Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Rörelsen - Rörelsen som kraftyttring - Trögheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÖRELSEN SOM KRAFTYTTRING. TRÖGHETEN.
403
Ett ändå farligare och mera klart medvetet angrepp mot cirkelrörelsens
evinnerlig-het utfördes 1609, d. v. s. tjugufyra år senare, av Kepler vid dennes konstaterande av
att himlakropparnas rörelser betydligt enklare låta sig beskrivas såsom olikformiga
ellipsrörelser. Vart tog nu de himmelska tingens fullkomlighet vägen? Dessa himmelska
ting, »vilka icke tillåta vare sig oordning eller olikhet?» Ser man fördomsfritt på saken
blev ordningen ingalunda störd av banornas ändrade form, tvärtom; de forna
oregelbundenheterna försvunno som genom ett trollslag, och den olikformighet, som
banhastig-heten visade sig äga, gömde på en djupare liggande oföränderlighet, nämHgen
oföränderligheten hos den s. k. arealhastigheten, varmed menas den yta, som
per tidsenhet översopas av sammanbindningslinjen mellan himlakroppen och solen
(jämför sid. 367 och fig. 289).
Men när cirkelrörelsen på detta sätt allt mer och mer sjönk i naturforskarnas
förtroende vad skulle man sätta i stället. Kunde den keplerska ellipsrörelsen övertaga arvet?
Nej, inte ens Kepler själv ansåg sig kunna uppfatta denna rörelse som automatisk;
tvärtom började man med honom på allvar fråga sig om orsaken till himlakropparnas rörelse.
Den eviga harmonien var i så måtto störd, att himlakropparna ej längre kunde anses
vittna om en verkligt naturlig, av sig själv fortgående rörelses möjlighet.
Naturvetenskapen var ställd inför behovet av en gravitationslag av mera universell omfattning än
den som formulerats av Aristoteles—Saxonius.
Det kan då icke förvåna, att man började vända blicken mot annat håll. Återigen
var det den gängse erfarenheten som visade vägen. Hade inte Benedetti påpekat
slung-stenens för alla kända tendens mot en rätlinig rörelse, och hade inte htet var vid den
tidens så omtyckta kulspel iakttagit, att en kula, som rullar på spelplanens horisontella
underlag, följer en rätlinig bana? Jo, helt säkert, och vad mer är, under 1500-talet
utvecklade sig i Italien ur kulspelet ett nytt spel, biljardspelet, som alltmera kom på
modet, så att det under 1600-talet gjorde sitt segertåg genom Europas aHa länder. Man
hade kommit underfund med, att om man ersatte sandplanen med en tygbeklädd
bordsskivas betydligt jämnare underlag, så kunde kulspelet utföras med betydligt större
precision. Man utvecklade en allt större och större konstfärdighet inom detta spel och nådde
en fullkomlighet som varit otänkbar så länge marken utgjorde underlag. Och varför? Jo,
därför att undanröjandet av alla hinder i kulornas väg visat sig medföra, att en kula
sedan den väl kommit i gång automatiskt fortsatte rörelsen i en rätlinig bana och med
oförändrad hastighet. Tack vare detta kunde man säkert förutbedöma rörelsens förlopp;
man riskerade ej längre att någon liten ojämnhet i underlaget kullkastade beräkningarna.
Med biljardens införande ändrades också så småningom kulspelets regler i
väsentligt avseende. Det gamla på en sand- eller gräsplan spelade kulspelet, vilket man kan
spåra tiHbaka till 1200-talet och vilket än i dag med iver spelas i Bretagne och andra
franska provinser, utfördes efter ungefär samma spelregler som det moderna
curlingspelet. En kula lägges ut som »mästare» i den ena ändan av den rektangulära, omsorgsfullt
anlagda spelplanen. Spelarna, som befinna sig i den andra ändan av spelplanen, äro
sammanslutna i två partier och rulla alternerande ut ett visst antal kulor var, därvid
eftersträvande att komma så nära mästaren som möjligt, enär poäng därefter beräknas.
Spelet bygger således på det faktum, att en på planen utruUad kula genom en lämpHg
rörelseimpuls (utgångshastighet) kan tvingas att tillryggalägga en viss väglängd, så att
den av sig själv stannar vid det ställe spelaren avsett. Hela spelets teknik går därför
huvudsakligen ut på att utveckla handens färdighet i avpassandet av
utgångshastighe-ten, så att man tvingar kulan att tillryggalägga en bestämd väglängd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
