Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Materian - Materian som rumfyllande ämne - Gasers rymdegenskaper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MATERIANS RUMFYLLNAD. GASERS RYMDEGENSKAPER.
251
Den kinetiska uppfattningen av gasers expansion. Vätskor och gaser förete enligt
vad vi sett rätt stora likheter, men i ett avseende skilja de sig väsentligt åt. Vätskan
har en ganska bestämd gränsyta, även om den förvaras i ett öppet kärl, något som ej är
fallet med en gas. Detta faktum sammanhänger med den stora gradskillnad, som
förefinnes mellan vätskors och gasers sammantrycklighet. Medan vätskorna äro ytterst
litet sammantryckliga (se sid. 267), äro gasernas sammantrycklighet så mycket större.
Boyle hade redan under sina försök med luftpumpen kunnat konstatera, att en gas
har tendens att utvidga sig, expandera, så att när tillfälle gives den utvidgar de kärl
vari den förvaras; gasen har som Boyle uttryckte sig expansionsförmåga. Någon
full motsvarighet härtill iakttager man icke hos en vätska. Boyle inneslöt ett kärl med
vatten i sin luftpump och iakttog, att när luften pumpades ut, gasblåsor började stiga
upp ur vattnet, vilket samtidigt mer och mer försvann ur kärlet. Boyle missförstod i
viss mån fenomenet och tolkade det i aristotelisk anda som en förvandling av vatten i
luft. Tager man luft som gemensamt namn på gaser, luftartade kroppar, kan man ju
gott anse, att Boyles uttryckssätt är riktigt. Faktum är, att vattnet börjar koka och
förvandlas till vattenånga, när det tryck som den omgivande luften utövar mot dess
fria yta genom pumpningen minskas. Man skulle således gott kunna anse, att även
vätskan kan ha en expansionsförmåga, men denna yttrar sig däri, att när intet tryck håller
vätskan hoppressad, så övergår den i gasform, varefter den ytterligare expanderar.
Senare tiders försök ha givit vid handen, att detta fenomen kan omvändas; innesluter
man vattenånga i ett kärl, exempelvis i en med en tätt slutande kolv försedd sluten
cylinder, och hoppressar man vattenångan, så övergår den till vatten i vätskeform,
den kondenseras som man säger.
Gasens expansionsförmåga uppfattar man i vår tid kinetiskt, d. v. s. som
rörelseyttring i anslutning till molekylaruppfattningen (se sid. 287) och den därmed
sammanhängande hypotesen om en molekylarrörelse. Enligt denna kinetiska gasteori, som för övrigt bl. a.
synes bekräftas av de rörelser man verkligen kan iakttaga med ultramikroskopets
tillhjälp, den s. k. Brownska rörelsen, bestå gaserna av ytterst små partiklar, molekyler,
vilka äro i ständig rörelse. Visserligen gör sig tyngden gällande på dessa partiklar, så
att de måste ha tendens att sjunka nedåt, men om man tänker sig, att de äro
fullkomligt elastiska, och att de under den sjunkande rörelsen stöta mot varandra, så studsa
de upp igen, så att de aldrig helt sjunka eller komma i vila. Innestänger man en viss
gasmängd i ett slutet rum, komma faktiskt molekylerna att i överensstämmelse med
dylika inbördes stötar få en någorlunda jämn fördelning i hela rummet, ungefär som
ett inom en not omringat fiskstim någorlunda jämnt fördelar sig innanför noten. Det
tryck som utövas på rummets väggar är en följd av de stötar, som gasmolekylerna
under ständigt bombardemang meddela väggarna. Ökar man volymen på det kärl
vari gasen förvaras genom att en vägg flyttas undan, komma molekylerna att till en
början med större lätthet studsa dit än till andra delar av kärlet, och följden blir, att
en ny utjämning äger rum. Samtidigt blir trycket, bombardemanget mot väggarna,
svagare, enär stötarna ske med större mellanrum. På samma sätt tvingar en stor
trängsel stimmet att jämna ut sig inom det vidgade området, då nätet delvis dragés
undan, varefter trängseln blir mindre och likaså faran för att noten skall brista under
det av trängseln framkallade trycket.
I en vätska tänker man sig även molekylerna rörliga, men dock ägande en viss
sammanhållning, så att deras inbördes avstånd vid en viss temperatur är bestämt; de äro
liksom kedjade till varandra. Borttages emellertid allt tryck utifrån, upphör denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
