med särskilda »valare», som inräknade
fisken, innan den gick till återförsäljarna. Med vågen är ett notvarps hela värde däremot
uppskattat i en handvändning.
VÄGNINGSFÖRFARANDETS PRINCIPER.
Vägniugsförfarandet. Den stora praktiska betydelse vägningsmetoden sedan
årtusenden haft för mänskligheten vid uppskattning av mängder har gjort, att man under
tidernas lopp så småningom fullkomnat vågen därhän, att den nu för tiden utgör
människans noggrannaste mätinstrument. I sin enklaste form (fig. 144) utgöres vågen av två
skålanordningar, vågskålarna, nedhängande från en kring sin mitt vridbar, fritt upphängd
stav eller balkanordning, balansen; upphängningen bestod i äldsta tider av en ring eller
krok gående genom ett mitt på balansen urborrat hål. Vägningen består i att lägga
det föremål, vars mängd skall bestämmas, i den ena vågskålen och andra föremål,
vikter, i den andra. Vid olikhet i mängd tynges den ena vågskålen ned mer än den andra,
vågen gör utslag, som vanligen göres lättare iakttagbart medelst en vinkelrätt mot
balansen fästad visare s. k. tunga. Därest intet utslag göres, utan bägge vågskålarna
gunga upp och ned i jämn balans, säges de bägge skålarnas respektive innehåll ha
samma vikt, och likaså säger man, att två kroppar ha samma vikt,
om de bägge väga jämnt med en och samma motvikt. En sådan
mätningsprocedur, där man avpassar mätinstrumentets påverkningar från två håll, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
