Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Kraften - Kraftens förskjutande verkan - Problemet om kroppars jämvikt - Kraftens vridande verkan - Hävstångslagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRAFTENS VRIDANDE VERKAN. HÄVSTÅNGSLAGEN.
321 •
Stevin sysselsatte sig i sin Spartostatica med dylika upplösningar av krafter. Fig. 252
återgiver en av hans figurer, vari han söker bestämma spänningarna i ett snöre, på vilket
olika vikter upphängts. Liknande upplösningar företagas nu för tiden vid beräkning
av fackverk, takstolar o. d. Gotikens förgrenade stöd äro typiska upplösningar av
valvbågarnas tryckkrafter.
KRAFTENS VRIDANDE VERKAN.
Redan i uräldsta tider förstod människan att med hävstångens hjälp utnyttja
krafters vridande verkan. Säkerligen har en ren tillfällighet lett människan till denna
urgamla maskins upptäckt; en mellan ett par klippblock inkilad trästång visade sig med
händernas hjälp kunna rubba block av sådan storlek, att människan enbart med händerna
icke skulle kunnat få den ur fläcken, och så
var människan färdig att taga detta
redskap i sin tjänst.
Med tiden insåg hon även att
hävstångens verkan berodde på att den fick
vrida sig kring ett stöd (a i fig. 253) och
att dess effektivitet i hög grad berodde på
hur långt lasten och den vridande kraften
var för sig befunno sig från stödet. Ju större
last man ville sätta i rörelse med ett under densamma instucket spett, dess närmare intill
lasten fick man skjuta den sten mot vilken spettet vid vridningen stöddes och dess
längre bort från stödet fick handen, - som utförde vridningen, fatta sitt tag.
Vid vågen utnyttjades hävstången till ett nytt syfte, till att medelst tvenne lika
långa hävarmar på ett känsligt sätt avgöra, när två laster äro lika. Därmed hade man
tagit ett första steg mot en i siffror uppskattbar värdering av hävarmens betydelse. I
och med uppfinnandet av besmanet visar människan sig fullt medveten om den
betydelse hävarmens längd har för en krafts vridande verkan. Den på vågskålen placerade
varans vridande verkan förstod man vid besmanet att upphäva genom en en gång
för alla given motvikts vridande verkan åt det motsatta hållet. Härvid förfor man som
vi veta (se sid. 203) så, att man till en lämplig punkt försköt det stöd, kring vilket
bes-manets hävstång var vridbar.
Stegvis hade människan kommit till insikt om hävstångslagen, enligt vilken en tyngds
vridande verkan bestämmes av tvenne faktorer, nämligen dels av tyngdens
storlek och dels av längden på den hävarm vid vilken tyngden fästats.
Hävstån g slagen.
Aristoteles och hävstångslagen. Den förste skriftställare, hos vilken man finner
hävstångslagen formulerad, är Aristoteles. Uti »Mekaniska problem» säger han:
»Den tyngd som sättes i rörelse och den tyngd som försätter den i rörelse stå i
omvänd proportion till längderna på hävstångens armar; alltid sätter nämligen en tyngd
lättare igång rörelsen ju längre den befinner sig från stödpunkten.»
21—250164. Uppfinningarnas bok. I.
Fig. 253. Hävstången.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
