Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Rörelsen - Rörelsen som kraftyttring - Trögheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÖRELSEN SOM KRAFTYTTRING. TRÖGHETEN.
405
horisontellt underlag, och som således varken rullar uppför eller utför, ej heller får vare
sig en ökning eller minskning av hastigheten. De ofullkomligheter som måste vidlåda
varje horisontellt underlag och det inflytande som luften utövar på rörelsen, vilka
hinder gemensamt omöjliggöra realiserandet av en i evighet fortsättande rätlinig rörelse, kan
tanken genom en gränsbetraktelse göra sig fri ifrån. »I horisontalplanet», säger Galilei i
tredje dagen till sitt arbete »Discorsi» (1638), »är rörelsen likformig eftersom varken en
acceleration eller en retardation förorsakas.» Och han begynner studiet av kaströrelsen i fjärde
dagen med följande sammanfattning: »När en kropp rör sig horisontellt utan något som
helst motstånd, så veta vi av allt i det föregående närmare utvecklade, att denna rörelse
är en likformig och att den på ett obegränsat plan fortsätter utan att någonsin upphöra.»
Rotationsrörelsen som en naturlig rörelse. Planetrörelserna hade visat sådan
oregelbundenhet, att antikens så omhuldade cirkelrörelse trots sitt himmelska ursprung
detroniserats. Den likformiga rörelsen på ett biljardbord hade i stället visat vägen
mot den fullkomligt automatiska oföränderliga rörelsen. Var cirkelrörelsen därmed
för alltid detroniserad? Eller visa icke fixstjärnornas ständiga rörelse kring jorden
trots allt kretsgångens evinnerlighet? Denna rörelse, som blivit vårt oföränderliga mått
på tiden, vittnar den icke om att det låg någon sanning i antikens betraktelsesätt? Jo,
helt säkert! Även om man, som numera är fallet vid bedömandet av denna rörelse, i
fantasien förflyttar sig till solen och uppfattar den som en snurrande rörelse hos jordens
eget mäktiga klot, så ändras icke sakläget väsentligt. Jordens ständiga rotation visar
oss att cirkelrörelsen har evinnerlig karaktär. Den ena rörelsemöjligheten behöver ej
utesluta den andra: den likformiga cirkelrörelsen är lika automatisk och naturlig som
den rätliniga, likformiga rörelsen. Frågan om vilken rörelseform som är den naturliga
kan besvaras på mer än ett sätt, och detta bottnar ytterst i ett faktum som vi tidigare
belyst (sid. 396), nämligen att en kropp med verklig utsträckning i rummet i allmänhet
utför en rörelse av dubbel natur: en translation och en rotation.
Cartesius insåg detta till fullo och i sina »Filosofiska Principer», som han publicerade
sex år efter Galileis »Discorsi», formulerar han som en av dynamikens huvudlagar följande
(Cartesii »andra naturlag»): »Varje del av materian för sig har aldrig en tendens att röra
sig i krökta banor utan utefter räta linjer, om också flera delar ofta nödgas böja av,
därför att de möta andra på sin väg och därför att när en kropp rör sig gör den det alltid i
en cirkel eller ring bildad av all den materia, vilken som helhet rör sig.»
Uti den genialiske författarens Cyrano de Bergerac år 1662 utgivna skrifter
finner man ett utkast till en »Fysik», vilket efter allt att döma ej är författat av Cyrano
själv utan av utgivaren av hans skrifter. Som tidshistoriskt dokument har det
emellertid ett rätt stort intresse, ty det är en talangfullt skriven utläggning av de
naturvetenskapliga begreppen i överensstämmelse med Cartesii filosofi. I denna skrift finner man
bl. a. följande klarsynta utläggning av tanken om rotationsrörelsens beständighet: »För
att låta eder förstå att en kropp icke upphör att röra sig annat än därför att den
meddelat sin rörelse åt någon annan, behöver vi blott lägga märke till, att om man så
anordnar en kropp, att den blott flyttar undan en ringa del av omgivningen, så rör den sig
mycket längre än om den ständigt stöter emot nya delar. Sålunda har jag med användande
av mindre kraft än vad jag skulle behöva för att kasta en sten ungefär fyrtio steg ifrån
mig satt i gång ett hjul med tio fots omkrets, och jag har sett hjulet rotera mer än
tvåhundra varv kring sin axel. Därav följer att ett stycke av hjulets omkrets flyttat sig
en sträcka på mer än två tusen fot.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
